"Längtan efter Gud finns i varje mänskligt hjärta" Hela påvens katekes del 2

(17.05.11) Kära bröder och systrar,
idag skulle jag vilja fortsätta reflektera över hur bönen och religiositet har varit en del av människan i alla tider.
Vi lever i en tid som visar tydliga tecken på sekularism. Gud tycks ha försvunnit från många människors horisont. Han har blivit något som man är likgiltig för. Men på samma gång ser vi många tecken som visar på ett nyvaknat religiöst intresse. Man återupptäcker att Gud är viktig för människans liv, man känner ett behov av andlighet och av att överskrida ett rent horisontellt och materiellt perspektiv på människolivet. Om man ser på nutidshistorien kan man konstatera att de fick fel som från upplysningstiden och framåt förutspådde att religionerna skulle försvinna. De förhärligade det rena förnuftet, frikopplat från tron, och menade att förnuftet skulle skingra den religiösa dogmatismens mörker och omintetgjort ”det sakralas värld”. De menade att förnuftet skulle återge människan hennes frihet, värdighet och självständighet från Gud. Det gånga århundradets erfarenhet av två tragiska världskrig innebar en kris för den framsteg som man menade kunde tryggas bara av det självständiga förnuftet, av människan utan Gud.
Katolska kyrkans katekes säger: ”Genom skapelsen kallar Gud varje människa från intet till varande. ... Även efter att ha förlorat sin likhet med Gud, genom att synda förblir människan sin Skapares avbild. Hon behåller sin längtan efter honom som kallar henne till livet. Alla religioner vittnar om detta sökande som är en del av människans väsen”. (n. 2566). Vi skulle kunna säga att det inte har funnits någon stor civilisation, från forntiden till våra dagar, som inte har varit religiös.
Människan är religiös till sin natur. Hon är homo religiosus på samma sätt som hon är homo sapiens och homo faber. “Längtan efter Gud”, fortsätter katekesen, ”finns nedlagd i människans hjärta, ty hon är skapad av Gud och för Gud” (n. 27). Bilden av Skaparen är nedlagd i hennes väsen, och känner behovet att finna ett ljus som kan ge svar på frågorna som gäller tillvarons djupaste mening. Det är svar som människan inte kan finna i sig själv, i framstegen, i den empiriska vetenskapen. Homo religiosus möter oss inte bara i forntiden utan i hela mänsklighetens historia. Den mänskliga erfarenhetens rika jordmån har bevittnat många olika former av religiositet som svar på längtan efter fullhet och lycka, som svar på behovet av räddning och sökandet efter mening. Både den ”digitala” människan och grottmänniskan försöker överskrida sin begränsning och trygga sitt bräckliga äventyr på gjorden genom den religiösa erfarenheten. Utan en transcendental horisont skulle ju livet inte ha någon mening. Den lycka vi alla spontant strävar efter finns ju i framtiden, i en morgondag som ännu inte har kommit. Andra Vatikankonciliet sammanfattar och betonar följande i deklarationen Nostra aetate: “Människorna förväntar sig att de olika religionerna skall svara på människolivets dolda mysterier, som i alla tider har oroat människans hjärta: människans natur (- vem är jag?-), meningen och syftet med livet, det goda och synden, lidandets upphov och syfte, vägen till sann lycka, döden, dom och straff efter döden, och till sist det yttersta och outsägliga mysterium som omger vår tillvaro, det mysterium där vi har vårt upphov och dit vi är på väg” (n. 1). Människan vet att hon inte kan svara själv på sitt grundläggande behov att förstå. Hur mycket hon än har inbillat sig, och fortsätter inbilla sig att hon klarar sig själv, så erfar hon ändå att hon inte räcker till. Hon behöver öppna sig för något eller någon annan som kan ge henne det hon saknar, hon måste träda ut ur sig själv för att gå till Den som förmår uppfylla hela bredden och djupet i hennes längtan.
Människan bär på en törst efter det oändliga, en längtan efter evighet, ett sökande efter skönhet, en längtan efter kärlek, ett behov av ljus och sanning som leder henne till det absoluta. Människan bär i sig längtan efter Gud. Och människan vet på något sätt att hon kan tala till Gud, att hon kan be till honom. Tomas av Aquino, en av historiens största teologer, beskriver bönen som “ett uttryck för människans längtan efter Gud.” Denna dragning till Gud som Gud själv har lagt ned i människan är själva själen i bönen. Sedan uttrycks bönen i olika former och på olika sätt som betingas av historien, tiden, stunden, nåden och rentav synden hos varje bedjande. Människans historia har lärt känna många olika former av bön, för hon har utvecklat olika sätt att öppna sig för den Andre och för det som är Bortom. Därför kan vi se att bönen är en erfarenhet som finns i varje religion och varje kultur.
Kära bröder och systrar, vi såg förra onsdagen att bönen inte är knuten till något särskilt sammanhang utan finns nedlagd i varje människas hjärta och i alla kulturer. När vi talar om bön som en erfarenhet som tillhör människan, homo orans, måste man förstås komma ihåg att bön i första hand är en inre inställning snarare en rader av riter och formler. Det handlar om att stå inför Gud mer än om att utföra kultgärningar eller uttala ord. Bönen har sin mittpunkt och sina rötter i människans djup. Därför är den inte lätt att tolka, och av samma skäl kan den lätt missförtås eller vantolkas. Det är också en innebörd i uttrycket: det är svårt att be. Bönen är nämligen en plats där man inte kräver något i gengäld, där man sträcker sig ut mot det osynliga, det oväntade och det outsägliga. Därför är bönens erfarenhet en utmaning för alla, en ”nåd” att be om, en gåva av Honom som vi vänder oss till.
I varje historisk epok ser människan i bönen sig själv och sin situation inför Gud, utifrån Gud och enligt Gud, och erfar att hon behöver hjälp, att hon inte kan fullborda sin tillvaro och sitt hopp på egen hand. Filosofen Ludwig Wittgenstein säger att “be är att känna att meningen med världen ligger utanför världen”. I denna relation med den som ger en mening åt tillvaron, med Gud, är ett av bönens typiska uttryck gesten att falla på knä. Det är en djupt tvetydig gest. Jag kan ju tvingas ner på knä för att jag är fattig eller för att jag är en slav. Men jag kan också falla på knä spontant, för att erkänna min begränsning och visa att jag behöver en Annan. Jag säger till honom att jag är svag, behövande, att jag är en “syndare”. I bönens erfarenhet uttrycker människan hela sitt självmedvetande, allt det hon kan förstå om sin tillvaro, och samtidigt vänder hon hela sig själv till det Väsen hon står inför. Hon riktar in sin själ mot det Mysterium som hon hoppas skall uppfylla hennes djupaste längtan, som hon hoppas skall hjälpa henne övervinna sitt livs fattigdom. Bönens väsen är just att se till en Annan, att rikta in sig på ett ”bortom”. Det är en erfarenhet av en verklighet som överskrider det man kan se och röra.
Men människans sökande finner sin fullbordan bara i Gud som uppenbarar sig. Bönen, som innebär att man öppnar sitt hjärta för Gud och lyfter upp det till honom, blir så till en personlig relation till honom. Och även om människan glömmer sin Skapare, så upphör inte den levande och sanne Guden att kalla människan till bönens hemlighetsfulla möte. Katekesen säger: "Denna kärlekshandling från den trofaste Gudens sida kommer alltid först i bönen, och det som människan sedan gör är alltid ett svar. Allt eftersom Gud uppenbarar sig och låter människan få självinsikt, framstår bönen som en ömsesidig kallelse, ett förbundets drama, som engagerar hjärtat genom ord och handlingar. Det uppenbaras genom hela frälsningshistorien" (n. 2567).
Kära bröder och systrar, låt oss lära oss att stå framför Gud mer och mer, framför Gud som har uppenbarat sig i Jesus Kristus. Låt oss lära oss att höra hans röst i tystnaden, i vårt inre, hans röst som kallar oss och leder oss tillbaka till vår tillvaros djup, till livets källa, till frälsningens brunnar, för att låta oss överskrida vårt livs gränser och öppna oss för Guds mått och för relationen till honom, som är gränslös kärlek.