Jesu översteprästerliga förbön - hela påvens katekes 25 jan. 2012

(04.02.12) Kära bröder och systrar,
I dagens katekes skall vi koncentrera vår uppmärksamhet på den bön som Jesu riktar till Fadern i den ”stund” då han skall upphöjas och förhärligas (jfr Joh 17:1-26). Den katolska kyrkans katekes säger: “I den kristna traditionen kallas denna bön med rätta Jesu ”översteprästerliga” förbön. Den är vår översteprästs bön. Den kan inte skiljas från hans offer och hans ”övergång” (påsk) till Fadern, varigenom han blir helt och hållet ”vigd” åt Fadern” (n. 2747).

Jesu bön blir begriplig i hela sin rikedom framför allt om man ser den mot bakgrund av den judiska försoningshögtiden Yom kippúr. Den dagen utför översteprästen försoningen först för sig själv, sedan för prästerskapet och sedan för hela folkets gemenskap. Syftet är att efter det gångna årets överträdeslser skall Israels folk åter bli medvetet om försoningen med Gud, om att det är ett utvalt folk, ett ”heligt folk” bland alla de andra folken. Jesu bön presenteras i det sjuttonde kapitlet av Johannesevangeliet och följer denna högtids struktur. Den natten talar Jesus tilll Fadern i den stund då han offrar sig själv. Han är offerpräst och offer och bär för sig själv, för apostlarna och för alla dem som skall tro på honom, för kyrkan i alla tider (jfr Joh 17:20).

Det Jesus ber om för sig själv är att han skall förhärligas, att han skall ”upphöjas” i sin ”stund”. Det är inte bara något han ber om. Han bekgränsar sig inte till att säga att han är redo att fritt och generöst träda in i Gud Faderns plan som uppfylls genom att han överlämnas, dör och uppstår. Denna ”stund” började med Judas förräderi (jfr Joh 13:31) och når sin höjdpunkt när den uppståndne Jesus stiger upp till Fadern (Joh 20:17). När Judas lämnar nattvardssalen säger Jesus: “”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom” (Joh 13:31). Det är ingen slump att han inleder sin prästerliga förbön med att säga: “Fader, stunden har kommit. Förhärliga din son, så att Sonen kan förhärliga dig” (Joh 17:1). Det förhärligande som Jesus ber om för sig själv som överstepräst är att få träda in i den fulla lydnaden till Fadern, en lydnad som leder honom till att vara son helt och fullt: ” Förhärliga nu mig hos dig, fader, med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till” (Joh 17:5). Denna beredskap och denna bön är det första steget Jesus tar som överstepräst: att ge ut sig själv helt och hållet på korset. Och på korset förhärligas han i den yttersta kärleksgärningen, för kärleken är den sanna härligheten, Guds härlighet.

Det andra steget i denna bön är att Jesus ber för de lärjungar som varit tillsammans med honom. Det är om dem som Jesus säger till Fadern: ” Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog från världen och gav åt mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har bevarat ditt ord” (Joh 17:6). Att ”uppenbara Guds namn för människorna” är att göra Fadern närvarande på ett nytt sätt mitt bland folket, bland människorna. Ordet ”uppenbara” är inte bara ett ord utan en verklighet i Jesus, Gud är med oss, och så förverkligas hans namn. Han är närvarande hos oss, han är en av oss. Denna ”uppenbarelse” förverkligas alltså när Ordet blir människa. I Jesus träder Gud in i människoköttet och kommer nära på ett unikt och nytt sätt. Denna närvaro har sin höjdpunkt i offret som Jesus förverkligar i sin påsk av död och uppståndelse.

Mittpunkten i denna bön av förbön och försoning för lärjungarna är bönen om helgelse. Jesus säger till Fadern: ” De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. 1Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen” (Joh 17:16-19). Jag undrar då: vad betyder det att ”helga” i det här fallet? Först och främst måste man säga att bara Gud är helig. Att helga betyder alltså att förflytta något eller någon till Gud. Här finns det två kompletterande sidor. Å ena sidan att skilja från vardagen, från människans personliga liv för att ges helt och hållet till Gud. Å andra sidan betyder denna åtskillning, detta att föras över till Guds sfär, att man blir utsänd. När något eller någon helgas och ges till Gud, finns det eller den till för andra, ges till andra. Att ge till Gud betyder att man inte längre finns för sig själv utan för alla. Den är helgad som, liksom Jesus, åstskiljs från världen och sparas för Gud för en uppgift, och som just därför står till allas förfogande. Lärjungarna skall fortsätta Jesu uppdrag och ges till Gud för att så vara utsända för alla. På påskens kväll visar sig den uppståndne för sina lärjungar och säger dem: ” Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er” (Joh 20:21).

Den tredje akten i denna översteprästerliga förbön riktar blicken mot tidens slut. Jesus talar till Fadern och ber för alla dem som skall ledas till tron genom det uppdrag som inleds av apostlarna och som fortsätts genom historien: “Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig”(Joh 17:20). Katolska kyrkans katekes kommenterar: “Jesus utförde helt och hållet Faderns verk, och hans bön liksom hans offer varar intill tidens slut. Jesu bön i denna stund uppfyller den yttersta tiden och för den fram mot fulländningen” (n. 2749).

Den centrala bönen i Jesu översteprästerliga förbön för sina lärjungar i alla tider är bönen om framtida enhet för dem som tror på honom. Den enheten är ingenting som världen kan ge. Den kommer enbart av Guds enhet och kommer till oss från Fadern genom Sonen och i den Heliga Anden. Jesus ber om en gåva som kommer från himlen, och som påverkar jorden på ett verkligt och påtagligt sätt. Han ber ” att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig”(Joh 17:21). Å ena sidan är de kristnas enhet en hemlighet som finns i de troendes hjärtan. Men samtidigt måste den synas tydligt i historien, den måste synas för att världen skall tro, den har ett praktiskt och påtagligt syfte, den måste synas för att alla verkligen skall bli ett. Enheten mellan framtidens lärjungar är enhet med Jesus, som Fadern har sänt till världen, och är också den ursprungliga källan till den kristna missionens framgång i världen.

”Vi kan säga att i Jesu översteprästerliga bön fullbordas grundandet av kyrkan… Just här, vid den sista måltiden, skapar Jesus kyrkan. Vad är kyrkan, om inte gemenskapen av lärjungar som får sin enhet av tron på att Jesus Kristus har sänts av Fadern, och som får sin enhet och dras in i Jesu uppdrag att rädda världen genom att låta den lära känna Gud? Här finner vi verkligen en sann definition av kyrkan. Kyrkan föds i Jesu bön. Och denna bön är inte bara ord. Den är en gärning där han “helgar” sig själv och “offrar sig” för att världen skall leva” (jfr Jesus av Nasaret, del 2).

Jesus ber att hans lärjungar skall bli ett. Genom att ta emot och ta vara på denna enhet kan kyrkan vandra ”i världen” utan att vara ”av världen” (jfr Joh 17:16) och utföra det uppdrag den fått för att världen skall tro på Sonen och på Fadern som har sänt honom. Kyrkan blir då den plats där Kristi eget uppdrag fortsätter: att leda “världen” ut ur människans förfrämligande från Gud och från sin själv, ut ur synden, för att på nytt bli Guds värld.

Kära bröder och systrar, detta var några beståndsdelarna i den stora rikedomen i Jesu översteprästerliga förbön, som jag uppmanar er att läsa och meditera över, för att den skall leda oss i vår dialog med Herren och lära oss att be. Också vi kan, i vår bön, be Gud hjälpa oss att träda in allt mer i hans projekt för var och en av oss. Låt oss be honom att ”helgas” åt honom, att få tillhöra honom mer och mer, för att kunna älska våra medmänniskor mer och mer, både nära och avläsgna. Låt oss be honom att göra oss mer och mer förmögna att öppna vår bön för hela världen, att inte bara stänga in den i bön om hjälp för våra egna problem. Låt oss komma ihåg vår nästa inför Herren och lära oss skönheten i att be för andra. Låt oss be honom ge synlig enhet åt alla dem som tror på Kristus – det har vi bett om med kraft under böneveckan för kristen enhet – låt oss be att vi alltid skall vara beredda att svara var och en som kräver besked om vårt hopp (jfr 1 Pet 3:15).