på de senaste katekeserna har vi mediterat över några
psaltarpsalmer som kretsar kring klagan och förtröstan. Idag tänkte jag reflektera
tillsammans med er över en psalm av jubel, en bön som är en glad lovsång till Guds
underverk. Det är Psalm 126 – eller 125 enligt den grekiska och latinska numreringen
-, som firar de stora gärningar Herren har gjort för sitt folk och som han ständigt
gör för varje troende.
Psalmförfattaren talar i hela Israels namn och inleder
sin bön med att minnas räddningens glädje:
“När Herren vände Sions öde, då
var allt som om vi drömde: vi skrattade, vi sjöng av glädje, och jublet steg
från våra läppar.” (vers 1-2a).
Psalmen talar om ett ”öde som vänder”,
som alltså återställs till sitt ursprungliga positiva tillstånd. Den utgår alltså
från en situation av lidande och behov, på vilken Gud svarar med räddningen, och med
att återföra den bedjande till hur det var tidigare, eller rentav bättre. Det är vad
som händer Job, när Herren ger tillbaks honom allt vad han hade förlorat men fördubblar
det och ger honom en ännu större välsningelse (jfr Job 42:10-13). Det är vad Israels
folk får uppleva när det återvänder till fosterlandet från fångenskapen i Babylon.
Denna psalm anses syfta just på slutet på deportationen. Uttrycket ”att vända Sions
öde” betyder enligt traditionen “att låta Sions fångar återvända”. Alla Guds räddande
ingripanden förknippas med återvändandet från exilen, för Jerusalems fall och deportationen
till Babylon var en fasansfull erfarenhet för det utvalda folket, inte bara politiskt
och socialt, utan också och framför allt religiöst och andligt. När de förlorade sitt
land, Davids monarki tog slut och templet förstördes, var det som om Guds löften förlorade
sitt värde. Förbundets folk sprids bland hedningarna och försöker i sitt lidande förstå
Gud som tycks ha övergett det. Slutet på landsförvisningen och återkomsten till hemlandet
upplevdes därför som en förundransvärd återkomst till tron, till förtröstan, till
gemenskap med Herren. När ”ödet vände” omfattade det också hjärtats omvändelse, förlåtelse,
att återfinna vänskapen till Gud och att bli medveten om hans barmhärtighet och att
på nytt kunna lovprisa honom (jfr Jer 29:12-14; 30:18-20; 33:6-11; Hes 39:25-29).
Det är erfarenheten av en glädje som svämmar över, av leenden och jubelrop, så underbart
att ”det är som om man drömmer”. Guds ingripanden tar ofta en oväntad form. De överskrider
vad människan kan föreställa sig. Därav kommer den förundran och glädje som uttrycks
i lovsången ”Herren har gjort stora ting”. Det säger folken, och det säger Israel:
“Då
sade man bland folken: Herren har gjort stora ting med dem! Ja, Herren gjorde
stora ting med oss, och därför var vi glada.” (vers 2b-3).
Gud uträttar
under i människornas historia. Han verkar räddningen och visar sig för alla som en
mäktig och barmhärtig Herre, till vilken den förtryckte kan ta sin tillflykt, som
inte glömmer de fattigas rop (jfr Ps 9:10,13), som älskar rättvisan och vars kärlek
uppfyller jorden (jfr Ps 33:5). När Israels folk befrias erkänner därför alla folk
de stora och underbara ting som Gud gör för sitt folk. De lovprisar Herren som frälsare.
Och Israel upprepar vad folken förkunnar, men som huvudrollsinnehavare, för Guds gärningar
gällde just dem: ”Herren har gjort stora ting med oss”. “Med oss” heter på hebreiska
‘immanû. Det uttrycker det särskilda bandet mellan Herren och hans utvalda, och som
når sin höjdpunkt och fulla uppenbarelse i namnet Immanuel, "Gud med oss ", som används
om Jesus (jfr Matt 1:23).
Kära bröder och systrar, i vår bön borde vi oftare
tänka på hur Herren har skyddat, lett och hjälpt oss i våra liv, och lovprisa honom
för vad han har gjort och gör för oss. Vi borde vara mer uppmärksamma på de goda ting
som Herren ger oss. Vi är alltid uppmärksamma på problem och svårigheter och vill
nästan inte se att det finns goda ting som kommer från Herren. Denna uppmärksamhet
blir till tacksamhet och är viktig för oss. Den ger oss ett minne av det goda som
hjälper oss också i mörka stunder. Gud gör stora ting, och den som erfar det, och
är uppmärksam på Herrens godhet med hjärtats uppmärksamhet, fylls av glädje. Med denna
feststämning avslutas den första delen av psalmen. Att räddas och återvända till hemlandet
från landsflykten är som att återvända till livet. Befrielsen öppnar för leendet,
men också för väntan på att något skall uppfyllas som man ännu önskar och ber om.
Detta är den andra delen av psalmen, som lyder så här:
“Herre, vänd vårt öde, liksom
du ger liv åt bäckarna i Negev. De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande
går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar.” (vers 4-6).
I
början av sin bön firade psalmförfattaren glädjen över ett öde som Herren redan avgjort.
Nu ber han om det som något som ännu inte har förverkligats. Om man tillämpar denna
psalm på återkomsten från landsflykten kan denna motsägelse förklaras med Israels
historiska erfarenhet av hur svårt det var att återvända till hemlandet, en återkomst
som inte var fullständig, och som gör att den bedjande ber Gud att ingripa på nytt
för att fullborda sitt folks upprättelse.
Man psalmen överskrider de historiska
händelserna och öppnar sig för vidare teologiska dimensioner. Den trösterika erfarenheten
av befrielsen från Babylon är ännu ofullbordad, den är “nu” men är “inte ännu” präglad
av slutgiltig fullhet. Medan bönen firar i glädje den räddning man fått, öppnar sig
bönen för väntan på att räddningen skall förverkligas helt och fullt. Därför använder
psalmen särskilda invecklade bilder som pekar på återlösningens mystiska verklighet,
som består både av det man redan fått och det man ännu väntar på, liv och död, drömsk
glädje och smärterika tårar. Den första bilden anspelar på bäckerna i Negevs öken.
När det regnar fylls de av strömmande vatten som återger livet åt den torra marken
och låter den blomstra på nytt. Psalmförfattaren ber alltså att folkets upprättelse
och återkomsten från landsförvisningen skall vara som det vattnet, översvallande och
hejdlös, och att den skall förvandla öknen till en väldig äng av grönt gräs och blommor.
Den
andra bilden förflyttar sig från Negevs torra och klippiga kullar till de åkrar som
bönderna odlar för att få mat. För att tala om räddningen anspelas här på det som
händer varje år i jordbruket. Den mödosamma sådden följs av den översvallande glädjen
över skörden. Sådden åtföljs av tårar, för man kastar ut det som ännu skulle kunna
bli bröd. Man utsätter sig för en oviss väntan. Bonden arbetar och bereder jorden,
han kastar ut sådden, men som liknelsen säger vet kan inte var sådden skall falla,
om fåglarna skall äta upp den, om den skall gro, slå rot och bli till ax (jfr Matt
13:3-9; Mark 4:2-9; Luk 8:4-8). Att så är en gest av förtröstan och hopp. Människans
arbete behövs, men sedan måste man träda in i en maktlös väntan, där man vet att många
olika faktorer avgör om det blir en bra skörd. Risken att misslyckas finns alltid
bakom hörnet. Ändå upprepar bonden sin gest år efter år och kastar ut sitt utsäde.
Och när den blir till ax och åkrarna fylls av gröda, då gläds den som står inför ett
under. Jesus kände väl till denna erfarenhet och talade om den till sina lärjungar:
“han sade: "Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover
och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur”
(Mark 4:26-27). Det är livets fördolda mysterium, det är de förundransvärda “stora
tingen” i den räddning som Herren verkar i människornas historia och vars hemlighet
människorna inte känner. När Guds ingripande uppenbarar sig i sin fullhet flödar det
över som bäckarna i Negev och som säden på åkrarna, som för tanken till en brist på
proportion som är typisk för allt som rör Gud. Det finns ingen proportion mellan mödan
i sådden och den väldiga glädjen i skörden, mellan den oroliga väntan och den trösterika
synen av lador fulla med säd, mellan det lilla utsädet och de stora högarna av kärvar
som förgylls av solen. I skörden förvandlas allt, gråten är över och ger plats åt
glädjerop.
Psalmförfattaren anspelar på allt detta för att tala om räddningen,
om befrielsen, om upprättelsen och återkomsten från landsförvisningen. Psalmen säger
att deportationen till Babylon, som alla andra situationer av lidande och kris, med
sitt smärtsamma mörker av tvivel där Gud tycks frånvarande, egentligen är som sådden.
I Kristi mysterium, i ljuset av Nya testamentet, blir meddelandet klarare: den troende
som går genom detta mörker är som sädeskornet som fallit ned i jorden och dör, men
för att bära mycket frukt (jfr Joh 12:24); eller, för att använda en annan bild som
Jesus gärna anspelade på, som kvinnan som lider i födslovåndor för att nå fram till
glädjen över att ha fött ett nytt liv.
Kära bröder och systrar, denna psalm
lär oss att i vår bön måste vi alltid vara öppna för hoppet och stå fasta i tron på
Gud. Även om vår historia ofta präglas av smärta, ovisshet och stunder av kris, är
den en frälsningshistoria, en historia om “ett öde som vänder”. I Jesus tar all vår
landsförvisning slut. Varje tår torkas i hans Kors mysterium, i döden som förvandlas
till liv, som sädeskornet som krossas i jorden och blir till ax. Också för oss är
denna upptäckt av Jesus Kristus den stora glädjen i att Gud säger “ja”, i att vårt
öde vänder. De som återvände från Babylon fulla av glädje fann ett fattigt och förödat
land där det var svårt att så. De led och grät för de visste inte om det verkligen
skulle bli någon skörd. Så är det också för oss. Efter den stora upptäckten av Jesus
Kristus, som är vårt liv, sanningen och vägen, träder vi in trons land, och finner
ofta ett liv som är mörkt, hårt, svårt, en sådd i tårar, men vi är säkra på att Kristi
ljus till sist skall ge oss en stor skörd. Vi måste lära oss detta också under mörka
nätter. Vi får inte glömma att ljuset finns, att Gud redan är mitt i vårt liv, och
vi kan så i förtröstan på att Guds ”ja” är starkare än oss alla. Det är viktigt att
inte glömma bort att Gud är närvarande i vårt liv, denna djupa glädje över att Gud
har trätt in i vårt liv och befriat oss. Det är tacksamheten över att ha fått upptäcka
Jesus Kristus, som har kommit till oss. Och denna tacksamhet blir till hopp. Den är
en stjärna av hopp som ger oss förtröstan, den är ljuset, för det är just smärtorna
i sådden som är början på det nya livet, på Guds stora och slutgiltiga glädje.