Påvens onsdagskatekes om Jesu högtidliga bön under den sista måltiden

(01.14.2012) Kära bröder och systrar,
inom ramen för vår reflexion över vad evangelierna berättar om Jesu bön, tänkte jag idag meditera över Jesu högtidliga bön under den sista måltiden.

Den måltid där Jesus tar avsked av sina vänner äger rum kort före den död som han nu vet är nära och präglas känslomässigt av den. Jesus hade redan länge talat om sitt lidande och försökte också dra in sina lärjungar allt mer i detta perspektiv. Markusevangeliet berättar att redan när Jesus gav sig av på väg mot Jerusalem från byarna i det avlägsna Caesarea Philippi började han ”undervisa dem och sade att Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och uppstå efter tre dagar” (Mark 8:31). När han nu förberedde sig för att ta avsked av sina lärjungar präglades folkets liv av att påsken närmade sig, minneshögtiden för Israels befrielse från Egypten. Denna befrielse hade upplevts i det förflutna och väntades på nytt i nuet och i framtiden, och fick nytt liv i det familjära påskfirandet. Den sista måltiden äger rum i detta sammanhang men kommer med något nytt. Jesus riktar blicken mot sitt lidande, sin död och uppståndelse, som han är fullt medveten om. Han vill genomleva denna måltid med sina lärjungar och ge den en en särskild karaktär, olik alla andra gästabud. Det är hans måltid, där han ger något helt nytt: sig själv. På så sätt firar Jesus sin påsk och föregriper sitt kors och sin uppståndelse.

Denna nyhet betonas av händelsernas tidsföljd i Johannesevangeliets berättelse om den sista måltiden. Johannes beskriver den inte som en påskmåltid, för Jesus vill inviga något nytt, han vill fira sin påsk, som förknippas med uttåget ur Egypten. Johannes säger att Jesus dog på korset i samma stund som påsklammen offrades i templet i Jerusalem.

Men vad är kärnan i denna måltid? Det är gesterna: att bryta brödet, att dela ut det till lärjungarna, och att dela med sig av vinbägaren med orden som åtföljer gesterna och i det bönesammanhang där de befinner sig. Det är instiftandet av eukaristin, det är Jesu och kyrkans stora bön. Men låt oss se närmare på denna stund.

Nya testamentets berättelser om instiftandet av eukaristin (jfr 1 Kor 11:23-25; Luk 22:14-20; Mark 14:22-25; Matt 26:26-29), använder två parallella och kompletterande verb för att beskriva den bön som inleder Jesu gester och ord. Paulus och Lukas talar om eukaristi/tacksägelse: “tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem” (Luk 22:19). Markus och Matteus betonar en annan aspekt, nämligen eulogia/välsignelsen: “han tog ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem” (Mark 14:22). Bägge dessa grekiska verb, eucharisteìn och eulogeìn syftar på den judiska berakha, alltså den stora bön av tacksägelse och välsignelse som inledde stora högtidsmåltider i Israels tradition. Dessa olika grekiska ord pekar på denna böns grundläggande och kompletterande riktningar. Berakha är först och främst tacksägelse och lovsång som stiger upp till Gud för de gåvor man fått. I Jesu sista måltid handlar det om brödet, som gjorts med den säd som Gud låter gro och växa i jorden, och vinet som görs av vinrankans mogna frukt. Denna bön av lovprisning och tacksägelse stiger upp till Gud och återvänder som välsignelse som kommer ned från Gud över gåvan och berikar den. Att tacka och lovprisa Gud blir så till välsignelse. Offergåvan som ges till Gud återvänder till människan med den Allsmäktiges välsignelse. Orden i instiftandet av eukaristin hör hemma i detta bönesammanhang. I instiftandet av eukaristin blir berakhans lov och välsignelse till välsignelse och förvandling av brödet och vinet till Jesu kropp och blod.

Före instiftelseorden kommer gesterna: att bryta brödet och ge vinet. Den som bryter brödet och ger vidare vinbägaren är framför allt familjens överhuvud, som tar emot familjemedlemmarna kring sitt bord, men detta är också gästfrihetens gester, när man låter främligen delta i måltiden fast han inte hör till huset. I måltiden där Jesus tar avsked av de sina får dessa gester ett helt nytt djup. Han låter gästfriheten prägla det dukade bord där Gud ger sig själv. I brödet och vinet bär Jesus fram sig själv och ger ut sig själv.

Men hur kan allt detta ske? Hur kan Jesus i den stunden ge sig själv? Jesus vet att han skall berövas sitt liv genom korsfästning, dödsstraffet för ofria människor, det straff som Cicero kallade mors turpissima crucis (den nesliga döden på korset). Med brödet och vinet som Jesus ger ut under den sista måltiden föregriper han sin död och uppståndelse och förverkligar vad han sagt i sitt tal om den gode herden: ” Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka. Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att få det tillbaka. Detta har min fader bestämt för mig” (Joh 10:17-18). Han ger alltså ut i förväg det liv som han skall berövas. Så förvandlar han sin våldsamma död till en fri akt av självutgivelse för andra och till andra. Våldet han utsätts för förvandlas till ett aktivt, fritt och återlösande offer.

Bönen inleds av rituella former från den bibliska traditionen men än en gång visar Jesus vem han är och att han är fast besluten att slutföra sitt uppdrag av fullständig kärlek, av självutgivelse i lydnad mot Faderns vilja. Höjdpunkten av denna bön som präglar hans avskedsmåltid från de sina visar att hans självutgivelse till de sina inte är djupt olik allt annat. När vi betraktar Jesu vad Jesus gör och säger den natten, ser vi tydligt att hans innerliga och oupphörliga relation till Fadern är den plats där han utför gesten att lämna kärlekens sakrament, Sacramentum caritatis, till de sina och till var och en av oss. Två gånger under den sista måltiden hörs orden: “Gör detta till minne av mig” (1 Kor 11:24,25). Med sin självutgivelse firar han sin påsk och blir det sanna påskalammet som fullbordar hela forntidens gudstjänst. Därför skriver Paulus till de kristna i Korint: “Vårt påsklamm, Kristus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid, ... med renhetens och sanningens osyrade bröd” (1 Kor 5:7-8).

Evangelisten Lukas bevarar en annan dyrbar beståndsdel av händelserna under den sista måltiden, som låter oss se det gripande djupet i Jesu bön för de sina den natten och hans omsorg om var och en. Jesus utgår från bönen av tacksägelse och välsignelse och når fram till den eukaristiska gåvan, till gåvan av sig själv, och medan han ger den avgörande sakramentala verkligheten vänder han sig till Petrus. Mot slutet av måltiden säger han: ” Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder” (Luk 22:31-32). När prövningen närmar sig också hans lärjungar stöttar Jesu bön deras svaghet, deras möda att förstå att Guds väg går genom påskmysteriet av död och uppståndelse, som föregrips i frambärandet av brödet och vinet. Eukaristin är pilgrimernas föda och blir till kraft också för den som är trött, utmattad och som gått vilse. Bönen är särskilt för Petrus, att han skall stärka sina trosbröder när han en gång har vänt tillbaka. Evangelisten Lukas berättar att det var Jesu blick som sökte efter Petrus’ ansikte när denne just hade förrått honom tre gånger, för att ge honom kraft att fortsätta följa honom: “Men Petrus sade: ”Jag förstår inte vad du menar.” Och just som han sade det gol en tupp. Då vände sig Herren om och såg på Petrus, och Petrus kom ihåg detta som Herren hade sagt till honom” (Luk 22:60-61).

Kära bröder och systrar, när vi deltar i eukaristin genomlever vi på ett unikt sätt den bön som Jesus bad och fortsätter att be för var och en, att det onda som vi alla möter i livet inte skall segra, och att den förvandlade krafter i Kristi död och uppståndelse skall verka i oss. I eukaristin besvarar kyrkan Jesu bud: Gör detta till minne av mig” (Luk 22:19; jfr 1 Kor 11:24-26). Den upprepar bönen av tacksägelse och välsignelse tillsammans med orden som förvandlar brödet och vinet till Herrens kropp och blod. När vi firar eukaristin lyfts vi upp i denna stund av bön och förenas på nytt med Jesu bön. Redan från början tolkade kyrkan instiftelseorden som en del av en bön man ber tillsammans med Jesus, som mittpunkt i en lovprisning full av tacksägelse, där frukten av jorden och av människans arbete ges tillbaka till oss av Gud som Jesu kropp och blod, som Guds egen självutgivelse i Sonens kärlek (jfr Gesù di Nazaret, II, pag. 146). När vi deltar i eukaristin och när oss av Guds Sons kött och blod, förenar vi vår bön med påsklammets bön under dess sista natt, för att vårt liv inte skall gå förlorat trots vår svaghet och vår trolöshet, utan för att vårt liv i stället skall förvandlas.

Kära vänner, för vårt kristna liv behöver vi delta i eukaristin, efter att ha förberett oss ordentligt, också genom botens sakrament. Vi ber Herren att vårt deltagande i hans eukaristi alltid skall vara höjdpunkten i all vår bön. Vi ber att vi skall förenas på djupet med hans frambärande av sig själv till Fadern och att också vi så skall kunna förvandla våra kors till en fri och ansvarig offergåva av kärlek till Gud och medmänniskorna.