Det Heliga landet: Fader Pizzaballas julbudskap

(20.12.11) ”Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern”. Inför Julen har franciskanernas föreståndare i det Heliga Landet, fader Pizzaballa, skrivit ett budskap som lyder så här:

Julen är berättelsen om en Gud som kommit för att gömma sig i en åker. Gömd genom att göra sig liten, en människoson, ett barn som varje annat barn. Gömd i att födas i tystnad i Betlehem. Betlehem, en mycket liten by i ett mycket litet land, som ligger längst bort i ett stort rike, i ett land som då liksom nu inte upplever fred. Julen är även berättelsen om åkrar och skatter, om män som finner åkern och skatten.

Många får nämligen veta att skatten är just där, i den åkern! Inte alla söker den tyvärr, inte alla finner den, inte alla lämnar allt för att få den. För att äga skatten måste man först göra sig fri från allt. Det är den enda vägen! Det räcker inte med att finna skatten, det räcker inte med att veta var den är. Man måste satsa på livet.

De Heliga Skrifterna är berättelsen om denna skatt, gömd i åkern, som är människans hjärta.
För varje åker, varje hjärta, kan gömma skatten. De Heliga skrifterna är berättelsen om många människor, som liksom vi, har satt allt på spel för denna upptäckt. Abraham lämnade sitt land, sina gudar. Moses förlorade tryggheten i sin landsflykt. David satte sig själv på spel med hela sitt liv inklusive sin synd. Job var tvungen att förlora allt för att lyckas med att lära känna Gud. Och sedan profeterna som leder oss till de vise männen, till herdarna, till den fattiga änkan, till alla de små i Evangeliet. Alla de människor som inte drog sig tillbaka.

Människor som inför denna upptäckt, detta möte, förstod att händelsen var den avgörande innebörden och hjärtat av allt, inför vilket allt annat återfinner den rätta dimensionen. Du hittar inte skatten av en händelse, du äger den inte till hälften. Skatten har de starka färgerna av allt det som är radikalt, absolut. Du måste förlora just allt för att erhålla den. Den som älskar, förlorar allt. För älska betyder att förlora allt, skänka allt. Den förste som tog denna risk var just Han, Jesus, gömd i åkern i Betlehem, i hoppet om att alla skall finna den.

Det var Han som invigde förlorandets väg. Han förlorade allt och återfann människan. Liksom människan, som förlorar allt, finner Gud. Tron är att riskera att gå in på vägen för den som, liksom Han, lyckas glömma sig själv till förmån för den andre - vem det än är - och lyckas anta de beteenden som kommer av det: förlåtelse, gästfrihet, solidaritet.
Förlorandets väg, utmärkt av dessa etapper, blir finnandets väg. Den som tillryggalägger den finner Gud, brodern, finner sig själv. På detta sätt är livet förändrat.

Det kan hända - och vanligtvis är det så - att ingenting tycks förändras på utsidan, att historien och särskilt historien i vårt Heliga Land, fortsätter att vara den dramatiska verkligheten som vi ser och upplever: hat, konflikter, rädsla, misstankar, fördomar, förlamning. Men inom oss förändras allt! Det förändrar blicken på livet, det förändrar sättet att leva och lyckligtvis är man glad över detta liv, för detta liv är inte endast en åker, utan det är åkern som gömmer skatten.