"Att be om Guds hjälp är att visa att man tror att Gud lyssnar" Påvens katekes om den kristna bönen

(07.09.2011) Hela påven Benedictus XVI:s katekes under den allmänna audiensen onsdagen den 7 september 2011.

Kära bröder och systrar,
idag fortsätter vi audienserna på Petersplatsen. I den ”böneskola” som vi ägnar dessa onsdagsaudienser åt, skulle jag vilja börja meditera över ett urval psaltarpsalmer. Jag sade ju i juni att Psaltaren är den främsta av alla böneböcker. Den första psalmen jag vill tala om är fylld av klagan och bön om hjälp, samtidigt som den är fylld av djup förtröstan. Vissheten att Gud är nära är grundvalen för den bön som springer fram i den bedjandes svåra belägenhet. Det är fråga om Psalm 3. Enligt den judiska traditionen handlar den om David som flyr från sonen Absalon (jfr vers 1).

Detta är en av de mest dramatiska och svåra episoderna i denne kungs liv. Hans son tar ifrån honom tronen och tvingar honom att lämna Jerusalem för att rädda sitt liv (jfr 2 Sam 15ff). David erfar en situation av fara och ångest som utgör bakgrunden till denna bön och hjälper oss att förstå den. Det är just i en sådan situation som man kan be med denna psalm. I psalmförfattarens rop på hjälp kan varje människa känna igen sina egna känslor av lidande, bitterhet och samtidigt av förtröstan på Gud, samma känslor som Bibeln berättar att David kände när han flydde från sin stad.
Psalmen börjar med att åkalla Herren:

Herre, mina fiender är många!
Många reser sig mot mig.
Många säger om mig:
"Han får ingen hjälp av Gud." (vers 2-3).

Den bedjande beskriver sin belägenhet med dramatiska toner. Tre gånger upprepas tanken på en stor skara människor med ordet “många”, som också på hebreiska är ett och samma ord som upprepas, ja nästan hamras in, för att betona hur stor faran är. Denna betoning av hur många och stora fienden är visar att psalmförfattaren upplever att det inte finns någon proportion mellan honom själv och hans förföljare. Det är därför han måste be om hjälp. Förtryckarna är många, de tar over, medan den bedjande är ensam och obeväpnad, utlämnad åt sina fiender. Ändå är det första ord psalmförfattaren uttalar “Herre”. Hans rop om hjälp börjar med att åkalla Gud. En stor skara fiender hotar honom och skapar en rädsla som förstorar hotet och låter det framstå som ännu större och fasansfullare. Men den bedjande låter sig inte övervinnas av denna dödsvision. Han håller fast vid kontakten med livets Gud, och vänder sig först av allt till honom för att få hjälp. Men fienderna försöker också bryta detta band till Gud och att skada deras offers tro.

De insinuerar att Herren inte kan ingripa. De säger att inte ens Gud kan rädda honom. Angreppet är alltså inte bara fysiskt utan rör också den andliga dimensionen. De säger: “han får ingen hjälp av Gud”. De vill angripa kärnan av psalmförfattarens själ. Det är den yttersta prövningen som den troende utsätts för: frestelsen att förlora tron och förtröstan på Guds närhet. Den rättfärdige övervinner den yttersta prövningen, han står fast i tron och vissheten om sanningen och i full förtröstan för Gud, och det är just så som han finner livet och sanningen. Här tror jag att psalmen rör oss på ett mycket personligt sätt. I många problem frestas vi att tro att Gud kanske inte räddar mig, han känner mig inte, kanske kan han inte rädda mig. Frestelsen mot tron är fiendens yttersta angrepp. Vi måste göra motstånd, för så finner vi Gud och vi finner livet.

Den bedjande i vår psalm är alltså kallad att svara med tron på de otrognas angrepp. Fienderna förnekar att Gud kan hjälpa honom, men den bedjande vänder sig till honom, kallar honom vid namn, ”Herre”, och talar sedan till honom med ett betonat ”du” som uttrycker en stark och stabil relation, och som bär på vissheten att Gud skall svara:

« Men du, Herre, är min sköld och min ära,
du är den som ger mig seger.
Jag ropar högt till Herren,
och han svarar från sitt heliga berg» (vers 4-5).

Nu försvinner visionen av fienderna. De vann inte, för den som tror på Gud är säker på att Gud är hans vän. Kvar står bara Guds ”du”. Mot de ”många” ställs nu en ende, men mycket större och mäktigare än alla fiender. Herren är hjälp, försvar, räddning. Som en sköld skyddar han den som anförtror sig åt honom. Han låter honom lyfta huvudet i en gest av triumf och seger. Människan är inte längre ensam, fienderna är inte oövervinnerliga som det verkade, för Herren lyssnar till den förtrycktes rop och svarar från den plats där han är närvarande, från sitt heliga berg. Människan ropar i sin ångest, i faran, i lidandet. Människan ber om hjälp, och Gud svarar. Detta möte mellan människans rop och Guds svar är bönens dialektik och nyckeln till att förstå hela frälsningshistorien. Ropet uttrycker behovet av hjälp och vädjar till den andres trohet.

Att ropa är att visa att man tror att Gud är nära och att han lyssnar. Bönen uttrycker vissheten att Gud är närvarande, att man har erfarit hans närvaro och trott på den, och att den visar sig i sin fullhet i Guds räddande svar. Detta är viktigt. I vår bön måste vissheten att Gud är närvarande inte en viktig plats. Psalmförfattaren känner sig belägrad av döden men bekänner sin tro på livets Gud, som liksom en sköld sveper in honom i ett osårbart skydd. Den som trodde sig vara förlorad kan nu lyfta sitt huvud, för Herren räddar honom. Den bedjande, som hotats och förlöjligats, är nu i härligheten, för Gud är hans härlighet.

Guds svar på bönen ger psalmförfattaren en fullständig trygghet. Också rädslan är över, och ropet tystnar i frid, i ett djupt inre lugn:

« Jag lade mig ner, jag sov,
jag vaknade - Herren stöder mig.
Jag fruktar ej för de tiotusen,
som ansätter mig från alla håll» (vers 6-7).

Mitt i faran och striden kan den bedjande lugnt somna in. Det är en inställning som uttrycker ett förtröstansfullt överlämnande. Omkring honom finns fiender som slår läger, som belägrar honom, de är många, de angriper honom, de hånar honom och försöker få honom att falla, men han lägger sig ned och sover lugnt och fridfullt, för han är säker på att Gud är närvarande. Och när han vaknar finner han ännu Gud vid sin sida, som beskyddar honom och aldrig sover (jfr Ps 121:3-4), som stöttar honom, håller honom i handen och aldrig överger honom. Rädslan för döden övervinns av hans närvaro, som aldrig dör. Natten, som befolkas av urgammal rädsla, ensamhetens och den ångestfyllda väntans smärtsamma natt, förvandlas nu. Det som för tanken till döden blir till den eviges närvaro.
Fiendens kraftfulla och imponerande angrepp möts av Guds osynliga närvaro med hela hans oövervinnerliga makt. Och till honom vänder psalmförfattaren åter sin bön, efter dessa uttryck av förtröstan: “ Herre, grip in! Rädda mig, min Gud!” (vers 8a). Hans angripare “reste sig” (vers 2) mot sitt offer, men den som “reser sig” är i stället Herren, och han skall besegra dem. Gud skall rädda honom och svara på hans rop. Därför slutar psalmen med bilden av befrielsen från faran som dödar och från frestelsen som kan leda till undergång. Den bedjande ber Herren att resa sig och rädda, och beskriver sedan Guds seger. Fienderna, som med sitt orättfärdiga och grymma förtryck är en symbol för allt det som strider mot Gud och hans frälsningsplan, besegras. Gud slår dem på käken så att de inte längre kan angripa med sitt destruktiva våld. De kan inte insinuera det onda tvivlet på att Gud är närvarande och ingriper. Deras vanvettiga och hädiska tal motsägs och tystas för alltid av Herrens räddande ingripande (jfr vers 8bc). Så kan psalmförfattaren avsluta sin bön med en mening som för tanken till en gudstjänst och som i tacksamhet och lovsång hyllar livets Gud: ” Hjälpen kommer från Herren.Ge välsignelse åt ditt folk!” (vers 9).
Kära bröder och systrar, psalm 3 har visat oss en bön och hjälp som är full av förtröstan och tröst. När vi ber med denna psalm kan vi ta till oss psalmförfattarens känslor. Han är en bild av den förföljde rättfärdige, som finner sin fullbordan i Jesus. I lidandet, i faran, i missförståndets och skymfens bitterhet, öppnar psalmens ord vårt hjärta för trons trösterika visshet. Gud är alltid nära, också mitt bland svårigheter och problem, i livets mörker. Han hör, svarar och räddar på sitt sätt. Men man måste förmå känna igen hans närvaro och acceptera hans vägar, som David i sin förödmjukande flykt från sonen Absalon, som den förföljde rättfärdige i Vishetens bok, och på ett fullödat sätt i Herren Jesus på Golgata. När de otrogna menar att Gud inte ingriper och Sonen dör, just då visar sig för alla de troende den verkliga härligheten och räddningen förverkligas en gång för alla. Må Herren ge oss tro, hjälpa oss under lidandets långa dagar. Låt oss överlämna oss i förtröstan till honom, som är vår ”sköld” och vår ”härlighet”.