Påven till ungdomarna under Korsvägsandakten. "Att lida av kärlek och känna medlidande hör till människans grundläggande natur".

20.08.2011) På fredagkvällen ägde den traditionella Korsvägsandakten rum lägst Madrids gator. Spanska nunnor från Sevilla tillhörande Korssystrarnas orden hade skrivit meditationerna, och längst Paseo de Recoletos som ledde fram till Plaza de Cibeles hade de 14 stationerna byggts upp.
Om det är något spanjorer kan är det att göra vackra religiösa statyer, och dagen i ära hade de plockat fram landets rika skatt. Dessa stora scener ur passionshistorien har tillverkats i olika tider av konstnärer från olika spanska städer, och de bärs traditionellt i procession under den Stilla Veckan. Man kunde meditera framför "den Sista Måltiden" skapad i Murcia 1763, eller verket av Kristi gravläggning skapad i Segovia 1625, med Jungfru Maria, Lidandets moder, bredvid, en staty från Sevilla daterad 1675. Korsvägsstationen från Malaga hade lämnat sitt stift för första gången i historien.
Påven nämnde spaniens rika arv i sin reflektion efter Korsvägsandakten då de unga nådde fram till Plaza de Cibeles. ”Vi fick hjälp av de spanska stiftens religiösa arv, att kontemplera vägen till Golgata. Verk i vilka tron och konsten är i harmoni, når människans hjärta som inbjuds till att omvända sig”.
Påven talade till de unga om Jesu kärlek: ”Kristus har älskat mig och gett sitt liv för mig" (Gal 2,20)” citerade påven aposteln Paulus. Inför en så oegennyttig kärlek, frågar vi nu fulla av förundran och tacksamhet: Vad ska vi göra för Honom? Vilka svar ska vi ge? Evangelisten Johannes svarar åt oss. ” Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna." (1 Joh 3,16).
Kristi passion driver oss att ta världens lidande på våra axlar, med vissheten att Gud inte är avlägsen. I stället blev han en av oss "för att lida med människan ... Därmed delas allt mänskligt lidande, och därmed finner allt lidande tröst, trösten av Guds medlidande kärlek"(Spe Salvi, 39 ).” sa påven och uppmanade de unga som är känsliga för tanken att dela sina liv med andra, att inte gå förbi det mänskliga lidandet, ”där Gud väntar på att ni ska erbjuda det bästa av er själva”. "Att lida med de andra, för de andra, att lida av kärlek till sanningen och rättvisan, att lida av kärlek för att bli en fullkomlig människa - detta är människans grundläggande natur, och att överge det skulle förstöra "människan själv"(ibid.).
Påven avslutade med att hoppas att den lektion korset ger ska kunna omsättas i praktiken: ”Låt oss be Kristus på korset lära oss korsets mystiska visdom, tack vare vilken människan lever. Korset var inte ett resultat av ett misslyckande, utan ett sätt att uttrycka den yttersta kärleken med vilken man offrar sitt liv. I korset ser vi den yttersta kärleken, med vilket vi lär oss att älska det Gud älskar och hur han gör det.”, sa påven och slutade med att vända blicken till Jungfru Maria vid korsets fot: ”be om hennes stöd, särskilt då vi vandrar genom lidandets natt, så att vi likt henne står fast vid korsets fot.”
Världsungdomsdagens stora kors bars av unga kristna från Itak, från Rwanda och från Spanien, unga kristna som tagit sig ur narkotikaberoende och rörelsehindrade. Korssystrarna, en orden som grundades i Sevilla 1875 av Angela de la Cruz, hade skrivit meditationer som reflekterade ungdomarnas problem och lidande i dagens värld, och man bad för krigsoffer, och de som upplevt brott mot barn, “Jesus lider med alla de som faller offer för folkmord, våld, våldtäkt och sexuellt utnyttjande, våld mot barn och vuxna... så många har berövats sin värdighet, sin oskuldsfullhet och sin tillit till människan!" Man bad även för "föräldrar som har förlorat sina barn i hungersnöden, medan rika samhällen, som slukade av konsumismens och materialismens perversa drake, sjunker i livets tomhet och likgiltighet".