Fredsmötet i Assisi: Påvens reflektion över våldet i världen som en förnekelse av Gud

(27.10.2011) Klockan 8 på morgonen lämnade det italienska tåget ”Silverpilen” perrongen bakom Vatikanens stationshus med Assisi som resmål. Först att stiga på tågets andra vagn, strax innan, var påven Benedictus XVI och efter honom kardinaler och diverse religiösa delegationer, bland dem den grekisk ortodoxa patriarken Bartolomeus I. En grupp pilgrimer, på väg till staden Assisi för att tillsammans be för världsfreden. Påven Benedictus XVI står för inbjudan, 25 år efter den första Fredsbönen i Assisi 1986 då önskad av Johannes Paulus II. Denna resa går under temat ”Sanningens pilgrimer, Fredens pilgrimer”.

Fredsmötet ägde rum i den antika franciskanbasilikan Santa Maria degli Angeli. I sina ord till de samlade pilgrimerna gjorde påven en översikt över begreppen religion och våld.

Påven började med att tala om vad som har hänt sedan första gången påven Johannes Paulus II inbjöd representanter för världsreligionerna till Assisi för att be för freden.

”Då var det största hotet mot världsfreden det att världen var indelad i två block mot varandra. Den slående symbolen för denna uppdelning var Berlinmuren. År 1989, tre år efter Assisimötet, föll muren - utan blodsutgjutelse. Plötsligt hade de stora krafterna bakom muren förlorat sin förmåga att terrorisera. Människors vilja att vara fria var starkare än våldets arsenaler.... Vi är tacksamma för denna frihetens seger, vilket också främst var en fredens seger.”

Påven gick vidare och påpekade att det som hände därefter inte kan kännetecknas av fred och frihet. Världen är full av konflikter. ”Det är inte bara det faktum att man för krig på diverse ställen – tillståndet i vår värld karaktäriseras av ett potentiellt ständigt närvarande våld. Frihet är något mycket gott. Men världens frihet visade sig vara i stort sett utan orientering, och blev missförstådd som frihet till våld.”

Påven gjorde vidare en analys av våldet och i stora drag lyfte han fram två olika typer av våld motsatta i motivation. För det första terrorismen, som i stället för ett stort krig, uttrycker sig i välriktade attacker för att angripa motståndaren, utan hänsyn till oskyldiga människoliv som grymt dödas. Vi vet att terrorism ofta är religiöst motiverad och att den religiösa karaktären används som motivering för den hänsynslösa grymheten. Här står inte religionen i fredens tjänst utan rättfärdigar våld.

”Kritiken av religionen, har sedan Upplysningstiden, upprepade gånger hävdat att religionen är orsak till våld och så rört upp fientlighet mot religion. De företrädare för religioner som samlades i Assisi 1986, ville understryka det som vi idag upprepar med fasthet och styrka: våld tillhör inte religionens sanna natur.”

Påven belyste att reaktionerna på detta uttalande kan vara av olika slag. ”Hur vet man vad som är religionens sanna natur? Kanske era ord grundar sig i att er religion har slocknat och förlorat sin styrka? Finns det verkligen en natur som kan ena alla religioner? Och han sa:

”Detta är den grundläggande uppgiften i den interreligiösa dialogen. Som kristen säger jag på denna punkt att: ja i historien har man även i den kristna trons namn tillgripit våld. Vi erkänner detta, fulla av skam. Men det står helt klart att detta var ett missbruk av den kristna tron, i skarp kontrast till sin sanna natur. Den Gud som de kristna tror på är alla människors Skapare och Fader, alla människor är bröder och systrar, och tillhör en familj. Kristi kors är för oss ett tecken på hur Gud i stället för våld, väljer lidande med den andre och att älska med sin nästa. Hans namn är "Gud av kärlek och fred" (2 Kor 13:11). Det åligger alla bärare av den kristna tron ​​att ständigt rena religionen i dess inre kärna, så att den - trots människans svaghet - verkligen är ett redskap för Guds fred i världen.

Om den ena typen av våld har en religiös motivering har den andra typen av våld en rakt motsatt motivering: detta våld är en konsekvens av att utesluta Gud, av förnekandet av honom och mänsklighetens förlust som går hand i hand med denna.

Att säga "nej" till Gud producerar gränslös grymhet och våld, som är möjlig endast för att människan inte erkänner några regler eller någon domare över sig, utan endast ser sig själv som norm. Fasorna i koncentrationslägren visar mycket tydligt på konsekvenserna av att utesluta Gud.”

Påven valde att inte tala om den ateism som föreskrivs av staten, utan snarare om människans "dekadens" som sker i tysthet och som därför är farligare, en förändring i det andliga klimatet.

Dyrkan av mammon, av att äga och ha makt, visar sig vara en motreligion, där människan inte längre räknas utan endast den personliga vinningen. Längtan efter lycka urartar, sa påven och nämnde narkotikavärldens makt, destruktivitet och våld.

Uteslutandet av Gud leder till förfall av människan och av humanismen. Men var är Gud? Känner vi honom och kan vi visa Honom för mänskligheten för att återupprätta verklig fred?

Förutom de två verkligheterna religion och anti-religion finns en annan grundläggande riktning: personer som inte tror men ändå söka sanningen, som söker Gud. Dessa personer säger inte: "Det finns ingen Gud." De lider på grund av hans frånvaro, och letar efter det sanna och det goda, de är på väg mot honom som "sanningens pilgrimer, fredens pilgrimer". De ställa frågor till de olika sidorna, de tar bort de militanta ateisternas falska säkerhet när de påstår sig veta att det inte finns en Gud, och ber dem att vara sökande snarare än polemiska, utan att förlora hoppet om att det finns en sanning och att vi kan och måste leva enligt den.

Men de ifrågasätter även religionerna. Dessa människor söker sanningen, den sanne Gud, vars bild i religionerna inte sällan döljer, på grund av det sätt på vilket religionerna praktiseras. Om de inte lyckas finna Gud beror även på de troende som ger en förvräng eller förminskad bild av Gud. Deras inre kamp och sökande är en uppmaning till de troende att rena sin tro, så att Gud - den sanne Gud - blir tillgänglig.” avslutade påven som en förklaring till varför han har bjudit in en tredje grupp till detta Assisimöte, för att tillsammans vandra och söka sanningen, och engagera sig för människans värdighet och driva fredens sak mot alla former av destruktivt våld.

Avslutningsvis försäkrade påven att den katolska kyrkan inte avstår från kampen mot våld, och engagerar sig för fred i världen. ”Vår gemensamma önskan är att vara sanningens pilgrimer och fredens pilgrimer.”