Hela påvens trosundervisning - audiensen den 25 april
Kära bröder och systrar, i den senaste katekesen visae jag att kyrkan redan från början
mötte oförutsedda situationer, nya frågor och nödsituation, och försökte finna svar
i ljuset av tron och med ledning av den heliga anden. Idag tänkte jag reflektera över
en annan av dessa situationer. Det var ett allvarligt problem som den kristna gemenskapen
i Jerusalem var tvungen att ta itu med och lösa, vilket Lukas berättar om i sjätte
kapitlet av Apostlagärningarna. Det var fråga om självavård och omsorg om ensamma
och behövade människor. Det är en viktig fråga för kyrkan, och riskerade den gången
att skapa splittring i kyrkan. Lärjungarna blev allt fler, men de grekisktalande började
klaga hos de hebreisktalande att deras änkor försummades under den dagliga utdelningen
(jfr Apg 6:1). Det var en nödsituation som gällde en grundläggande sida av gemenskapens
liv, nämligen hjälpen till alla svaga, fattiga, försvarslösa, och rättvisa. Apostlarna
samlar därför alla lärjungarna.
I denna pastorala nödsituation blir det apostlarna
som får reda ut situationen. De vet att de har fått Herrens uppdrag att förkunna Guds
ord. Detta är kyrkans främsta plikt. Ändå tar de lika allvarligt på plikten att hjälpa
andra och att skipa rättvisa, att hjälpa änkor och fattiga och att på ett kärleksfullt
sätt engagera sig i de olika behov och nödsituationer i vilka deras bröder och systrar
hamnar i, och för att svara på Jesu bud: älska varandra så som jag har älskat er (jfr
Joh 15:12,17). I kyrkan måste ordet förkunnas och Gud inte främsta platsen, men där
måste också finnas påtaglig nästankärlek och rättvisa, och dessa bägge plikter skapar
svårigheter. Man måste finna en lösning som låter bägge ha sin rätta plats och rätt
relation till varandra. Apostlarnas reflexion är klar och tydlig. De säger: ” Det
är inte riktigt att vi skall försumma Guds ord för att ordna med måltider. 3Nej, bröder,
välj ut sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av ande och vishet, så
sätter vi dem till sådana uppgifter. 4Då kan vi själva ägna oss helt åt bön och åt
ordets tjänst” (Apg 6:2-4).
Två saker är tydliga. För det första finns
det i kyrkan alltsedan den dagen en hjälpverksamhet i kyrkan. Kyrkan skall inte bara
förkunna Ordet utan också förverkliga Ordet, som är kärlek och sanning. För det andra:
dessa män måste inte bara ha gott rykte. De måste vara fulla av helig ande och vishet.
De skall alltså inte bara vara duktiga organisatörer som vet hur man “gör”; de måste
“göra” i trons ande med Guds ljus, i hjärtats vishet. Därför är deras fuktion andlig
även om den i första hand är praktisk. Nästankärlek och rättvisa är inte bara sociala
gärningar, utan andliga gärningar som utförs i ljuset av den heliga anden. Därför
kan vi säga att apostlarna tar itu med denna situation med stor ansvarskänsla, när
de fattar detta beslut. Sju män väljs ut. Apostlarna ber om den heliga andens kraft.
Sedan lägger de sina händer på dem för att de skall ägna sig på ett särskilt sätt
åt denna nästankärlekens diakonia (tjänst). I kyrkans liv och första steg reflekteras
på sätt och vis vad som hände under Jesu offentliga luiv, hemma hos Marta och Maria
i Betania. Marta var helt upptagen av den gästfrihet hon skulle ge Jesus och hans
lärjungar. Maria ägnar sig i sitället åt att lyssna till Herrens Ord (jfr Luk 10:38-42).
I bägge fallen finns det ingen motsättning mellan bön och lyssnandet till Guds ord
å ena sidan, och å den andra den dagliga verksamheten och hjälpen till nästan. Jesu
förmaning: ” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig
för så mycket, 42fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall
inte tas ifrån henne” (Luk 10:41-42), liksom också apostlarnas reflektion: “ Då kan
vi själva ägna oss helt åt bön och åt ordets tjänst” (Apg 6:4), visar att vi måste
prioritera Gud. Jag tänkte nu inte ägna mig åt att tolka berättelsen om Marta och
Maria just nu, men det handlar inte om att fördöma arbetet för att hjälpa andra. Det
handlar om att betona att detta arbete måste genomträngas av en inre anda av kontemplation.
Kyrkofadern Augustinus säger att bilden av Maria är bilden av hur vi skall ha det
i himlen. Här på jorden kan vi aldrig ha det så helt och hållet. Men i allt vi gör
måste det finnas något som föregriper denna situation. Där måste också finnas kontemplation
av Gud. Vi får inte gå vilse i ren aktivism. Vi måste alltid låta oss genomträngas
i vår aktivitet av Guds Ord och så lära oss var sann nästankärlek är, vad det är att
verkligen tjäna nästan, som inte behöver så mycket – ja, vår nästa behöver förstås
det nödvändiga – men framför allt behöver vår nästa vårt hjärtas kärlek och Guds ljus.
Kyrkofadern Ambrosius kommenterar så här berättelsen om Marta och Maria
och manar sin tids kristna och också oss: “Också vi måste försöka ha det som inte
kan tas ifrån oss, genom att lyssna uppmärksamt till Herrens ord utan att låta oss
distraheras. Också det himmelska ordets utsäde riskerar att blåsa bort om det sås
längs vägen. Liksom Maria bör du låta dig stimuleras av längtan att veta mer. Detta
är det största och mest fullkomliga arbetet”. Han tillägger att “tjänandet får inte
distrahera oss från kunskapen om det himmelska ordet”, från bönen (Expositio Evangelii
secundum Lucam, VII, 85: PL 15, 1720). Helgonen har alltså erfarit en djup enhet mellan
böneliv och aktivt liv, mellan fullständig kärlek till Gud och kärlek till våra bröder
och systrar. Den helige Bernhard av Clairvaux, som är en förebild av harmoni mellan
kontemplation och verksamhet, skriver i boken De consideratione, som innehåller råd
till påven Innocentius II, hur viktigt det är med inre samling, med bön för att försvara
sig mot farorna i en överdriven aktivitet, oavsett vem man är och vilket arbete man
utför. Bernhard säger att alltför många sysslor och ett frenetiskt liv ofta förhärdar
hjärtat och låter anden lida (jfr II, 3).
Det är en viktig påminnelse
för oss idag, vi som är vana vid att värdera allting utifrån produktivitet och effektivitet.
Detta stycke i Apostlagärningarna säger att arbetet är viktigt. Här inrättas en verklig
tjänst: Det handlar om vardagssysslor som måste utföras med ansvarskänsla och hängivenhet.
Men vi behöver också Gud, vi behöver ledas av honom, av hans ljus som ger oss kraft
och hopp. Utan daglig och trogen bön blir vår verksamhet tom, den förlorar sin djupaste
själ, den blir bara en aktivism som i sista hand är otillfredsställande. Den kristna
traditionen innehåller en vacker bön som man kan be före varje verksamhet. Den lyder
så här: “Actiones nostras, quæsumus, Domine, aspirando præveni et adiuvando prosequere,
ut cuncta nostra oratio et operatio a te semper incipiat, et per te coepta finiatur”.
Det betyder: ”Inspirera våra gärningar, Herre, och ledsaga dem med din hjälp, för
att allt vi säger och gör alltid skall börja hos dig och fullbordas hos dig.” Varje
steg i vårt liv, varje gärning, också i kyrkan, måste utföras inför Gud, i ljuset
av hans Ord.
I den förra onsdagskatekesen betonade jag att den första
kristna gemenskapen bad endräktigt inför prövningarna. I bönen var det meditation
över den Heliga Skrift som lät dem förstå de händelser som drabbade dem. När bönen
får näring av Guds Ord kan vi se verkligheten med nya ögon, med trons ögon, och Herren,
som talar till hjärnan och till hjärtat, ger nytt ljus åt vandringen i varje stund
och i varje situation. Vi tror på kraften hos Guds Ord och hos bönen. Också de svårigheter
som kyrkan hade när det gällde att hjälpa de fattiga, övervinns i bön, i Guds och
den heliga andens ljus. Apostlarna nöjer sig inte med att godkänna valet av Stefanos
och de andra männen. De “bad en bön och lade sina händer på dem” (Apg 6:6). Evangelisten
nämner återigen dessa gester när Paulus och Barnabas väljs ut: “Efter fasta och bön
lade de sina händer på dem och skickade i väg dem” (Apg 13:3). Det bekräftar återigen
att det praktiska arbetet att hjälpa nästan är en andlig tjänst. Bägge dessa sidor
måste finnas med.
Genom handpåläggningen ger apostlarna ett särskilt
uppdrag åt sju män, för att de skall få den nåd de behöver för uppdraget. Berättelsen
betonar hur viktig bönen är: ”Efter bön”. Detta visar gestens andliga dimension. Det
handlar inte bara om att ge ett uppdrag som någon annan social organisation. Det är
en kyrklig händelse, där den heliga anden tar till sig sju män som valts ut av kyrkan,
och viger dem i den sanning som är Jesus Kristus. Han är den tyste huvudrollsinnehavaren.
Han är närvarande i handpåläggningen för att de utvalda skall förvandlas av hans kraft
och helgas för att kunna ta itu med praktiska och pastorala utmaningar. Betoningen
av bönen påmminer också om att det bara är genom att varje dag vårda den innerliga
relationen till Gud, som man finner svaret på Herrens val och som varje tjänst i kyrkan
anförtros.
Kära bröder och systrar, det pastorala problem som gjorde
att apostlarna valde ut sju män och lade sina händer på dem för att de skulle hjälpa
de behövande, för att apostlarna skulle kunna ägna sig åt att be och åt att förkunna
Guds Ord, det visar också oss att bönen och Guds Ord intar främsta platsen. Men de
leder också till pastoral verksamhet. För herdarna är detta det första och främsta
sättet att tjäna den hjord som anförtrotts dem. Om bönens och Guds Ords lungor inte
låter vårt andliga liv andas, riskerar vi att kvävas bland tusen ting varje dag. Bönen
är själens och livets andning. Jag skulle också vilja betona att i vår relation till
Gud, när vi lyssnar till hans Ord, i vår dialog med Gud, även om vi befinner oss i
tystnaden i en kyrka eller i vårt rum, så är vi förenade i Herren med oräkneliga bröder
och systrar i tron, som en orkester av instrument som vart och ett på sitt sätt spelar
en enda stor symfoni av tacksägelse och lovsång till Gud.