Evangeliet är inte utopi eller ideologi, utan den kraft som förändrar världen. Benedictus XVI till Venedigs kulturvärld

(09.05.11) Påven Benedictus XVI:s sista etapp i Venedig på söndagskvällen innan han återvände till Rom var ett möte med stadens kulturvärld. Och som hans sa i början av sitt tal till åhörarna samlade i Basilica della Salute – Hälsans basilika, ville han kort lämna tre idéer som han hoppades skulle vara användbara för reflektion – tre ord som i Venedig är suggestiva metaforer - relaterade till staden och basilikan där mötet ägde rum: vatten, hälsa och Serenissima – namnet på Venedigs som före detta oberoende republik.

Påven utgick från vattnet. ”Vatten är en ambivalent symbol: av livet liksom för döden, vilket människorna som drabbats av översvämningar är väl medvetna om. Venedig kallas "Vattnets stad",” påpekade påven och sa att befolkningen vet detta ur både positiv och negativ bemärkelse. Påven hänvisade till en känd samtida sociolog som har betecknat vårt samhälle som "flytande", liksom den europeiska kulturen: ”en flytande kultur för att beskriva dess brist på stabilitet, dess ombytlighet, inkonsekvens, vilket verkar karakterisera den”.

Påven uppmanade med dessa ord Venedig till att välja om den vill vara en ”flytande stad” eller en stad på vatten full ”av liv och skönhet”. ”Visst, det är ett val”, sa påven, ”i historien måste man välja: människan är fri att tolka, att ge verkligheten en mening, och människans stora värdighet består just i denna frihet.”, och påven påpekade att detta gäller även politik i termens högsta och ädlaste mening. Att välja att vara en ”flytande stad, relativ och flyktig, eller en stad som ständigt förnyar sin skönhet genom att hämta näring i konstens, kunskapens och relationernas källa.”

Hälsans Basilika var där de pestsjuka vårdades på 1630 talet, och basilikan byggdes i Befrielsens Jungfru Marias ära, som tack för att hon befriat staden från pesten. Här talade påven vidare om hälsan: "Hälsa" är en omfattande verklighet”, sa påven, ”som sträcker sig från att vardagligt "må bra", till Salus Animae, själens hälsa som avgör vårt eviga öde. ”Gud tar hand om allt och utesluter inte någonting. Han tar hand om vår hälsa i full bemärkelse. Jesus visar att Gud älskar livet och vill utrota allt det som förnekar det, då djupast den radikala andliga ohälsan, synden, bitterhetens rot som förorenar allt. Därför kan Jesus själv kallas "Hälsan" av människan: vår Salus Dominus Jesus.

Jesus frälser människan och återställer henne i en sund relation med Fadern genom den Helige Andes nåd, som uppfriskande löser människan ur hennes fysiska, psykiska och andliga "förlamning" och helar hjärtans hårdhet, öppnar den egocentriska slutenheten, och låter oss njuta av möjligheten att förverkliga och finna oss själva genom att förlora oss i kärleken till Gud och till nästan.

Slutligen det tredje ordet, "Serenissima", namnet på den venetianska republiken. ”En underbar titel”, sa påven, ”utopisk jämfört med den världsliga verkligheten, som inte bara inspirerar sig på minnen av forna glansdagar, utan som även passar bra för regionens nutid och morgondag. "Serenissima" i full bemärkelse är bara den ”himmelska staden”, påpekade påven. ”Kristendomen uppfattar den heliga staden som ett mål som berör människors hjärtan och driver deras steg, som besjälar den mödosamma uppgiften att arbeta för att med tålamod förbättra den jordiska tillvaron. Vi måste alltid komma ihåg Vatikankonciliets ord: "En människa vinner ingenting om hon erövrar hela världen men förlorar sig själv.” Dock bör inte förväntningar om en ny jord försvaga, utan snarare stimulera, vårt engagemang att odla denna jord, där mänsklighetens kropp redan kan ge någon form av föraning av den Nya Världen"(Gaudium et Spes, 39).

Påven sa att i dessa tider har de utopistiska ideologierna förlorat sin styrka, och inte bara optimismen är fördunklad utan även hoppet är i kris, och han påpekade att endast tron, besjälad av hoppet, kan styra våra perspektiv idag, inte någon lättköpt optimism.

”Detta är samma perspektiv som "Serenissima" talar om”, påpekade påven, ”en kultur grundad på fred, ömsesidig respekt, ömsesidig förståelse och vänskapliga relationer. Även idag kan Venedig ge ett värdefullt bidrag för att hjälpa människorna att tro på en bättre framtid och att sträva efter att bygga den.”

”För att göra detta får man inte var rädd för något som även finns med i S:t Markus stadsvapen: evangeliet. Evangeliet är den största kraften för en förändring i världen, men det är inte en utopi, eller en ideologi”, påminde påven. ”De första generationerna kristna kallade det istället för "vägen". Man når staden ”Serenissima” – den himmelska staden, på denna väg. Kärleken i Sanningens väg, som inte handlar om kärlek i stordåd, utan kärlek i det vardagliga vanliga livet, vilket även innebär att bära sitt kors”.
Venedig tog farväl av påven på kajen. Karnevalstaden nr. 1 har inte svårt att sprida festyra och den stora folkmassan som vinkade av påven kastade vita såkallade coriandoli i luften, vita små pappersbitar, så det såg ut som det snöade. En glad men trött påve klev på den guppande båten, och valde att sätta sig inne istället för på den specialdesignade tronen i aktern, eftersom det blåste kraftigt på kvällskvisten i Venedig. Venetianerna vinkade och jublade medan motorbåten styrde av mot flygplatsen och blev mindre och mindre.