De tre nya helgonen Lugi Guanella, Guido Maria Conforti och Bonifacia Rodriguez de Castro

(22.10.2011) På söndag får den katolska kyrkan tre nya helgon, då påven Benedictus XVI leder helgonförklaringen på Petersplatsen. Redan på lördagen prydde bilderna på de tre Peterskyrkans fasad - två män och en kvinna, alla tre ordensgrundare och alla tre levde i sekelskiftet mellan 18- och 1900-talen, två italienare och en spanjorska.

Om vi börjar med Don Lugi Guanella, ser vi en man med prästkappa och svart biretta. Hela hans liv (1842-1915) var en lång jakt på att bistå nödlidande. ”Ingen Caritas utan Tro”, sammanfattar hans levnad. Han föddes i Norditalien i en mycket troende familj. Hans föräldrar var föredömliga kristna, och att be rosenkransen och läsa helgonen liv var en naturlig del av vardagen. Efter prästvigningen 1866 blev han kyrkoherde i Savogno. Under sina år som kyrkoherde kom han i kontakt med San Giovanni Bosco i Torino, och i hans längtan att leva ett radikalare religiöst liv anslöt han sig till Don Boscos salesianorden1875, men biskopen i Como kallade honom tillbaka och Don Guanella återvände med drömmen om att grunda en institution som samlas barn i nöd.

Han öppnade en skola som senare fick stänga på grund av de civila myndigheternas fientlighet. "Stunden av nåd", som Don Guanella kallade den för, kom 1881, när han kom som kyrkoherde till Pianello Lario, där han fann en grupp unga kvinnor som ville arbeta för de behövande. Denna grupp blev utgångspunkten till den nya orden: ”Döttrar till Jungfru Maria av Försynen”. Snabbt spred sig verksamheten även till Como och Don Guanella öppnade ”Den Gudomliga Försynens Hem”, och utökade orden till en manlig gren med präster ”Kärlekens tjänare”.

Don Guanella upprepade ofta ”Du kan inte sluta så länge det fins lidande att undsätta”. År 1904 blev Don Luigi Guanellas dröm om att komma till den heliga staden Rom sann, för att visa sin lojalitet till påven och kyrkan, i sin välgörenhet och sin apostoliska iver. Den Helige påven Pius X såg storheten i Don Guanella och anförtrodde honom uppgiften att bygga en kyrka tillägnad den Helige Josefs transito. Bredvid kyrkan öppnades en förening för bön för de döende, och Pius X ville vare den första att skriva in sig.

1912 ledde Don Guanellas missionsiver honom, 70 år gammal, till Nordamerika för att bistå italienska invandrare där. Åter i Italien begav sig Don Guanella 1915 till Abruzzo för att hjälpa offren för jordbävningen. Ålderdomen och sorgen att se Italien träda in i det Första världskriget, och se några av sina medbröder bege sig till fronten för själavård, undergrävde hans hälsa. I sina skrifter, har Don Guanella lämnat följande meddelande: "Döden är som en mor som omfamnar sin son [...], den är en ängel som för oss tillbaka till vårt hemland". Modern, lysande som en ängel, kom till honom söndagen den 24 oktober 1915. Och för honom var det en söndag utan solnedgång.

Även nästa helgon Guido Maria Conforti (1865 – 1905), kommer från Norditalien, i närheten av Parma. Honom ser vi klädd i en biskops klädnad, med det stora korset runt halsen. Han trädde in i seminariet 11 år gammal, men en sjukdom försenade hans prästvigning. Efter att ha återfått hälsan, vigdes han präst 1888. Som ung präst fick han till uppgift att leda Sällskapet för Ppridningen av Tron. Han hade inte kunnat följa sin kallelse till att bli missionär pga sin hälsa, men år 1895 grundade han den Helige Frans Xaviers missionssällskap, med det enda syftet att evangelisera de icke-kristna. År 1899 sändes de två första missionärerna till Kina, följt av många andra genom åren.

År 1902, kallade påven Leo XIII honom till biskop i ärkestiftet Ravenna. Men då hälsan inte tillät honom att utföra denna stora uppgift bad han påven Pius X att få avstå, och han återvände till sitt missionssällskap för att utbilda missionärer. 1907 blir han dock biskop av Parma, och i över 24 år ledde han stiftet som en god herde. Han främjar den religiösa utbildningen – och göra detta till den viktigaste punkten i sitt pastorala arbete, han upprättar skolor och utvecklar katekesundervisningen i alla församlingar.

Fyra gånger reser han runt till stiftets alla församlingar, inklusive de allra minsta. Under det femte pastorala besöket avlider han. Evangelisationsiver beskriver hans outtröttliga arbete i främjandet av stiftssynoder, katolska föreningar, god massmedia, folkmission, eukaristiska kongresser osv. Som biskop försummade han inte sin pastorala tjänst till stiftet, när han samtidigt förblev ordensgeneral i sin orden, och han stödjer alla missionsinitiativ i Italien. År 1916 grundar han en union för missionspräster i landet och är dess president under 10 år. År 1928 reste han till Kina, för att besöka sina kristna missionärer och de kristna under deras vård. Den 5 november 1931 insomnar han i Herren och enorma folkmassor kom till hans begravning. Ryktet om hans dygder spred sig snabbt över världen: De två mirakel som har lett till saligförklaring och helgon förklaring har ägt rum i Burundi respektive Brasilien.

Hans helighet består i det ödmjuka, trofasta, konstanta uppfyllandet av Guds vilja i varje ögonblick av livet och i en brinnande iver för att frälsa alla människor. Hans levande tro lyste igenom varje hans ord och handling, och den obegränsade tilliten till Guds Försyn var hans stöd i varje prövning. Hans outtömliga kärlek till Gud och sina medmänniskor var synlig för alla. Han var övertygad om att kyrkan är missionerande till sin natur och därav måste varje kristen, var och en efter sin kallelse, sprida evangeliet till jordens ändar. Hans eget liv vittnar om att varje kristen måste älska och visa samma omsorg för dem som bor på jordens mest avlägsna hörn, som de i den egna familjen”.

I mitten på Peterskyrkans fasad hänger bilden på dagens tredje helgon, Bonifacia Rodriguez de Castro (1837-1905) i sin bruna klädnad med svart slöja. Hon föddes i en enkel familj i Salamanca 1937. När hennes far dog då hon är 15 år gammal blev de ekonomiska svårigheterna större och för att försörja familjen öppnar hon ett skrädderi. Hennes livsstil påverkar en grupp flickor, och fler och fler kommer för at tillbringa sina eftermiddagar med henne. Skrädderiet utvecklas till ett centrum för den arbetande kvinnan och Bonifacia blir deras andliga lärare. När de inte arbetar ber de tillsammans.

År 1870 anländer jesuiten Francisco Butinyà till Salamanca, med en stark apostoliska omsorg för evangeliseringen av arbetslivet. Bonifacia delar med sig av sina erfarenheter och, tack vare henne kommer Butinyà i kontakt med flickorna som träffas hos henne. Ur detta möte föds 1874 orden den Helige Josefs tjänarinnor, som inriktar sig på omsorg för kvinnor i arbetslivet. Detta är nytt för tiden. Ordensmedlemmarnas liv inspirerades av den Heliga Familjen i Nazareth och gav arbetstillfällen till fattiga kvinnor för att undvika att deras värdighet i arbetet utanför hemmet skulle kränkas och för att förebygga dålig arbetsmiljö för kvinnor.

Orden tas inte emot med god min. Nunnorna bär inte ordensdräkt och arbetar sida vid sida med de andra kvinnorna. Stiftets präster sätter hinder i vägen och biskopen sänder bort jesuiten Butinyà. Bonifacia blir ensam kvar i den fientliga miljön. När den nye biskopen vill göra ändringar i konstitutionen tillåter Bonifacia inte det. För att bli av med henne passar man på att utse en annan superiorinna i orden då hon är på resa för att besöka andra nyöppnade hem.

När hon återvänder till Salamanca och finner att någon tagit över hennes roll, anpassar hon sig till detta i lydnad och ödmjukhet under den nya. Hon får lida förnedring, avvisande, förakt och förtal – man gör allt för att hon ska lämna Salamanca, och man försöker beröva henne sin status som grundarinna. Bonifacias svar är tystnad, ödmjukhet och förlåtelse, inga krav eller protester. Men hon ger inte efter.

För att lösa konflikten, erbjuder biskopen i Salamanca en ny kommunitet i Zamora, dit hon beger sig 1883. Här uppfyller hon troget syftet med den första kommuniteten och hjälper övergivna unga kvinnor, ger dem ett hem, och hjälper dem att få arbete. Hon undervisar dem och formar de till ett värdigt liv, till att tjäna sitt leverne och Gud.

Samtidigt omformas moderhuset i Salamanca, under ledning av de nya kyrkliga överordnade, och inriktar sig på undervisning. När orden i Salamanca fick sitt påvliga godkännande 1901 utesluts Bonifacias kommunitet i Zamora. Men inte ens detta förminskade Bonifacias kärlek till sin första kommunitet och från hennes läppar kom aldrig minsta klagomål. Bonifacia Rodriguez de Castro vittnade om evangeliets stora värden. Hennes liv kan omfattas orden om henne:

”Bonifacia förlåter och glömmer förnedring, lögner och orättvisor. Hon klagar aldrig och är glad att kunna imitera Herrens tystnad och hans förlåtande kärlek till dem som korsfäste honom. Hon ägnade hela sitt liv till att försvara de arbetslösa kvinnornas värdighet, och hon kunde lida med mognad, alltid med samma lugn och godhet. Hennes tanke var att behaga Gud i allt hon gjorde.”

Hon dog i Zamora den 8 augusti 1905. Två år senare ansluter sig huset i Zamora till resten av kommuniteten. Men det skulle dröja till 1941 innan Bonifacia erkänns som grundarinna.