Påvens böneskola: hela katekesen om profeten Elia

Kära bröder och systrar,
I det forntida Israels religiösa historia spelade profeterna en viktig roll med sin undervisning och förkunnelse. En av de viktigaste bland dem är Elia, som Gud sände för att leda folket till omvändelse. Hans namn betyder ”Herren är min Gud”, och det är vad hans liv kretsade kring: att övertyga folket att erkänna att Herren är den ende guden. Om Elia säger Syraks Vishet: “Sedan framträdde Elia, den glödande profeten, vars ord flammade som en fackla.” (Syr 48:1). Med denna fackal återfinner Israel sin väg till Gud. Elias utför sitt uppdrag genom att ge: han ber Herren att ge tillbaka livet åt sonen till en änka som låtit honom bo hos sig (jfr 1 Kung 17:17-24), han ropar ut sin trötthet och sin ångest till Gud medan han flyr i öknen då drottning Isebel gett order om att han skall dödas (jfr 1 Kung 19:1-4), men det är framför allt på berget Karmel som han visar hela sin styrka som förebedjare, när han inför hela Israel ber Herren visa sig och omvända folkets hjärta. Episoden, som vi skall stanna upp inför idag, berättas i det artonde kapitlet av Första Kungaboken.
Vi befinner oss i Nordriket på 800-talet f Kr, på kung Achavs tid. På den tiden levde Israel i en öppen synkretism. Vid sidan av Herren tillbad folket Baal, en betryggande avgud som man trodde sände regnet, och som man därför menade kunde ge fruktbarhet åt åkrarna och liv åt människor och djur. Folket sade sig följa Herren, den osynlige och hemlighetsfulle guden, men sökte säkerhet också i en begriplig och förutsägbar gud, som man trodde kunde ge fruktbarhet och välstånd i utbyte mot offer. Israel var på väg att ge efter för avgudadyrkans frestelse, den troendes ständiga frestelse, som inbillar sig att det går att ”tjäna två herrar” (jfr Matt 6:24; Luk 16:13). De oframkomliga vägarna i tron på den allsmäktige blev lättare att gå om man satte sin förtröstan också till en maktlös gud som gjorts av människorna.
Det är just för att avslöja den bedragliga dumheten i denna inställning som Elia låter samla Israels folk på berget Karmel och tvingar det att välja: ” Är det Herren som är Gud, så följ Herren, är det Baal, så följ Baal.” (1 Kung 18:21). Profeten, han som erbjuder Guds kärlek, lämnar inte sitt folk ensamt inför detta val. Han hjälper det genom att förklara vilket tecken som skall visa sanningen. Både han och Baals profeter skall förbereda ett offer och de skall be. Den Gud som är sann skall visa sig genom att svara med en eld som skall förtära offergåvan. Så börjar striden mellan profeten Elia och Baals efterföljare, men det är egentligen en strid mellan Israels Herre, räddningens och livets Gud, och en stum och livlös avgud, som ingenting förmår, varken gott eller ont (jfr Jer 10:5). Och så står mot varandra också två helt olika sätt att tala till Gud och att be.
Baals profeter ropar och rör sig, de dansar och hoppar, de träder in i extras och sargar sig “med knivar och spjut så att blodet flöt” (1 Kung 18:28). De använder sig själva för att tala till sin gud. De litar på sin egen förmåga för att få honom att svara. Så blir det tydligt att avguden är ett bedrägeri. Det är människan som har tänkt ut den som något som man kan använda och sköta med sina egna krafter, som man kan kontakta genom sig själv och med den egna livskraften. Tillbedjan av en avgud öppnar inte människohjärtat för det Andra, för en befriande relation som låter en träda ut ur den egna egoismens trånga rum för att träda in i dimensioner av kärlek och ömsesidig gåva. Tillbedjan av en avgud stänger in människan i en exklusiv och desperat cirkel där man bara söker sig själv. Och bedrägeriet är sådant att när människan tillber avguden blir hon tvungen att utföra extrema handlingar i det illusoriska försöket att få den att göra som man vill. Därför sargar sig Baals profeter och åsamkar sig kroppsliga sår, i en dramatiskt ironisk gest. För att få ett svar, ett livstecken från sin gud, täcker de sig med blod, de täcker sig med en symbolisk död.
Elias sätt att be är helt annorlunda. Han ber folkat närma sig, och låter det delta i vad han gör och i bönen. Syftet när han utmanade Baals profeter var att leda tillbaka till Gud ett folk som gått vilse genom att följa avgudar. Därför vill han att Israel skall delta i hans bön och i vad som sker. Sedan bygger profeten ett altare med ”tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar, Jakob till vilken Herren sade: "Ditt namn skall vara Israel"” (vers 31). Dessa stenar står för hela Israel. De är en påtaglig påminnelse om Israels historia där folket har fått erfara att bli utvalt, att älskas och att räddas. Elias liturgiska gest har en avgörande innebörd. Altaret är en helig plats som anger att Herren är närvarande, men det är byggt av stenar som står för folket, som nu profeten låter stå symboliskt framför Gud, det blir ”altare”, en plats där man bär fram och offrar.
Men symbolen måste bli verklighet. Israel måste erkänna den sanne Guden och återfinna sin identitet som Herrens folk. Därför ber Elias Gud att visa sig. De tolv stenar som skulle påminna Israel om dess sanning, påminner också Herren om hans trohet, som profeten vädjar till i bönen. Orden i hans bön bär på en förtätad innebörd och tro: “Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. 37Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig” (vers 36-37; jfr 1 Mos 32:36-37). Elia talar till Herren och kallar honom Fädernas Gud. Så påminner han om Guds löften och om att Guds val och ett förbund är ett oupplösligt band mellan Herren och hans folk. Gud är så inblandad i människornas historia att hans namn nu inte går att skilja från patriarkernas. Profeten uttalar detta heliga namn för att Gud skall minnas och vara trogen, men också för att Israel skall höra hur det nämns vid namn och återfinna sin trohet. Den gudstitel som Elia uttalar är överraskande. I stället för att använda den vanliga formeln, “Abrahams, Isaks och Jakobs Gud”, använder han en mindre vanlig form: ”Abrahams, Isaks och Israels Gud”. Namnet Jakob ersätts alltså av namnet Israel, och det påminner om Jakobs kamp vid vadstället vid Jabbok där berättelsen nämner att Jakob fick ett nytt namn, Israel (jfr 1 Mos 32:31). Jag talade om detta i en av de senaste katekeserna. Namnbytet får en särskild innebörd i Elias bön. Profeten ber för folket i Nordriket, som hette just Israel, till skillnad från Juda, vilket var namnet på Sydriket. Detta folk tycktes ha glömt sitt ursprung och sin priviligierade relation till Herren, men hör nu hur det nämns vid namn medan Guds namn uttalas, patriarkens Gud och folkets Gud: “Herre, ... Israels Gud, låt det bli uppenbart att du är Gud i Israel”.
Det folk som Elia ber för ställs inför sanningen om sig själv. Profeten ber också att sanningen om Herren skall uppenbaras och att han skall ingripa för att omvända Israel och leda det bort från avgudadyrkans bedrägeri för att så leda det till räddningen. Vad han ber om att att folket äntligen skall få veta, skall få lära känna fullt ut vem som är dess Gud, och att det skall fatta ett avgörande beslut att bara följa Honom, den sanne Guden. Det är bara så som Gud erkänns för vad han är, absolut och transcendent. Man kan inte ha andra gudar jämte honom för det skulle förneka att han är absolut, det skulle relativisera honom. Detta är den tro som gör Israel till Guds folk. Det är den tro som förkunnas i den välkända texten Shema‘ Israel: “Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft” (5 Mos 6:4-5). På det absoluta hos Gud måste den troende svara med en absolut och total kärlek, som omfattar hela hans liv, hans krafter och hans hjärta. Och profeten ber just om omvändelse för folkets hjärta, så att ”detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig” (1 Kung 18:37). I sin förbön ber Elia Gud att göra det som Gud själv vill göra, att visa sig i hela sin barmhärtighet, så som han är, livets Herre, som förlåter, omvänder och förvandlar.
Och det är vad som sker. ” Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket. Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: "Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud."” (vers 38-39). Elden är ett samtidigt nödvändigt och skräckinjagande element, som förknippas med Guds uppenbarelser i den brinnande busken vid Sinai. Nu visar den Guds kärlek som svarar på bönen och uppenbarar sig för sitt folk. Baal, den stumme och maktlöse guden, svarade inte på sina profeters böner. Men Herren svarar, klart och tydligt. Han bränner upp brännoffret och torkar allt det vatten som hade hällts över altaret. Israel kan inte längre tveka. Guds barmhärtighet har kommit för att råda bot på dess svaghet, dess tvivel, dess brist på tro. Nu har avguden Baal besegrats, och folket, som såg ut att ha gått vilse, har återfunnit vägen till sanningen, det har återfunnit sig själv.
Kära bröder och systrar, vad säger oss denna berättelse från forntiden? Vilket är nuet hos denna berättelse? Framför allt handlar det om det första budordet: att bara tillbe Gud. Där Gud försvinner, blir människan slav till avgrundar. Det har man kunnat se i vår tid i totalitära regimer, men också i olika former av nihilism, som gör människan beroende av avgudar och avgudadyrkan. De gör henne till slav. För det andra handlar det om att bönens främsta syfte är omvändelsen: Guds eld som förvandlar vårt hjärta och gör oss förmögna att se Gud, och därmed att leva som Gud vill och för andra. För det tredje säger kyrkofäderna att denna berättelse om en profet är profetisk. De säger att den är en skugga av framtiden, av Kristus. Den är ett steg i vandringen på väg till Kristus. De säger att här ser vi Guds verkliga eld: kärleken som leder Herren ända till korset, till total självutgivelse. Sann tillbedjan av Gud blir då att ge sig själv till Gud och till människorna. Den sanna tillbedjan är kärleken. Sann tillbedjan av Gud förstör inte, den förnyar och förvandlar. Ja, Guds eld, kärlekens eld bränner, förvandlar, renar, men just så förstör den inte utan skapar sanningen i vårt väsen. Den skapar vårt hjärta på nytt. Så kan vi bli levande på riktigt tack vare nåden i den Heliga Andens eld, i Guds kärlek. Så kan vi tillbe i ande och kärlek.