Påvens katekes om den kristna bönen - "Tiden"

Hela påvens katekes den 17:e augusti.
Kära bröder och systrar,
vi står fortfarande i ljuset från högtiden Jungfru Marias upptagning, som är en hoppets fest. Maria har kommit fram till paradiset, och dit är också vi på väg. Vi kan alla nå fram till paradiset. Frågan är hur. Maria kom dit. Evangeliet säger: “Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse” (Luk 1:45). Maria trodde alltså. Hon anförtrodde sig åt Gud. Hon trädde in i Herrens vilja med sin egen, och så hamnade hon på den rakaste vägen till paradiset. Att tro, att anförtro sig åt Herren, att träda in i hans vilja: detta är den grundläggande färdbeskrivningen.

Idag tänkte jag inte tala om hela denna trons vandring, utan barar om en liten aspekt av bönelivet, nämligen livet i kontakt med Gud, alltså meditation. Vad är meditation? Det betyder att “minnas” vad Gud har gjort och att inte glömma allt det goda han gör (jfr Ps 103:2b). Ofta ser vi bara det negativa. Vi måste också minnas det positiva, de gåvor som Gud har gett oss. Vi måste vara uppmärksamma på positiva tecken från Gud och minnas dem. Vi talar om en typ av bön som i den kristna traditionen kallas “tankens bön”. Vi är vana vid att be med ord. Naturligtvis måste också tanken och hjärtat vara med i den bönen, men idag talar vi om en meditation som inte består av ord. Den består i att vår tanke tar kontakt med Guds hjärta. Maria är en högst påtaglig förebild. Evangelisten Lukas upprepar flera gånger att “Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det” (2:19; jfr 2:51b). Maria bevarar allt detta och glömmer det inte. Hon är uppmärksam på allt vad Herren har sagt henne, allt han har gjort med henne, och mediterar. Hon tar kontakt med allt detta i djupet av sitt hjärta.

Hon trodde på ängelns förkunnelse och gjorde sig till ett redskap för att den Högstes eviga Ord skulle kunna bli människa. Hon lät också sitt hjärta ta emot detta förundransvärda underverk, denna mänskliga och gudomliga födelse. Hon mediterade över det och stannade upp i reflexion över vad Gud verkade genom henne, för att ta emot Guds vilja i sitt liv och följa den. Mysteriet med Guds Son människoblivande och med Marias moderskap är så stort att hon behövde ta det till sig. Det är inte bara något fysiskt som Gud gjorde i henne. Det är något som krävde att Maria tog det till sig. Hon försöker förstå och tolka dess innebörd. Hon försöker förstå vad det innebär och för med sig. Dag ut och dag in, i vardagens tystnad, fortsatte Maria att bevara i sitt hjärta de förunderliga händelser hon fick bevittna, ända till den yttersta prövningen i korset och till uppståndelsens härlighet. Maria levde sin tillvaro fullt ut, sina dagliga plikter, sitt uppdrag som moder, men hon bevarade alltid ett inre rum där hon kunde reflektera över Guds ord och vilja, över vad som skedde i henne, över mysterierna i sin sons liv.

I vår tid är vi upptagna av oräkneliga aktiviter och plikter, bekymmer och problem. Det är lätt att fylla hela dagen utan att ha en stund för att stanna upp, reflektera och finna näring för det andliga livet, för kontakten med Gud. Maria lär oss att det är viktigt att finna stunder mitt bland vardagens aktiviteter för att samla oss i tystnad och meditera över vad Herren vill lära oss, över hur han är närvarande och verkar i världen och i vårt liv, att förmå stanna upp en stund och meditera. Kyrkofadern Augustinus liknar meditationen över Guds mysterier vid matsmältningen. Han använder ett verb som förekommer flitigt i hela den kristna traditionen: att ”idissla”. Vi måste ständigt låta Guds mysterier eka i oss och bli familjära, så att de kan leda vårt liv och ge oss näring som den mat vi behöver för att leva. Bonaventura säger att man måste idissla bibelns ord ”för att kunna fixera dem med glödande själ” (Coll. In Hex, ed. Quaracchi 1934, sid. 218). Att meditera betyder alltså att skapa en situation av inre samling i oss, av inre tystnad, för att reflektera, ta till oss trons mysterier och det som Gud verkar i oss, och inte bara sådana ting som kommer och går. Vi kan ”idissla” på olika sätt. Man kan till exempel ta en kort bibeltext, särskilt ur evangelierna, Apostlagärningarna eller apostlarnas brev, eller en text av en andlig författare som låter oss komma närmare Guds verklighet och gör den närvarande i vår vardag. Vi kan också be vår biktfader eller andliga ledare om råd. Så kan vi läsa och reflektera över vad vi har läst, stanna upp inför det, försöka förstå det, förstå vad det säger till mig, vad det säger idag. Vi kan öppna vår själ för det som Herren vill säga oss och lära oss. Också rosenkransbönen är en meditativ bön. När vi upprepar bönen ”Hell dig Maria” inbjuder den oss att tänka på och reflektera över det mysterium vi har förkunnat. Men vi kan också tänka tillbaka på en särskilt intensiv andlig upplevelse eller några ord vi minns från söndagsmässan. Så ni ser att det finns många sätt att meditera och ta kontakt med Gud och närma oss Gud, och på så sätt vandra till paradiset.

Kära vänner, för att växa andligen är det viktigt att ståndaktigt ge tid åt Gud. Herren skall själv ge oss smak för sina mysterier, sina ord, sin närvaro och gärning. Han skall låta oss känna hur underbart det är när Gud talar med oss. Han skall låta oss förstå på ett djupare sätt vad han vill att vi skall göra. Syftet med meditationen är just detta: att lägga oss själva i Guds händer, med förtröstan och kärlek, i vissheten att det bara är genom att göra hans vilja som vi till sist kan bli lyckliga på riktigt.