"Den autentiske läraren stimulerar de ungas törst efter sanning" Benedictus XVI talar
till den spanska universitetsvärlden om kunskap och kärlek
(19.08.2011) Förmiddagens andra etapp var ett möte med universitetslärare i San Lorenzo
de El Escorial, en enorm byggnad som byggdes på 1500-talets andra hälft under den
spanska kungen Filip II. Byggnaden som förutom basilikan omfattar ett augustinerkloster
kallas på svenska det Kungliga Sankt Lars kloster i El Escorial och har betecknats
som världsarv av UNESCO. Det slottsliknande klostret med 2000 rum, 15 klostergårdar
och 880 fontäner, för att få en ide om storleken, ligger ca 45 km nordväst om Madrid.
Klockan
12 klev påven Benedictus XVI in i basilikan, som rymmer 1500 personer, och den var
fylld av förväntansfulla lärare i universitetsvärlden. Även påven, som själv har tillbringat
större delen av sitt liv i katedern och i bibliotek, och som i början av sitt tal
mindes sin tid vid universitetet i Bonn strax efter kriget, sa att han har sett fram
emot det här mötet med ”unga professorer på spanska universitet”. ”Även om denna plats
har format relationen mellan tro och förnuft” som påven sa, så var det sanningen som
stod i centrum för påvens reflektion.
Han talade om universitetslärarens uppgift
att vara en autentisk lärare för de unga, särskilt då samhället tenderar att falla
sönder i obalans. Men vad är en autentisk lärare? ”Ibland tror man att en universitetsprofessors
uppdrag nu bara är att utbilda kompetenta och effektiva personer som kan tillgodose
marknadens efterfrågan vid varje given tidpunkt, och den tekniska förmågan understryks.
Idag sträcker sig naturligtvis denna nyttoinriktade syn på utbildning, även till universitetet”,
sa påven och påminde om att ”när den omedelbara nyttan och pragmatism är de viktigaste
kriterierna, kan förlusterna bli dramatiska: från missbruk av en vetenskap utan gränser,
bortom sig själv, till politisk totalitarism som kommer till liv så fort man tar bort
alla hänvisningar till något högre än den beräknade makten.”
”Den genuina idén
om universitet är raka motsatsen, och det är den som bevarar oss från denna reducerande
och förvrängda syn på människan”, sa påven och talade om universitetet som en plats
där man söker sanningen om människan, vilket är anledningen till varför kyrkan främjar
akademiska institutioner. ”Den kristna tron talar om Kristus som Logos, och med
tron upptäcker man ett förnuft i hela skapelsen och ser människan som en varelse som
kan delta och erkänna detta förnuft. Universitetet bör därför inte genom förnuftsslutna
ideologier få ett snedvridet utseende, eller helt enkelt vara underdåniga den utilitaristiska
marknadens logik, som ser människan som en ren konsument.”
Efter att ha beskrivit
dagens faror och hinder i universitetsvärlden uppmärksammade påven universitetslärarnas
ansvar att sprida det sanna universitetsidealet. ”Sättet att göra det på är inte bara
att undervisa, utan även att leva efter idealet, förkroppsliga det, liksom Logos inkarneras
och gör oss till sin boning. Detta är de autentiska lärare ungdomen behöver, människor
som är öppna för sanningen, hela sanningen i kunskapens olika grenar, i tvärvetenskapliga
dialog, personer som framför allt tror på den mänskliga förmågan att vandra mot sanningen”,
sa påven och citerade Platon: "Sök sanningen när du är ung, för om du inte gör det,
då kommer den att fly dina händer" (Parmenides, 135d.)
Med de orden uppmanade
påven lärarna att ”aldrig sluta söka sanningen, längtansfullt, och att inte anonymt
kommunicera torr information, utan att forma och bilda de unga, och förstå deras törst
efter sanning. Var stimulans och styrka för dem!”
”Vi kan inte avancera i kunskapen
om något, om det inte får oss att älska, och vi kan inte älska något som vi inte ser
det rationella i. Det finns ingen intelligens utan kärlek. Kärlek är rik på intelligens
och intelligensen är full av kärlek "(Caritas in Veritate, 30). Om sanningen och det
goda är förenade, så är även kunskapen och kärleken det.
Påven påminde även
om att det inte är vi som äger sanningen, det är sanningen som äger och motiverar
oss.” och efter många råd avslutade påven med att uppmana om den främsta dygden i
vandringen på sanningens väg: ödmjukhet. ”Ödmjukhet är en oumbärlig dygd, den skyddar
oss från fåfängan. Det är inte läraren studenterna ska vara lockade av, utan sanningen.
Läraren är en lampa som ljudlöst belyser sanningen. Det är därför det är viktigt att
hålla blicken på Kristus i vars ansikte sanningen lyser, och som lyser upp allt. Rotad
i Kristus är läraren en god sådan.”