Påvens tal till lekmännen "Kyrkan i världen utan att tillhöra den"

(27.09.2011) ”Må Gud vedergälla er!” Med de orden tog påven Benedictus XVI farväl på flygplatsen i Lahr, efter en kort avskedsceremoni. Efter den stora utomhus mässan i Freiburg på söndagsförmiddagen hade påven som sista etapp ett viktigt möte med tyska lekmän i Freiburgs konserthus på eftermiddagen.

Med lekmännen tog påven Benedictus XVI upp kyrkans mission. ”I decennier har vi bevittnat en nedgång i religiös praxis och vi ser en väsentlig del döpta i ett växande avståndstagande till kyrkans liv”, sa påven. ”Frågan är: Borde inte kyrkan förändras? Borde kyrkan inte anpassa sig till nutiden, för att nå människor idag, sökare och tvivlare?”

”Den Saliga Moder Teresa var en gång ombedd att säga vad det var, enligt henne, som borde förändras i kyrkan. Hennes svar var: Du och jag! Denna lilla episod gör två saker klart för oss: dels att kyrkan inte bara är de andra, hierarkin, påven och biskoparna: kyrkan är vi alla, de döpta. För det andra ett faktum: Ja, det finns ett behov av förändring. Varje kristen gemenskap av troende är som helhet kallade till ständig omvändelse.”

Påven talade vidare om hur denna förändring ska ske i praktiken, och istället för att gå in på aspekter som förnyelse, restaurering, korrigering, gick påven till kärnan när han sa: ”Kyrkan måste ständigt ifrågasätta troheten till sitt uppdrag”... ett uppdrag som baserar sig på uppmaningen att vittna om och sprida evangeliet, och som hela tiden måste hålla ett avstånd till världens begränsningar och krav, ”för att inte vittnesbörden ska bli otydlig, och budskapet relativiserat”, förklarade påven, och underströk vidare relationen mellan Kyrkan och Gud, utbytet mellan Gud och människan. ”Vi har inget att ge till Gud, förutom vår synd. Han accepterar den och gör den till sin egen, och i gengäld ger han oss sig själv och sin härlighet. Ett verkligen ojämnt utbyte äger rum i Kristi liv och död.”

”Kyrkan finns helt och hållet tack vare detta ojämna utbyte. Hon har ingenting förutom Honom som har skapat henne. Kyrkan kan inte säga: detta har vi gjort fantastiskt! Kyrkan uppgift är att var ett frälsningsredskap, att låta sig genomsyras av Gud och Hans Ord, och bidra till den kärleksfulla gemenskapen med Gud. När kyrkan är sig själv är hon i ständig rörelse, hon måste ständigt tjäna sitt uppdrag, som hon fått av Herren. Hon måste därför ständigt vara öppen för världens oro, som hon tillhör, och ägna sig åt världen för att fortsätta det heliga utbytet som påbörjades genom Inkarnationen.

I kyrkans historiska utvecklingen uppstår dock en motsatt trend: en kyrka som är nöjd med sig själv, som sätter sig tillrätta i världen, självförsörjande och formad efter världens kriterier. Inte sällan ger kyrkan större betydelse till organisationen och institutionen än till lyhördhet till Guds uppmaning och till medmänniskorna.

För att besvara sin verkliga uppgift måste Kyrkan hela tiden försöka bryta sig loss från denna sin världslighet och återgå till att vara öppen för Gud och på detta sätt följa Jesu ord: " De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen"(Joh 17:16)och så sätt ger han sig själv till världen. På sätt och vis hjälper historien kyrkan i sekulariseringstider, som har bidragit till rening och inre reformer.

”Det är inte en fråga om att hitta en ny taktik för att återuppliva kyrkan. Det handlar snarare om att bortse från det som bara är taktisk och sträva efter uppriktighet, efter det som inte förtränger något och som inte försummar sanningen i vår tid, utan som istället förverkligar tron ​​genom att leva den fullt ut i dag, i trons nykterhet och fulla identitet, och urskilja det som bara verkar vara äkta, men som i själva verket är konventioner och vanor.”

”Den kristna tron är alltid en skandal för människan”, sa påven för att med andra ord sammanfatta vad han försöker understryka. ”En skandal att den evige Gud bryr sig om oss människor, att han känner oss, att den ofångbara vid en viss tid på en viss plats blev gripbar, att den odödlige led och dog på korset, att vi dödliga har tagit emot löften om uppståndelsen och det eviga livet – att tro detta är för oss människor verkligen krävande.”

”Denna skandal, som inte kan tas bort om du inte vill avskaffa kristendomen, har tyvärr på senaste tiden hamnat i skuggan då trospredikare talar om andra smärtsamma skandaler. Det skapar en farlig situation, när dessa skandaler tar den primära skandalen på korsets plats, och när det kristna budskapet döljs av bristfälliga budbärare.”

Påven avslutade sitt tal till lekmännen med att uppmana till att återigen ta bort det världsliga i kyrkan, ”vilket naturligtvis inte innebär att dra sig tillbaka från världen. En kyrkan som befriats från den världsliga bördan kan kommunicera till människor – till det lidande liksom till dem som hjälper dem. Kyrkans välgörenhet är inte en slags socialtjänst, som lika väl kan överlåtas till andra, utan det är en del av hennes natur, ett oumbärlig uttryck av hennes innersta väsen" ( Deus Caritas Est, 25). Endast en djupa relation med Gud tillåter full uppmärksamhet till människan, liksom den uteblivna uppmärksamheten till sin nästa gör relationen med Gud fattig.” sa påven och underströk att ”att vittna om Guds Kärleks herravälde, innebär att leva det nuvarande livet, länkade till det eviga livet. Denna stora kärlek är för världen det enklaste och det svåraste, eftersom den kräver varken mer eller mindre än gåvan av sig själv.”