"Jesu bön" - hela påvens katekes 30 nov. 2011

Kära bröder och systrar,
I de senaste katekeserna har vi reflekterat över ett antal exempel på bön i Gamla Testamentet. Idag tänkte jag börja se närmare på Jesus, hans bön, som löper genom hela hans liv som en hemlig kanal som bevattnar hans tillvaro, relationer och gester, och som leder honom stegvis med bestämt till det totala självutgivandet enligt Gud Faderns kärleksprojekt. Jesus är läromästare också för våra böner, ja han ger oss aktivt och broderligt stöd varje gång vi talar till Fadern. Som Katolska Kyrkans Katekes sammanfattar det: “bönen uppenbaras och förverkligas helt och fullt i Jesus (rubrik till paragraferna 541-547). Därför skall vi se på Jesu bön under kommande katekeser.
Ett särskilt viktigt steg är hans bön efter att han mottagit dopet i floden Jordan. Evangelisten Lukas berättar att Jesus mottog dopet av Johannes Döparen tillsammans med hela folket och sedan trädde in i en personlig och utdragen bön: ” När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad” (Luk 3:21-22). Detta att han ”står och ber” i dialog med Fadern belyser vad han just hade gjort tillsammans med många av sitt folk som kommit till Jordans strand. När han ber gör han denna sin gest, dopet, till något exklusivt och personligt.
Johannes döparen hade uppmanat till att verkligen leva som “Abrahams barn”, att omvända sig till det goda och att göra gärningar värdiga denna förändring (jfr Luk 3:7-9). Evangelisten Markus berättar att många israeliter kom dit: “Och hela Judeen och alla i Jerusalem kom dit ut till [Johannes], och de bekände sina synder och döptes av honom i Jordan” (Mark 1:5). Döparen kom med något som verkligen var nytt. Att bli döpt skulle innebära en helomvändning, att lämna en livsstil som präglades av synden för att börja ett nytt liv. Också Jesus lystrar till denna inbjudan och träder i en den gråa mängden av syndare som väntar vid Jordans strand. Men liksom de första kristna frågar vi oss: varför väljer Jesus att undergå detta dop av bot och omvändelse? Han har inga synder att bekänna, han hade inga synder, och därför behövde han inte omvända sig. Varför gör han då så här? Evangelisten Matteus berättar hur förvånad Döparen blev, och att han sade: ” Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig” (Matt 3:14), och att Jesus svarade: ” Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten” (vers 15). I Bibeln betyder ordet ”rättfärdighet” att acceptera Guds vilja helt och fullt. Jesus visar att han står nära den del av folket som följer Döparen och erkänner att det inte räcker att se sig som barn till Abraham. De vill göra Gus vilja och sträva efter att deras liv skall vara ett troget svar på förbundet som Gud ger genom Abraham. Genom att gå ned i floden Jordan visar Jesus sin solidaritet med dem som erkänner sina synder, som väljer att omvända sig och att ändra sitt liv. Han visar så att för att höra till Guds folk måste man träda in i ett nytt perspektiv, i ett nytt liv, ett liv så som Gud vill att det skall vara.
I denna gest föregriper Jesus korset. Han inleder sin verksamhet genom att ta syndarnas plats och genom att lägga på sina axlar bördan av hela mänsklighetens skuld och utföra Faderns vilja. Jesus samlar sig i bön och visar sitt nära band till Fadern som är i himlen, han erfar dennes faderlighet och ser den krävande skönheten i hans kärlek. I samtalet med Fadern får han bekräftelse på sitt uppdrag. Orden som ekar från himlen (jfr Luk 3:22) pekar fram emot påskmysteriet, korset och uppståndelsen. Guds röst beskriver honom som “min älskade son, du är min utvalde”, och anspelar så på Isak, den älskade son som fadern Abraham var beredd att offra när Gud befallde det (jfr 1 Mos 22:1-4). Jesus är inte bara Davids och ättling, Messias och kung, eller den tjänare som behagar Gud, han är också den enfödde och älskade Sonen, lik Isak, som Gud Fadern ger för att rädda världen. I den stund då Jesus genom bönen erfar på djupet att han är Guds Son och att Gud är hans far (jfr Luk 3:22b), kommer den heliga anden ned över honom (jfr Luk 3:22a) för att leda honom i hans uppdrag, anden som Han skall utgjuta efter att ha lyfts upp på korset (jfr Joh 1:32-34; 7:37-39), för att den skall lysa upp kyrkans verk. I bönen lever Jesus i oavbruten kontakt med Fadern för att helt och fullt fördjupa kärleksprojektet för människorna.
Mot bakgrund av denna enastående bön ser vi hur Jesus har levt hela sitt liv i en familj som var djupt förankrad i Israels folks religiösa tradition. Det framgår av hänvisningar som vi finner i evangelierna till hans omskärelse (jfr Luk 2:21) och hans frambärande i templet (jfr Luk 2:22-24), men också av hans uppfostran och fostran i Nasaret, i det heliga hemmet (jfr Luk 2:39-40 och 2:51-52). Det rör sig om ”omkring trettio år” (Luk 3:23), en lång tid av liv i fördold vardag, även om man också kunde få vara med om stunder av gemensamma religiösa uttryck som vallfärderna till Jerusalem (jfr Luk 2:41). Evangelisten Lukas berättar om den tolvårige Jesus som sitter i templet mitt bland lärarna (jfr Luk 2:42-52) och visar att när Jesus ber efter dopet i Jordan har han bakom sig en lång vana av innerlig bön till Gud Fadern, förankrad i traditionerna och i hans familjs stil och i avgörande erfarenheter i familjen. Tolvåringens svar till Maria och Josef visar redan att han är Guds Son, vilket rösten från himlen senare skall säga från himlen: ” Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” (Luk 2:49). När Jesus kommer upp ur Jordans vatten inleder han inte sin bön utan fortsätter en ständig vanemässig relation till Fadern. Det är i denna innerliga förening med Honom som han tar steget från det fördolda livet i Nasaret till sitt offentliga uppdrag.
Jesu undervisning om bönen kommer säkert av hur han lärt sig be i familjen, men dess djupaste och väsentligaste ursprung ligger i att han var Guds Son med en unik relation till Gud Fadern. Kompendiet av Katolska kyrkans katekes svarar så hör på frågan: av vem lärde sig Jesus att be: ”Med sitt människohjärta lärde sig Jesus att be av sin mor och av den judiska traditionen. Men hans bön springer fram ur en hemligare källa, för han är Guds evige Son, som i sin heliga mänsklighet vänder sig som son till Fadern med en fulländad bön” (541).
I evangeliernas berättelser ber Jesus på platser i korsningen mellan sitt folks tradition och en ny, personlig och unik relation till Gud. “En enslig plats” (jfr Mark 1:35; Luk 5:16) dit han ofta drar sig tillbaka; “berget” där han går upp för att be (jfr Luk 6:12; 9:28), “natten” som låter honom vara ensam (jfr Mark 1:35; 6:46-47; Luk 6:12) påminner om etapperna i Guds uppenbarelse i Gamla Testamentet och att hans räddningsprojekt fortsätter. Men samtidigt är de särskilt viktiga stunder för Jesus, som medvetet träder in i denna plan i full trohet mot Faderns vilja.
Också i vår bön måste vi lära oss mer och mer att träda in i denna frälsningshistoria som kulminerar i Jesus. Inför Gud måste vi förnya vårt personliga beslut att öppna oss för hans vilja och be honom ge oss kraft att forma vår vilja efter hans i hela vårt liv, i lydnad mot hans kärleksprojekt för oss.
Jesu bön berör alla faserna i hans uppdrag och alla hans dagar. Mödorna hejdar inte bönen. Tvärtom visar evangelierna att Jesus brukade tillbringa en del av natten i bön. Evangelisten Markus berättar om en av dessa nätter, efter den ansträngande dagen med brödundret. Han skriver: “Sedan befallde han sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg över till Betsaida medan han själv skickade hem folket. När han hade skilts från dem gick han upp på berget för att be. På kvällen var båten mitt ute på sjön, och han var ensam kvar på land” (Mark 6:45-47). När han måste fatta brådskande och svåra beslut blir hans bön särskilt lång och intensiv. När han skall välja ut de tolv apostlarna berättar Lukas hur länge Jesus bad om natten för att förbereda sig: “Vid samma tid gick han upp på berget för att be, och natten igenom bad han till Gud. 1När det blev dag samlade han sina lärjungar, och bland dem valde han ut tolv, som han kallade apostlar” (Luk 6:12-13).
När vi ser på Jesu bön måste vi fråga oss: hur ber jag? Hur ber vi? Vilken tid ägnar jag åt relationen till Gud? Finns det idag en tillräcklig fostran till bön? Vem kan lära ut bön?
I min apostoliska maning Verbum Domini talar hag om hur viktigt det är att läsa bibeln i bön. Utifrån erfarenheterna som kom fram under biskopssynoden ville jag betona en särskild form av bibelläsning, s k lectio divina. Att lyssna, meditera och tiga inför Herren som talar är en konst som man lär sig genom flitig träning. Visst är bön en gåva, men man måste ta emot den. Den är Guds verk, men kräver engagemang från vår sida. Framför allt är det viktigt med kontinuitet och uthållighet.
Jesus är en exemplarisk förebild som visar hur hans bön fick liv av Gud Fader och av Andens gemenskap och fördjupades genom långvarig och trogen bön ända fram till Getsemane och korset.
Idag är de kristna kallade att vittna om bönen, för vår värld är ofta stängd mot Guds horisont och mot hoppet som kommer av mötet med Gud. Vi kan öppna fönster mot Guds himmel genom en djup vänskap med Jesus, genom att leva ut vår relation som barn till Fadern i honom och med honom genom att be troget och uthålligt. Genom att gå på bönens väg utan att bry oss om vad folk tycker kan vi hjälpa andra att gå den. Också i den kristna bönen gäller regeln att det är genom att gå som man finner vägen.
Kära bröder och systrar, låt oss fostra oss själva till en intensiv relation till Gud, till en bön som inte är tillfällig utan uthållig, full av förtröstan, en bön som kan lysa upp vårt liv så som Jesus lär oss. Låt oss be honom hjälpa oss att förmedla glädjen i mötet med Herren, vår tillvaros ljus, till dem som står oss nära och till dem vi möter längs vägen.