"Ingen framtid utan kärlek" Påvens resa till Kalabrien

(10.10.2011) Efter 890 år fick staden Lamezia Terme i Kalabrien besök av en påve, på söndagen då påven Benedictus XVI gjorde sin XXV pastorala resa i Italien. Då var det påven Callisto II som besökte stövelna spets. Han var en reformator som fördrev motpåven Gregorius VIII i Rom i början av 1100-talet och tog sig bland annat an problemen i Syditalien. I hans fotspår trädde på söndagen Benedictus XVI in i staden. Temat för resan var taget ur Apostlagärningarna: ”I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!" (Apg. 3.6) vilket är en uppmaning till Kalabrien -hårt prövat av arbetslöshet och kriminalitet.

Femtio tusen trogna trotsade de senaste dagarnas skyfall för att närvara vid morgonens utomhusmässan som firades av Benedictus XVI. Utav dem var 1300 funktionshindrade som kunde delta tack vare volontärer från Unitalsi.

”Det finns ingen framtid utan kärlek.” Det upprepade påven flera gånger i sin predikan, då han reflekterade över dagens evangelium med liknelsen om Kungen som bjuder in gäster till Sonens bröllopsbankett.

"Bilden av en festmåltid används ofta i bibeln för att beskriva glädjen av gemenskap med Herren och överflödet i hans gåvor”, sa påven men fortsatte med att påpeka att det finns många som inte accepterar inbjudan - om inte av förakt så till förmån för personliga intressen. Men eftersom ingenting och ingen kan stoppa Guds obegränsade generositet, utvidgar Fadern inbjudan till alla. En kärlek som inte tappar modet, en kärlek till alla utan gränser, men på ett villkor:

"Kungens godhet har inga gränser och alla ges möjlighet att besvara hans inbjudan. Men det finns en förutsättning för att vistas vid denna bröllopsfesten: att bära bröllopskläder. När kungen kommer in i salen ser han att någon inte bär bröllopskläderna och han utesluter därför denne ur festen. Men vilka är dessa bröllopskläder?”, sa påven och svarade att de väsentliga bröllopsklädseln är kärleken, Caritas”

Härifrån påvens inbjudan till Kalabriens befolkning att hålla ihop och växa i den ömsesidiga hjälpen, att visa respekt för det offentliga för att bygga en bättre morgondag i en region med många svårigheter:

"En region där arbetslösheten är oroande, där kriminaliteten ofta är brutal, och skadar den sociala strukturen, en region där du konstant upplever att du befinner dig in en nödsituation. I nödsituation har ni i Kalabrien kunnat agera med överraskande beredskap och tillgänglighet, med en extraordinär förmåga att anpassa er till krisen", sa påven och tillade att han är övertygad om att man i Kalabrien kommer kunna bygga sin framtid, eftersom det finns en förmåga att möta svårigheterna med en stark tro. Han uppmuntrade dem när han sa:

"Fall aldrig för pessimismens frestelse. Se till er tros och era mänskliga förmågors resurser. Strävar efter att växa i förmågan genom att samarbeta, ta hand om varandra och det allmänna bästa, klä er i bröllopsfestens klädnad - kärleken, och vittna om de kristna värdena som är så djupt rotade detta folks tro och historia."

Till ungdomarna och familjerna sa påven: ”Var inte rädd för att leva och vittna om tron ​​i samhällets olika områden. Tack vare er tros ljus och kärlekens kraft har ni all anledning att visa er styrka, er säkerhet och ert mod. Och när ni möter världens motstånd, gör apostelns ord till era: "Jag kan göra allt i honom som ger mig kraft."

Efter mässan bad påven Angelusbönen och anförtrodde Jungfru Maria Kalabriens förhoppningar och farhågor. I Kalabrien finns många helgedomar och kyrkor tillägnade Guds Moder. Han uppmanade de troende att vara helgon och ta itu med de allvarliga sociala problemen och främja det gemensamma bästa: "Helgonens tro förnyar världen! Förnya ni också, med samma tro, vårt älskade Kalabrien."

Efter mässan i Lamezia Terme åkte påven till Serra San Bruno, strax söderut. Den Helige Bruno av Köln grundade Kartusianorden år 1048 i klippdalen Chartreuse i närheten av Grenoble, i sydöstra Frankrike, som en reaktion på den sedliga slappheten. Orden utvecklades till dåtidens strängaste munkorden. Det var påven som kallade Sankt Bruno till Italien och 1091 grundade han klostret i Kalabrien där han vistades till sin död den 6:e oktober 1101.

Innan påven gick in i det antika klostret talade han med ortsborna om klostrets värde, ett oumbärligt värde. ”Klimatet som råder i vårt samhälle är inte friskt, det är förorenat av en mentalitet som inte är kristen, inte ens mänsklig, eftersom det domineras av ekonomiska intressen, som rör endast jordiska ting och saknar en andlig dimension. I detta klimat marginaliseras inte bara Gud, men även vår nästa. Vi strävar inte efter det gemensamma bästa. Klostret är en modell som istället fokuserar på Gud och på den broderliga relationen. Vi har ett stor behov av detta i vår tid.”

Kartusianernas ordensdräkt är vit. De har en egen rit i mässan och tidegärden, som skiljer sig något från den romerska riten. Den har reformerats något under 1900-talets senare hälft. Sverige har haft ett kartusiankloster, kallat Pax Mariae, eller Marie Fred (därav ortens namn), grundat 1493. Det var det enda kartusianklostret i Norden, det sista som installerades i Sverige före reformationen och det första kloster som stängdes av Gustav Vasa, år 1526.

Typiskt för kartusianerna är att varje munk eller nunna bor i ett enskilt hus med trädgård, medan man har en gemensam kyrka och andra lokaler. De lever mestadels som eremiter, och läser de flesta tidebönerna, utom på morgonen och kvällen, enskilt. Den dagliga mässan är givetvis gemensam. Även måltiderna äts i enskildhet. Det enda undantaget är på söndagar, då samtliga tideböner läses/sjungs, och samtliga måltider äts, gemensamt.