Det kinesiska kommunistpartiets medlemmar får inte vara religiösa
Det finns inget utrymme för religiösa medlemmar i det kinesiska kommunistpartiet.
Det förtäckta hotet kommer från Zhu Weiqun, vice ordförande i United Front, som alliansen
mellan Kuomintang partiet och Kommunistpartiet kallas. I tidskriften ”Söka sanningen”,
som är kopplad till partiet, skrev han: ”Om vi låter partimedlemmar tro på religion,
kommer detta oundvikligen att leda till inre splittring inom organisationen och ideologin
i partiet.”
Zhu Weiqun, som gjort karriär genom sitt engagemang i Tibetfrågan
och för att han helt vill bryta all kommunikation med Dalai Lama, verkar vara representativ
för återfödelsen av maoismen. Nu förekommer uttalanden som inte hörts sedan Maos tid.
Mao menade att ”alla religioner, utan undantag, är en del av idealism och filosofi.
Det finns en grundläggande konflikt mellan materialism och idealism som inte kan samexistera
vare sig på individuell eller politisk nivå.”
Enligt Zhu, undermineras marxismen
i landet om partimedlemmarna är religiösa. Partiet försvagas i kampen mot separatistiska
rörelser, så som tibetanska buddister och uiguriska muslimer.
Det är i dagsläget
inte ovanligt att partimedlemmar besöker buddistiska mästare i kloster på helgerna,
har relationer med katolska biskopar, eller att de söker sig till protestantiska gemenskaper.
För några år sedan visade en undersökning att minst en tredjedel av medlemmarna
i partiet trodde på någon typ av så kallad ”religiös vidskepelse”.
Zhu Weigun
väljer att angripa religioner istället för att se till de verkliga problemen inom
partiet, som har blivit en oligarki, där det är lätt att hitta arbete, rikedom, rättsskydd
med hjälp av mutor och tvetydig vänskap. Det vore viktigare att söka sanningen
om kommunismens ideologiska kris i landet, som nu övergått i handling då 180 000 händelser
av så kallad ”social oro” rapporterats. I själva verket är det troligt att Zhu
försöker underminera partiet, något som visar att det pågår en inre kamp inom partiet.
Det är inte religionen som egentligen är huvudfrågan, utan hur ett så splittrat parti
ska kunna överleva.