Benedictus XVI beskriver sin vän och företrädare

(280411) Den 16:e oktober 1978 valdes den 68-årige kardinalen Karol Wojtyla till Petri 263:e efterföljare, och tog namnet Johannes Paulus II. Under över 26 år varade hans pontifikat, fram till den 2 april 2005 då han klockan 21.36 lämnade jordelivet. I över en fjärdedels sekel ledde han kyrkan, över tröskeln till det tredje årtusendet.

Många är de röster i dessa dagar som minns och beskriver påven Johannes Paulus II ur olika synvinklar, och vikten av hans pontifikat är tydlig. Strax efter att Benedictus XVI tillträdde påvestolen gjorde den polska televisionen en intervju med honom i vilken, han berättade om sin vän och företrädare. Han berättar att han träffade Karol Wojtyla personligen två gånger före konklaven '78, men att han hade hört talas om ärkebiskopen av Krakows många meriter.”Han var en man med en djup tro”, det är så Benedictus XVI sammanfattar sin vän. ”När man såg honom be förstod man att han var en Guds man, en man som lever med Gud, i Gud.”

Omedelbart efter valet, kallade påven Johannes Paulus II Joseph Ratzinger till Rom för samtal, och snart utsåg han honom som prefekt för troskongregationen. Ett uppdrag som varade i över 20 år, från februari 1980 till 2005. Under dessa år följde kardinal Ratzinger Johannes Paulus II:s pontifikat som nära vän och samarbetare. Efteråt beskriver han de viktigaste punkterna ur två synvinklar: en utåt, mot världen, och en inåt, inom kyrkan. Världen slogs av hans tal, hans person, hans närvaro, hans förmåga att övertyga – i världen formade han en ny uppmärksamhet och känslighet för moraliska och etiska värderingar och vikten av religionen, behovet av människans religiösa dimension, och helt oförväntat vikten av Roms biskop. Men även för icke kristna och för andra religioner var han en talesman för mänsklighetens stora värden. Han lyckades skapa ett klimat präglat av dialog mellan de stora religionerna och en känsla av gemensamt ansvar som vi alla har för världen, han betonade att våld och religion är oförenliga och att vi gemensamt måste söka efter vägen till fred.

Vad gäller kyrkan beskriver påven Benedictus XVI:s främst sin företrädares förmåga att inspirera ungdomarna och väcka deras kärlek till Kristus. Detta var nytt, med tanke på ungdomarna i '68 revolten och på sjuttiotalet. Endast en man med hans personliga utstrålning och karisma kunde mobilisera ungdomen i världen för Guds sak, för kyrkan och Kristus och för främjandet av de mänskliga värdena.

Benedictus XVI nämner även Johannes Paulus II:s vördnad för Jungfru Maria och den Gudomliga Barmhärtigheten, som bidrog till att de växte i övriga världen. Men han glömmer inte bort det politiska bidraget i de stora förändringarna 1989 och kommunismens fall. Han nämner även det stora antal kyrkliga dokument, pastorala brev och påven 14 encyklikor som kyrkan ännu inte har assimilerat. Benedictus XVI säger att han ser det som sitt uppdrag att inte utfärda så många nya dokument, utan att ”se till att Johannes Paulus II:s skrifter kommer fram i ljuset, eftersom de är en rik skatt”.

Även Johannes Paulus II:s lidande och sjukdom är en del av arvet efter honom. Benedictus XVI säger personligt att ”för mig var hans tålamod i lidandet en bra lektion, speciellt för att kunna se och känna att du är i Guds händer och hur du överlämnar dig åt Guds vilja. Trots den synliga smärtan, var han lugn, eftersom han var i Guds kärleks händer.

”Jag känner fortfarande Johannes Paulus II nära mig”, säger Benedictus XVI i slutet av intervjun. Jag hör honom tala och ser honom framför mig. När jag läser hans texter minns jag våra samtal som ligger som botten i texterna. En man som återvänder till Herren försvinner inte, utan är närmare än någonsin. Jag är nära honom och han hjälper mig att vara nära Guds kärlek. Så det finns en ständig dialog och vi är nära på ett nytt, men på ett mycket genomgripande sätt.

Och även påven liksom så många andra minns Johannes Paulus för hans ord ”Var inte rädd”. "Det känns som om han håller mig hårt i handen, jag ser hans leende ögon och hör hans ord, när hans äger till mig: "Var inte rädd!".