Kardinal Stepinac motsatte sig nazism och kommunism

(08.062011) Vid flera tillfällen under sin resa återvände påven Benedictus XVI till den kroatiska kardinalen Stepinac - till hans dygder, föredöme och mod. Men vem är den saliga kardinalen Alojzije Stepinac? När påven år 1998, då som kardinal Joseph Ratzinger firade 100-årsjubileum för kardinal Stepinacs födelse 1898, höll han en predikan som väl presenterade Kroatiens vördade man.

Han beskrev honom som ”den anonyme man från Kroatien som Dante talar om i den Gudomliga Komedin i den tredje delen – Paradiset – där poeten beskriver en man som fascineras av ansiktet på Veronicas svettduk, och som inte kan se någon annanstans, utan som behåller blicken fäst på ansiktet, som drunknar i synen av Kristus. ”Denna anonyma man har för oss ett namn: Alojzije Stepinac. Han levde med blicken på Kristus, han formades av Kristus och förvandlades i Kristus, blev själv en levande bild av den lidande Kristus med törnekrona och passionssår.”
”Kardinal Stepinac var en man med samvete. Ingen människa som i sitt samvetes namn motsätter sig den dominerande majoriteten kan överleva”, sa då kardinal Ratzinger och citerade Platons svar till Aristoteles. ”Kardinal Stepinac var en man med samvete, som samvetets namn motsatte sig de dominerande folkmassorna. Hans samvete var upplyst av Kristi ord. Genom samvetet nådde han sanningen. Eftersom han var en man med samvete motsatte han sig totalitarismen. Under den nazistiska diktaturen, försvarade han judarna, de ortodoxa och alla de förföljda och sedan, under kommunismen var han de troendes advokat, de förföljda och avrättade prästernas försvarare. Han blev speciellt Guds advokat, har försvarade Guds plats på denna jord.”

”Kardinal Stepinac drev inte politik, han försvarade Guds sak, mot människans falska allmakt, den sanna bilden av människan mot totalitarism som inte erkänner Guds makt inte erkänner Guds närvaro och Guds rättigheter i världen. En man med samvete är beundransvärt fast men aldrig en hård man, aldrig bitter, än mindre visste han vad hat var. Detta lär oss hur det kristna samvetets fasthet förenar sanningar och kärlek.”
”När han 1934 valdes till ärkebiskop av Zagreb blev han rädd. Han var väl medveten om den svåra situationen för den katolska kyrkan och de troende katolikerna i hans land, i detta Jugoslavien som efter första världskriget, hade konstruerats i anti-katolsk anda. Han kände även till hotet som de totalitära ateistiska ideologierna utgjorde, vars dominans ökade ständigt. I denna situation var inte biskopsämbetet en framgång i karriären, han visste att biskopsämbetet innebar uppoffring, och att enda utvägen var att helt överlämna sig i Guds händer. ”In Te Domine speravi”, var det motto han valde som biskop – ”Mitt hopp är i dig Herre”. I alla svårigheter var en man av hopp. Idag inbjuder kardinal Stepinac oss till detta mod, att sätta vår tillit till Kristus, att vara män av hopp. För att, som Te Deum påminner oss om i sina sista rader ”jag inte ska förloras i evig tid”. ”

När det andra världskriget var slut tog Titos kommunistiska partisaner över Zagreb, och började en systematisk kamp mot all religiös verksamhet, med hjälp av den kommunistiska hemliga polisen, som grep, dömde och avrättade tusentals medborgare, skyldig för att inte sympatisera med den nya ateistiska regimen.

Av denna anledning fängslades många katolska präster och en del biskopar. I maj 1945, tillfångatogs även ärkebiskopen av Zagreb Stepinac, men släpptes med syftet att kräva att han skulle bryta sig loss från Rom och skapa en nationell kyrka i Kroatien. Ärkebiskopens nej till svar var hårt och fast – och efter det återupptogs förföljelserna mot den katolska kyrkan ännu kraftigare: 2 biskopar dödades, de övriga fängslades och 369 präster avrättades utan rättegång, medan kyrkans egendomar konfiskerades.

I september 1946 greps Stepinac igen och genomgick en rättegång med falska vittnesmål och förtal. Ärkebiskopen dömdes till sexton års fängelsestraff och berövandes alla medborgerliga rättigheter – i grunden låg hans vägran att forma en nationell kyrka. Fram till 1951 satt han i full isolering. Den 12 januari 1953 utnämnde påven Pius XII honom till kardinal, och beklagade offentligt regimen som hindrade honom att åka till Rom för ceremonin. Som ett resultat bröt Titos regering alla förbindelser med den Helige Stolen.

1956 lovordade påven Pius XII kardinalerna Mindszenty i Ungern, Wyszynski i Polen och Stepinac i Jugoslavien, och deras heroiska vittnesbörd som offer för den ateistiska kommunistiska förföljelsen, och uppmanar dem att framhärda i deras vittnesbörd. Fram till 1960 levde Stepinac under svårt hälsotillstånd i fängelset Lepoglava, då han hår prövad avled. Man beordrade att förstöra hans organ för att undvika all slags kult, men han begravdes dock med ett särskilt tillstånd i katedralen i Zagreb, inför alla Jugoslaviens biskopar, och sedan dess har många blivit bönhörda efter att ha bett om hans förbön.

Processen för hans saligförklaring inleddes i Rom 9 oktober 1981, och avslutades med den högtidliga saligförklaringen som påven Johannes Paulus II firade den 3 oktober 1998, i helgedomen av Marija Bistrica i Zagreb.