Regensburgföreläsningen var "en av århundradets viktigaste tal"
(14.06.11) Forskningsledaren vid det katolska Acton Institutet menar att Regensburgföreläsningen,
som påven levererade för fem år sedan, var "en av århundradets viktigaste tal". Samuel
Gregg skriver att för fem år sedan - en dag efter 9/11:s femte minnesdag - levererade
en lågmäld, 79-årig tidigare professor i sitt gamla universitet i Tyskland, ett tal
till en grupp akademiker. Efter 30 minuter var det hela över. Fyrtioåtta timmar senare
exploderade världen.
”Att påstå att Benedictus XVI:s Regensburgföreläsning
var en av århundradets viktigaste tal är nog en underdrift” skriver Samuel Gregg och
förklarar: ”det är inte varje dag som en halvtimmes föreläsning genererar massprotester
och är föremål för hundratals lärda och inte så lärde analyserar under veckor i sträck.”
”Benedictus XVI visade att katolsk-muslimska diskussioner inte längre kunde
undvika större och svårare frågor: framförallt, hur Kristendomen och Islam förstår
Guds natur. Talet i Regensburg påminde oss om att det är helt avgörande om Gud i huvudsak
är Logos, dvs Gudomligt förnuft, eller Voluntas, dvs ren vilja.” ”I Benedictus XVI:s
uppfattning är det just den kristna förståelsen av Gud som Logos som öppnar våra sinnen
till deras fulla potential.” ”Gud som Logos underlättar civilisatorisk utveckling,
sann frihet, och en fullständig förståelse av förnuftet. Gud som Voluntas sår frön
som leder till nedgång, förtryck och oförnuft.”
Samuel Gregg påpekar att ”talet
i Regensburg bad också västvärlden att titta sig själv i spegeln och fundera på om
några av sina inre demoner speglade det faktum att den, liksom den islamiska världen,
genomgick en inre kris: en som minskar kristen tro till det subjektiva, förnuft till
bara det mätbara, och kärlek till en sentimental humanism. Västvärlden, föreslog Benedictus
XVI, var i färd med att försluta sin egen hjärna.”
Exakt två år efter Regensburgföreläsningen
– skriver han vidare - utvecklade påven detta tema inför Frankrikes kulturella elit
i Paris. Där hävdade han att Quaerere Deum - sökandet efter Gud - och inte bara någon
gud, men den Gud som var förnuftet inkarnerad – var själva det oumbärliga elementet
som tillät europeisk kultur att uppnå sina höjder. Samma Gud som gav människan hopp
om evigt liv uppfattades som en alltigenom rationell Gud snarare än en egensinnig,
nyckfull gudomlighet. Således började astrologi ge vika för astronomi, alltmedan människor
utvecklade sitt sökande efter sanningen, övertygade om att mänsklighetens existens
inte var av en ren slump eller produkten av en slags allsmäktig urmakare, utan snarare
som fritt skapad av en Gud som samtidigt var Veritas – Sanning - och Caritas - Kärlek.
Att
det finns sanning bortom det kvantifierbara och friheten att söka efter sanningen
måste gå hand i hand insisterade Benedictus XVI. Eftersom när de är separerade så
slutar man med "å ena sidan, subjektiv godtycklighet, och å den andra fundamentalistisk
fanatism.” Inför kultureliten i Paris förklarade Benedictus XVI att: ”Quaerere Deum
- att söka Gud och låta sig finnas av honom, är idag inte mindre nödvändigt än förr
i tiden. En ren positivistisk kultur som försöker driva frågan om Gud till den subjektiva
världen, som ovetenskaplig, skulle vara det samma som förnuftets kapitulation, som
att avstå från sina högsta möjligheter och därmed bli till en katastrof för mänskligheten,
med mycket allvarliga konsekvenser.”
”Föreläsningen som ledde till sådana starka
reaktioner – avslutar forskningsledaren vid det katolska Acton Institutet - lyfte
fram vad som står på spel i försöket att förneka Gud, eller att betrakta Gud som en
person som betraktar oss såsom slavar och kräver att vi gör det som strider mot förnuftet.
Nämligen: ingen Logos, ingen rationalitet. Fem år senare är det fortfarande så enkelt
- och utmanande - för oss alla.”