2011-10-19 15:58:39

Hela påvens audiens om psaltarpsalm 126


Kära bröder och systrar,

på de senaste katekeserna har vi mediterat över några psaltarpsalmer som kretsar kring klagan och förtröstan. Idag tänkte jag reflektera tillsammans med er över en psalm av jubel, en bön som är en glad lovsång till Guds underverk. Det är Psalm 126 – eller 125 enligt den grekiska och latinska numreringen -, som firar de stora gärningar Herren har gjort för sitt folk och som han ständigt gör för varje troende.

Psalmförfattaren talar i hela Israels namn och inleder sin bön med att minnas räddningens glädje:

“När Herren vände Sions öde,
då var allt som om vi drömde:
vi skrattade, vi sjöng av glädje,
och jublet steg från våra läppar.”
(vers 1-2a).

Psalmen talar om ett ”öde som vänder”, som alltså återställs till sitt ursprungliga positiva tillstånd. Den utgår alltså från en situation av lidande och behov, på vilken Gud svarar med räddningen, och med att återföra den bedjande till hur det var tidigare, eller rentav bättre. Det är vad som händer Job, när Herren ger tillbaks honom allt vad han hade förlorat men fördubblar det och ger honom en ännu större välsningelse (jfr Job 42:10-13). Det är vad Israels folk får uppleva när det återvänder till fosterlandet från fångenskapen i Babylon. Denna psalm anses syfta just på slutet på deportationen. Uttrycket ”att vända Sions öde” betyder enligt traditionen “att låta Sions fångar återvända”. Alla Guds räddande ingripanden förknippas med återvändandet från exilen, för Jerusalems fall och deportationen till Babylon var en fasansfull erfarenhet för det utvalda folket, inte bara politiskt och socialt, utan också och framför allt religiöst och andligt. När de förlorade sitt land, Davids monarki tog slut och templet förstördes, var det som om Guds löften förlorade sitt värde. Förbundets folk sprids bland hedningarna och försöker i sitt lidande förstå Gud som tycks ha övergett det. Slutet på landsförvisningen och återkomsten till hemlandet upplevdes därför som en förundransvärd återkomst till tron, till förtröstan, till gemenskap med Herren. När ”ödet vände” omfattade det också hjärtats omvändelse, förlåtelse, att återfinna vänskapen till Gud och att bli medveten om hans barmhärtighet och att på nytt kunna lovprisa honom (jfr Jer 29:12-14; 30:18-20; 33:6-11; Hes 39:25-29). Det är erfarenheten av en glädje som svämmar över, av leenden och jubelrop, så underbart att ”det är som om man drömmer”. Guds ingripanden tar ofta en oväntad form. De överskrider vad människan kan föreställa sig. Därav kommer den förundran och glädje som uttrycks i lovsången ”Herren har gjort stora ting”. Det säger folken, och det säger Israel:

“Då sade man bland folken:
Herren har gjort stora ting med dem!
Ja, Herren gjorde stora ting med oss,
och därför var vi glada.” (vers 2b-3).

Gud uträttar under i människornas historia. Han verkar räddningen och visar sig för alla som en mäktig och barmhärtig Herre, till vilken den förtryckte kan ta sin tillflykt, som inte glömmer de fattigas rop (jfr Ps 9:10,13), som älskar rättvisan och vars kärlek uppfyller jorden (jfr Ps 33:5). När Israels folk befrias erkänner därför alla folk de stora och underbara ting som Gud gör för sitt folk. De lovprisar Herren som frälsare. Och Israel upprepar vad folken förkunnar, men som huvudrollsinnehavare, för Guds gärningar gällde just dem: ”Herren har gjort stora ting med oss”. “Med oss” heter på hebreiska ‘immanû. Det uttrycker det särskilda bandet mellan Herren och hans utvalda, och som når sin höjdpunkt och fulla uppenbarelse i namnet Immanuel, "Gud med oss ", som används om Jesus (jfr Matt 1:23).

Kära bröder och systrar, i vår bön borde vi oftare tänka på hur Herren har skyddat, lett och hjälpt oss i våra liv, och lovprisa honom för vad han har gjort och gör för oss. Vi borde vara mer uppmärksamma på de goda ting som Herren ger oss. Vi är alltid uppmärksamma på problem och svårigheter och vill nästan inte se att det finns goda ting som kommer från Herren. Denna uppmärksamhet blir till tacksamhet och är viktig för oss. Den ger oss ett minne av det goda som hjälper oss också i mörka stunder. Gud gör stora ting, och den som erfar det, och är uppmärksam på Herrens godhet med hjärtats uppmärksamhet, fylls av glädje. Med denna feststämning avslutas den första delen av psalmen. Att räddas och återvända till hemlandet från landsflykten är som att återvända till livet. Befrielsen öppnar för leendet, men också för väntan på att något skall uppfyllas som man ännu önskar och ber om. Detta är den andra delen av psalmen, som lyder så här:

“Herre, vänd vårt öde,
liksom du ger liv åt bäckarna i Negev.
De som sår under tårar
skall skörda med jubel.
Gråtande går de
och sår sin säd.
Jublande kommer de
och bär sina kärvar.” (vers 4-6).

I början av sin bön firade psalmförfattaren glädjen över ett öde som Herren redan avgjort. Nu ber han om det som något som ännu inte har förverkligats. Om man tillämpar denna psalm på återkomsten från landsflykten kan denna motsägelse förklaras med Israels historiska erfarenhet av hur svårt det var att återvända till hemlandet, en återkomst som inte var fullständig, och som gör att den bedjande ber Gud att ingripa på nytt för att fullborda sitt folks upprättelse.

Man psalmen överskrider de historiska händelserna och öppnar sig för vidare teologiska dimensioner. Den trösterika erfarenheten av befrielsen från Babylon är ännu ofullbordad, den är “nu” men är “inte ännu” präglad av slutgiltig fullhet. Medan bönen firar i glädje den räddning man fått, öppnar sig bönen för väntan på att räddningen skall förverkligas helt och fullt. Därför använder psalmen särskilda invecklade bilder som pekar på återlösningens mystiska verklighet, som består både av det man redan fått och det man ännu väntar på, liv och död, drömsk glädje och smärterika tårar. Den första bilden anspelar på bäckerna i Negevs öken. När det regnar fylls de av strömmande vatten som återger livet åt den torra marken och låter den blomstra på nytt. Psalmförfattaren ber alltså att folkets upprättelse och återkomsten från landsförvisningen skall vara som det vattnet, översvallande och hejdlös, och att den skall förvandla öknen till en väldig äng av grönt gräs och blommor.

Den andra bilden förflyttar sig från Negevs torra och klippiga kullar till de åkrar som bönderna odlar för att få mat. För att tala om räddningen anspelas här på det som händer varje år i jordbruket. Den mödosamma sådden följs av den översvallande glädjen över skörden. Sådden åtföljs av tårar, för man kastar ut det som ännu skulle kunna bli bröd. Man utsätter sig för en oviss väntan. Bonden arbetar och bereder jorden, han kastar ut sådden, men som liknelsen säger vet kan inte var sådden skall falla, om fåglarna skall äta upp den, om den skall gro, slå rot och bli till ax (jfr Matt 13:3-9; Mark 4:2-9; Luk 8:4-8). Att så är en gest av förtröstan och hopp. Människans arbete behövs, men sedan måste man träda in i en maktlös väntan, där man vet att många olika faktorer avgör om det blir en bra skörd. Risken att misslyckas finns alltid bakom hörnet. Ändå upprepar bonden sin gest år efter år och kastar ut sitt utsäde. Och när den blir till ax och åkrarna fylls av gröda, då gläds den som står inför ett under. Jesus kände väl till denna erfarenhet och talade om den till sina lärjungar: “han sade: "Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur” (Mark 4:26-27). Det är livets fördolda mysterium, det är de förundransvärda “stora tingen” i den räddning som Herren verkar i människornas historia och vars hemlighet människorna inte känner. När Guds ingripande uppenbarar sig i sin fullhet flödar det över som bäckarna i Negev och som säden på åkrarna, som för tanken till en brist på proportion som är typisk för allt som rör Gud. Det finns ingen proportion mellan mödan i sådden och den väldiga glädjen i skörden, mellan den oroliga väntan och den trösterika synen av lador fulla med säd, mellan det lilla utsädet och de stora högarna av kärvar som förgylls av solen. I skörden förvandlas allt, gråten är över och ger plats åt glädjerop.

Psalmförfattaren anspelar på allt detta för att tala om räddningen, om befrielsen, om upprättelsen och återkomsten från landsförvisningen. Psalmen säger att deportationen till Babylon, som alla andra situationer av lidande och kris, med sitt smärtsamma mörker av tvivel där Gud tycks frånvarande, egentligen är som sådden. I Kristi mysterium, i ljuset av Nya testamentet, blir meddelandet klarare: den troende som går genom detta mörker är som sädeskornet som fallit ned i jorden och dör, men för att bära mycket frukt (jfr Joh 12:24); eller, för att använda en annan bild som Jesus gärna anspelade på, som kvinnan som lider i födslovåndor för att nå fram till glädjen över att ha fött ett nytt liv.

Kära bröder och systrar, denna psalm lär oss att i vår bön måste vi alltid vara öppna för hoppet och stå fasta i tron på Gud. Även om vår historia ofta präglas av smärta, ovisshet och stunder av kris, är den en frälsningshistoria, en historia om “ett öde som vänder”. I Jesus tar all vår landsförvisning slut. Varje tår torkas i hans Kors mysterium, i döden som förvandlas till liv, som sädeskornet som krossas i jorden och blir till ax. Också för oss är denna upptäckt av Jesus Kristus den stora glädjen i att Gud säger “ja”, i att vårt öde vänder. De som återvände från Babylon fulla av glädje fann ett fattigt och förödat land där det var svårt att så. De led och grät för de visste inte om det verkligen skulle bli någon skörd. Så är det också för oss. Efter den stora upptäckten av Jesus Kristus, som är vårt liv, sanningen och vägen, träder vi in trons land, och finner ofta ett liv som är mörkt, hårt, svårt, en sådd i tårar, men vi är säkra på att Kristi ljus till sist skall ge oss en stor skörd. Vi måste lära oss detta också under mörka nätter. Vi får inte glömma att ljuset finns, att Gud redan är mitt i vårt liv, och vi kan så i förtröstan på att Guds ”ja” är starkare än oss alla. Det är viktigt att inte glömma bort att Gud är närvarande i vårt liv, denna djupa glädje över att Gud har trätt in i vårt liv och befriat oss. Det är tacksamheten över att ha fått upptäcka Jesus Kristus, som har kommit till oss. Och denna tacksamhet blir till hopp. Den är en stjärna av hopp som ger oss förtröstan, den är ljuset, för det är just smärtorna i sådden som är början på det nya livet, på Guds stora och slutgiltiga glädje.








All the contents on this site are copyrighted ©.