Hela påvens katekes om "Människan i bön" del 1

Kära bröder och systrar,
idag skulle jag vilja inleda en ny serie katekeser. Efter katekeserna om kyrkofäderna och om medeltidens stora teologer och stora kvinnor, skulle jag idag vilja välja ett ämne som ligger oss alla varmt om hjärtat: bönen, och särskilt den kristna bönen, den bön som Jesus har lärt oss och som kyrkan fortsätter att lära oss. Det är nämligen i Jesus som människan blir kapabel att närma sig Gud med djupet och innerligheten i relationen mellan far och son. Därför vänder vi oss till mästaren tillsammans med de första lärjungarna, och med ödmjuk förtröstan ber vi honom: “Herre, lär oss att be” (Luk 11:1).

Under kommande katekeser skall vi lyssna till bibeln, till kyrkofädernas stora tradition, till andlighetens mästare och till liturgin, för att lära oss att fördjupa vår relation till Herren i ett slags ”böneskola”. Vi vet nämligen väl att man inte får ta bönen för givet. Att be är något man måste lära sig, en konst man ständigt måste lära sig på nytt. Också de som har gjort framsteg i det andliga livet känner ett ständigt behov att gå i skola hos Jesus för att lära sig autentisk bön. Vår första lektion får vi av Herren genom hans förebild. Evangeliernas beskriver Jesus i en innerlig och ständig dialog med Fadern. Det är den djupa gemenskapen hos den som inte kommit till världen för att göra sin egen vilja utan Faderns, som har sänt honom för att rädda människan.

I denna första katekes tänkte jag börja med några exempel på böner från antikens kulturer för att visa att människan alltid och överallt har vänt sig till Gud.

Jag börjar med Egypten. Här finner vi en bön av en blind man som ber guden att återge honom synen. Det visar något allmänmänskligt: den rena och enkla bönen från någon som lider. Denne man ber: “Mitt hjärta önskar få se dig… Du som har låtit mig se mörkret, skapa ljuset för mig. Låt mig se dig! Sänk ditt älskade anlete över mig” (A. Barucq – F. Daumas, Hymnes et prières de l’Egypte ancienne, Paris 1980). Låt mig se dig; detta är bönens kärna!

I Mesopotamiens religioner dominerade en dunkel och förlamande skuldkänsla, men den bar också på ett hopp om att Gud skulle befria från denna skuld. Det är känslor vi möter i en bön om hjälp från en troende i dessa forntidens kulter som lyder så här: ”Gud, du som har överseende också med den allvarligaste skuld, förlåt min synd... Herre, se till din sjuke tjänare och låt din bris blåsa över honom. Förlåt honom utan dröjsmål. Lindra ditt stränga straff. Lös mig från mina band och låt mig andas på nytt. Befria mig från mina kedjor och lös mig från snarorna” (M.-J. Seux, Hymnes et prières aux Dieux de Babylone et d’Assyrie, Paris 1976). Det är uttryck som visar att i sitt sökande efter Gud har människan alltid å ena sidan erfarit en skuld och å den andra Guds barmhärtighet och godhet.

I det antika Greklands religion tas ett viktigt steg. Bönerna fortsätter att åberopa Guds hjälp för att få himlens stöd i alla vardagens omständigheter och för att få materiella fördelar, men de inriktas allt mer på osjälviska böner som låter den troende människan fördjupa sin relation till Gud och bli bättre. Så återger t ex den store filosofen Platon en bön av sin läromästare Sokrates, som med rätta anses vara en av den västerländska tankens grundare. Så bad Sokrates: ”Låt mig bli vacker inuti. Låt mig anse den vara rik som är vis, och som inte har mer pengar än vad en vis man kan bära med sig. Jag begär inte mer” (Faidros 279c). Han vill alltså framför allt bli vacker inuti, inte rik på pengar.

Det finns böner också i de upphöjda mästerverk av alla tiders litteratur som utgörs av de antika grekiska tragedierna, som blir lästa och framförda än idag. I dessa tragedier finns böner som uttrycker längtan efter att lära känna Gud och tillbe hans majestät. En av dem lyder så här: “Zeus, du som är jordens grundval, du som har din tron ovan jorden, vem du är är svårt att förstå, om du är en naturlag eller människornas tanke, men jag vänder mig till dig, för du dömer människorna med rättvisa på tysta vägar” (Euripides, Troianerna, 884-886). Gud förblir en skuggestalt, och ändå känner människan denna okända Gud och ber till honom som styr allt som händer på jorden.

Det var i det romerska riket som kristendomen uppstod och spreds. Hos romarna var bönen ofta rent praktisk och syftade till att få gudarnas beskydd av samhällslivet, men ibland ger bönen beundransvärda uttryck för personlig fromhet, som förvandlas till livprisning och tacksägelse. Det är vad vi finner hos en författare i det romerska Afrika på 100-talet e. Kr, Apuleius. I sina skrifter visar han hur hans samtida var otillfredsställda med den traditionella religionen och längtade efter en mer autentisk relation till Gud. I hans främsta mästerverk, som heter Metamorfoser, vänder sig en troende till en kvinnlig gud med följande ord: “Du är verkligen helig, du är mänskligetens räddare i alla tider, i din generositet ger du alltid de dödliga din hjälp, du ger de lidande den ljuva kärlek som en moder kan hysa. Inte en dag, inte en natt och inte ens en aldrig så kort stund går utan att du uppfyller den med dina välgärningar” (Apuleius, Metamorfoser 9, 25).

Vid samma tid levde kejsaren Marcus Aurelius, som också var en filosof som reflekterade över människans belägenhet. Han sade att man måste be för att säkra ett fruktbart samarbete mellan gudarnas och människornas gärningar. Han skriver i sina Minnen: “Vem har sagt att gudarna inte hjälper oss också i det som beror på oss? Börja be till dem, så får du se!” (Dictionnaire de Spiritualitè XII/2, col. 2213). Filosofkejsarens råd har tillämpats av generationer av människor före Kristus. Det visar att människans liv förlorar mening och riktning utan bönen, som öppnar vårt liv för Guds mysterium. I varje bön uttrycks nämligen alltid sanningen om den skapade människan, som å ena sidan erfar svaghet och fattigdom, och därför ber himlen om hjälp, och som å andra sidan har en förunderlig värdighet, för hon förbereder sig för att ta emot Guds uppenbarelse och upptäcker då att hon förmår träda in i gemenskap med Gud.

Kära vänner, i dessa exempel på böner från olika tidevarv och kulturer framträder människans medvetenhet om att hon är skapad och beror av någon Annan, som står högre än hon själv och som är källa till allt gott. Människan i alla tider ber för hon kan inte undlåta att fråga sig vad som är meningen med hennes tillvaro, som förblir dunkel och oroväckade om den inte förenas med Guds mysterium och med hans plan för världen. I människolivet hopflätas gott med ont, oförtjänt lidande med glädje och skönhet, som spontant och oemotståndligt tvingar oss att ge Gud om ljus och inre kraft som kan hjälpa oss på jorden och öppna ett hopp som överskrider dödens gränser. De hedniska religionerna är en bön om hjälp från jorden som väntar på ett ord från himlen. En av de sista stora hedniska filosoferna, Proklos från Konstantinopel, som redan levde på den kristna tiden, lånar sin röst åt denna förväntan när han säger: ”Du är omöjlig att känna och ingen kan rymma dig. Allt vi tänker tillhör dig. Från dig kommer allt som för oss är ont eller gott, av dig beror vår andning, du outsägliga, som våra själar känner är nära, och därför sjunger de en hymn av tystnad till dig” (Hymni, ed. E. Vogt, Wiesbaden 1957).

I de exempel vi har sett på böner från olika kulturer kan vi se ett vittnesbörd om den religiösa dimension och om den längtan efter Gud som finns i varje människohjärta, och som når sitt fulla uttryck i Gamla och Nya testamentet. Uppenbarelsen renar nämligen människans ursprungliga längtan efter Gud och för den till dess fullhet, och ger människan möjligheten att få en djupare relation till Fadern i himlen genom bönen.

I början av denna vår vandring i ”böneskolan” vill vi därför be Herren upplysa vårt sinne och vårt hjärta och att vår relation till Honom i bönen skall bli allt mer intensiv, kärleksfull och beständig. Än en gång säger vi till honom: ”Herre, lär oss be” (Luk 11:1).