Benedictus XVI påve i sex år

(19.04.2011) Idag tisdagen den 19:e april firar påven Benedictus XVI 6 år som den katolska kyrkans 265:e påve. För sex år sedan var glädjen stor på Petersplatsen, när den nytillträdde påven för första gången visade sig för folkmassan och sa: Gud har efter ”den store påven Johannes Paulus II” utvalt en ”enkel, ödmjuk arbetare i Herrens vingård”.

Det är sällan man har röstat så snabbt och så enhälligt vid ett påveval. Kort efter första valomgången i det Sixtinska kapellet rörde valet sig mot den nye påven, vilket Joseph Ratzinger själv upplevde som mycket oroande. I konklaven sa han ”Herre, gör inte detta mot mig! Du har dem som är yngre och bättre.” I sin bok ”Världens Ljus” berättar han mer ingående för journalisten Peter Seewald om det i det sjunde kapitlet ”Habemus Papam”:

”Att se det otroliga hända var verkligen en chock. Jag var övertygad om att det fanns bättre och yngre. Varför Herren har gjort mig detta är något jag måste överlåta åt honom. Ett ord från Herren finner jag så viktigt för hela mitt liv: ”Bekymra er inte för morgondagen. Var dag har sin plåga.” En enda plåga om dagen är nog för människor. Mer än så förmår jag inte. Därför försöker jag koncentrera mig på att klara av dagens plåga och lämnar det övriga åt morgondagen.

Till de hundratusentals troende på Petersplatsen den eftermiddagen sa påven med darrande stämma att ”en tröst är att Herren också kan "arbeta med otillräckliga redskap”. Påven må så vara ödmjuk, men han är en stor teolog, och under sina 6 år som påven har han med klart språk tagit sig ann de stora frågorna som relativismen i det moderna samhället, förnuft och tro i den moderna tidens vetenskap, interreligiös dialog och ekumenisk dialog med judar och ortodoxa.

”Att vara påv är ett enormt ämbete, det förstår man mycket snart”, svarar påven i boken Världens Ljus. ”När man vet att man redan som kaplan, som kyrkoherde, som professor har ett stort ansvar, då kan man lätt förstå vilken enorm börda som ligger på den som är ansvarig för hela kyrkan. Men då måste man vara desto mer medveten om att man inte gör allt på egen hand. Å ena sidan gör man det med Guds hjälp, å andra sidan i ett omfattande samarbete med andra”, säger påven och nämner den helige Bernhard av Clairvaux som på 1100-talet skrev en samvetsrannsakan för påven Eugenius III med titeln ”Vad en påve måste överväga”. ”Där står bland andra stora ting som till exempel: ”Kom ihåg att du inte är en efterföljare till kejsar Konstantin utan en fiskares efterföljare.”

”Grundtonen är att inte gå inte in i aktivism!” påminner påven. Det finns så mycket att göra att man skulle kunna ägna sig åt oavbrutet mångsyssleri. Och just detta vore fel. Då förlorar man försiktighet, förmågan att se vidden och djupet, tiden för inre överblick. Att inte tro att man måste arbeta oavbrutet är viktigt för varje affärsman och desto mer för en påve.”

Den katolska kyrkan är visserligen en global aktör i världshistorien, men det är inget företag som strävar efter vinst– påven är ingen koncernchef. Vi är kyrka. Det innebär en gemenskap av människor med samma tro. Vår uppgift är inte att framställa någon produkt eller att ha framgång i försäljning av varor. Att vara kyrka är att visa hur man lever i tron.”

Påven beskriver även sin vardag, som naturligtvis innebär en frihetsbegränsning, ”jag kan inte bara bege mig ut, besöka vänner, eller helt enkelt vara hemma, som förr, ta en promenad tillsammans med min bror på stan, gå på någon restaurang, göra något alldeles själv. Men ju äldre man blir, desto mindre initiativ tar man och då klarar man den förlusten lättare”, tillägger påven.

Några tror att påven befinner sig i ett slags isolering, och att han inte hänger med i vad som händer ”därute”. Att han inte kan känna till människornas oro och nöd så väl. Samtidigt undgår det få hur stor påvens intresse är när han möter en person, hans förmåga att lyssna.

”Jag kan inte träffa människor obegränsat. Men det finns få människor, tror jag, som har så många möten med andra som jag.”, säger påven. Viktigare än allt är för mig att möta biskoparna från hela världen. Det är människor som står med båda fötterna på jorden och som inte kommer för att de vill göra något utan för att tala med mig om kyrkan på deras hemort och om livet där. Jag får tillfälle att möta tingen i denna värld mänskligt och personligt, och får se dem på närmare håll än i en tidning. På detta vis får jag mycket bakgrundsinformation.

Vad gäller de stora sammankomsterna säger påven att som person kan man uppleva det som onödigt. Är det egentligen riktigt att man ständigt visar upp sig för folkmassan och låter sig betittas som en skådespelare? Å andra sidan har människorna en stark längtan efter att få se påven. Det handlar då inte så mycket om kontakt med personen utan den fysiska beröringen med påveämbetet, med företrädaren för det heliga, mysteriet att det finns en Petri efterföljare, någon som företräder Kristus. I den meningen måste man acceptera det och inte ta jublet som en personlig komplimang.”

Om man med få ord ska sammanfatta Benedictus XVI pontifikat har det präglats av hans innersta längtan efter att söka Guds sanna ansikte, Kärleken, Sanningen, och hjälpa de troende till detta. Han söker enhet och försoning. Två saligprisningar passar särskilt bra till vår påve: ”saliga de ödmjuka” och ”saliga de som skapar frid”. Länge leve vår ödmjuke fridskipare!