Jesu bön på korset - Hela påvens katekes 08 feb. 2012

(11.02.2012)

Kära bröder och systrar,

Idag tänkte jag reflektera tillsammans med er över hur Jesus bad när han snart skulle dö och se närmare särskilt på vad Markus och Matteus berättar. De bägge evangelisterna återger den döende Jesu bön, inte bara på grekiska, det språk på vilka deras berättelse är skriven. Eftersom dessa ord är så viktiga återges de också på en blandning av hebreiska och arameiska. På så sätt har de inte bara återgett innehållet utan rentav ljudet som denna bön fick när den uttalades av Jesus. Vi hör verkligen Jesu ord så som de var. Samtidigt beskriver de hur de som var närvarande vid korsfästelsen inte förstod – eller inte ville förstå – denna bön.

Markus berättar: “Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ”Eloi, Eloi, lema sabachtani?” (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?)” (15,34). I berättelsens struktur kommer Jesu bön, hans rop som höjdpunkten på de tre timmar av mörker som från klockan tolv till klockan tre på eftermiddagen sänkte sig över hela jorden. Dessa tre timmar av mörker är i sin tur fortsättningen på de tre timmar som inleddes av Jesu korsfästelse. Evangelisten Markus berättar att ” Det var vid tredje timmen som de korsfäste honom” (jfr 15:25). Jesu sex timmar på korset delas in i två lika långa delar.

Under de första tre timmarna, från nio till tolv, hånas Jesus av olka grupper av personer som visar sin misstro och säger att de inte tror. Markus skriver: “De som gick förbi smädade honom” (15:29); “Likaså gjorde översteprästerna och de skriftlärda narr av honom” (15:31); ” Också de som var korsfästa tillsammans med honom skymfade honom” (15:32). Under de tre följande timmarna, från tolv till tre, berättar evangelisten bara om det mörker som sänkte sig över hela jorden. Mörket upptar ensamt hela scenen och det sägs ingenting om människor som rör sig eller talar. När Jesus närmar sig döden allt mer finns bara mörkret som sänker sig “över hela jorden”. Också världsalltet delar i denna händelse. Mörkret sveper in människor och ting, men också i denna mörka stund är Gud närvarande, han överger inte. I bibelns tradition är mörkret något tvetydigt. Det är ett tecken på det ondas närvaro och verkan, men också på Guds hemlighetsfulla närvaro och verkan, han som förmår besegra varje mörker. I Andra Moseboken läser vi till exempel: ” Då sade Herren till Mose: ”Jag skall komma till dig i ett tätt moln” (19:9); och vidare: “folket stod på avstånd medan Mose gick upp mot töcknet där Gud var” (20:21). Och i Femte Moseboken berättar Mose: ” Berget brann och elden nådde ända in i himlen. Det var mörker, moln och töcken” (4:11); ni “ hade hört rösten ur mörkret och berget brann” (5:23). Vid Jesu korfästelse sveper mörkret in jorden, och det är ett dödens mörker som Guds Son stiger ned i för att ge liv, med sin kärleksgärning.

Vi återvänder till Markus berättelse. Inför skymfelserna från olika grupper av människor, inför mörkret som sänker sig över allting, tillsammans med bördan av lidandet och döden som tycks medföra att Gud överger och är frånvarande, inför allt detta är Han helt säker på att Fadern är nära, att han bejakar denna yttersta kärleksgärning, den totala självutgivelsen, trots att man inte hör någon röst från ovan som andra gånger. När man läser evangelierna märker man att vid flera viktiga stunder av sitt jordeliv såg Jesus inte bara tecken på Faderns närvaro och bejakande av hans kärleksvandring, utan hörde också Guds klargörande röst. Efter dopet i Jordan öppnade sig himlen och man hörde Fadern säga: “Du är min älskade son, du är min utvalde” (Mark 1:11). På förvandlingens berg åtföljs det symboliska molnet av ordet: “Detta är min älskade son. Lyssna till honom” (Mark 9:7). Men när den korsfästes död närmar sig sänker sig tystnaden. Ingen röst hörs, men Faderns kärleksblick är fäst vid Sonens kärleksgåva.

Men vad betyder Jesu bön, hans rop till Fadern: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Vad betyder hans tvivel på sitt uppdrag, på Faderns närvaro? Betyder inte denna bön att han vet att han ör övergiven? De ord som Jesus säger till Fadern är början på psaltarpsalm 22, där psalmförfattaren kastas mellan känslan av att vara övergiven och vissheten att Gud är närvarande mitt bland sitt folk. Psalmförfattaren ber: “Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, jag ropar om natten men finner ingen ro. Dock är du den Helige, till din tron stiger Israels lovsång” (vers 3-4). Psalmförfattaren talar om att ”ropa” för att uttrycka hela lidandet i sin bön inför Gud som förefaller frånvarande. I ångenstens stund blir bönen ett rop.

Detta sker också i vår relation till Herren. I svåra och smärtsamma situationer, när det verkar som om Gud inte hör oss, får vi inte vara rädda för att anförtro honom hela den börda vi bär i vårt hjärta. Vi får inte vara rädda att ropa ut vårt lidande till honom. Vi måste vara övertygade om att Gud är nära även om han tycks tiga.

Från korset upprepar Jesus psalmens första ord: “Eli, Eli, lema sabachtani?” – “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt 27:46). Han ropar psalmens ord och ber i denna stund när människorna tagit avstånd från honom, när han övergivits. Men han ber med psalmen, medveten om Gud Faderns närvaro också i denna stund då han känner dödens mänskliga drama. Men vi kan inte låta bli att undra: hur är det möjligt att en så mäktig Gud inte ingriper för att rädda sin Son från denna fruktansvärda prövning? Det är viktigt att förstå att Jesu bön inte är ropet från en människa som nalkas döden i förtvivlan, att det inte är ropet från en människa som vet att hon är övergiven. I den stunden gör Jesus hela psalm 22 till sin, psalmen för Israels folk som lider. På det sättet tar han han på sig inte bara sitt folks lidande, utan också lidandet hos alla de människor som lider och förtrycks av det onda. På samma gång bär han fram allt detta till Guds eget hjärta, i visshet om att hans rop skall bönhöras i uppståndelsen: “ropet i den yttersta plågan är samtidigt visshet att Gud svarar och räddar, inte bara Jesus själv, utan ’många’” (Jesus från Nasaret, 2, 239-240 i den italienska utgåvan). I denna Jesu bön finns det yttersta förtroendet och överlämnandet i Guds händer också när han tycks frånvarande, också när han tycks tiga och följer en plan som vi inte förstår. I Katolska Kyrkans Katekes läser vi: “i den frälsande kärlek som alltid förenade honom med Fadern har han upptagit oss som på grund av vår synd var skilda från Gud. Han kunde till och med i vårt ställe ropa på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”” (nr. 603). Han lider i gemenskap med oss och för oss. Hans lidande kommer av kärlek och bär redan på återlösningen, kärlekens seger.

De som står nedanför Jesu kors förstår inte. Det tror att hans rop är en bön till Elia. I en förvirrad scen försöker de ge honom att dricka för att han skall leva längre och för att se om Elia verkligen kommer och hjälper honom, men ett högt rop avslutar Jesu jordeliv och deras önskan. I sin yttersta stund låter Jesus sitt hjärta uttrycka smärta, men också känslan av Faderns närvaro och sitt eget bejakande av Faderns plan för att rädda mänskligheten. Också vi står ofta inför en “idag” som präglas av lidandet och av Guds tystnad. Vi uttrycker det ofta i vår bön. Men vi står också inför en “idag” som består av uppståndelsen, av Guds svar som har tagit på sig vårt lidande för att bära det tillsammans med oss och ge oss ett fast hopp om att det skall besegras (jfr encyklikan Spe salvi, 35-40).

Kära vänner, i bönen bär vi fram våra dagliga kors till Gud, i vissheten om att Han är närvarande och lyssnar till oss. Jesu rop påminner oss att i bönen måste vi överskrida de gränser som utgörs av vårt “jag” och våra problem, och öppna oss för andra människors behov och lidande. Den döende Jesu bön på korset lär oss att be med kärlek för alla bröder och systrar som känner vardagslivets börda, som genomlever svåra stunder, som lever i smärta, som inte får höra ett tröstande ord. Låt oss bära fram allt detta till Guds hjärta, för att också de skall få känna kärleken hos Gud som aldrig överger oss.