Påvens katekes om Heligheten vi alla är kallade till

13.04.2011 Benedictus XVI:s katekes om Heligheten.
Kära bröder och systrar,
Under de allmänna audienserna de senaste två åren har vi befunnit oss i sällskap med en stor skara heliga män och kvinnor. Vi har lärt känna dem närmare och vi har förstått att hela kyrkans historia präglas av dessa män och kvinnor, som med sin tro, sin kärlek och sitt liv har varit fyrar för många generationer, och som är det också för oss. Helgonen visar på olika sätt den uppståndnes kraftfulla och omvälvande närvaro. De lät Kristus ta tag i deras liv så helt och fullt att de med Paulus kunde säga: ” jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20). Att följa deras förebild och be om deras förbön, att träda in i gemenskap med dem, ”förenar oss med Kristus. Han är källan och huvudet, från vilken Guds folk tar emot all nåd och allt sitt liv” (Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution Lumen gentium 50). Som avslutning på denna rad katekeser skulle jag vilja göra några reflexioner om vad helighet är.

Vad innebär det att vara helig? Vem är kallad att bli helgon? Fortfarande är det många som tror att heligheten är ett mål för några få utvalda. Men Paulus talar om Guds stora plan och säger att Gud “före världens skapelse har utvalt oss i honom (Kristus) till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek” (Ef 1:4). Han talar om oss alla. Mittpunkten för Guds plan är Kristus, där Gud visar sitt ansikte. Det mysterium som varit fördolt i många århundraden har visat sig helt och fullt i Ordet som blivit kött. Och Paulus fortsätter: ” Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom” (Kol 1:19). I Kristus har den levande Guden kommit nära och blivit synlig, hörbar och rörbar, för att alla skall kunna ta del av hans fulla nåd och sanning (jfr Joh 1:14-16). Därför finns det en enda högsta lag för hela det kristna livet, den lag som Paulus uttrycker i en formel som återkommer i alla hans skrifter: i Kristus Jesus. Heligheten, det kristna livets fullhet, är inte att utföra förunderliga dåd, utan att förenas med Kristus, att leva i hans mysterier, att göra hans inställning, hans tankar och beteende till våra. Måttet på vår helighet är måttet på hur mycket Kristus är i oss, hur mycket vi låter vårt liv formas av hans med hjälp av den Heliga Andens kraft. Helighet är att vara som Jesus, som Paulus säger: "Dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild” (Rom 8:29). Och Augustinus utropar: ”Mitt liv skall vara levande när det är helt uppfyllt av dig” (Bekännelser 10,28). Andra Vatikankonciliet säger i konstitutionen om kyrkan klart och tydligt att alla är kallade till helighet och att ingen är utesluten: “I alla olika livsstilar och yrken är det en och samma helighet som finns hos alla dem som drivs av Guds ande och ... följer den fattige och ödmjuke Kristus som bär korset, för att förtjäna att få del av hans härlighet” (n. 41).

Men en fråga återstår: hur kan vi vandra på helighetens väg? Hur kan vi svara på detta kall? Kan jag göra det med mina egna krafter? Svaret är klart och tydligt. Ett heligt liv är inte först och främst resultatet av våra ansträngningar och gärningar, för det är Gud, han som är tre gånger helig (Jfr Jes 6:3), som gör oss heliga. Det är den Heliga Anden som ger näring åt vårt inre liv. Det är den uppståndne Kristi eget liv som ges till oss och som omvandlar oss. Återigen låter vi Andra Vatikankonciliet tala: “Kristi efterföljare har inte kallats av Gud utifrån deras gärningar, utan utifrån Guds plan och nåd. De har blivit rättfärdiga i Herrren Jesus. I trons dop har de verkligen blivit Guds söner och fått del av Guds natur. Därför är de verkligen heliga. Därför är det deras uppgift att med Guds hjälp bevara och fullända i det egna livet den helighet de har fått som gåva” (ibid., 40). Helighetens yttersta rot är alltså dopets nåd, att ympas in i Kristi påskmysterium där vi får hans Ande och den Uppståndnes liv. Paulus betonar starkt att dopets omvandlar människan. Han skapar rentav ett nytt uttryck med hjälp av prepositionen “med”: med-döda, med-begravna, med-uppståndna, med-levandegjorda med Kristus. Vårt öde är oupplösligt knutet till hans. Han skriver: “Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda” (Rom 6:4). Men Gud respekterar alltid vår frihet. Han frågar om vi accepterar denna gåva och om vi är beredda att leva ut dess konsekvenser. Han frågar om vi låter oss omvandlas av den Heliga Andes verkan och forma vår vilja enligt Guds vilja.

Men hur kan våra tankar och gärningar bli tankar och gärningar med Kristus och av Kristus? Vad är helighetens själ? Återigen förklarar Andra Vatikankonciliet att den kristna heligheten inte är annat än fullt utlevd nästankärlek. ” Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom” (1 Joh 4:16). Gud har spritt ut sin kärlek i våra hjärtan genom den Heliga Anden, som han har gett oss (jfr Rom 5:5). Därför är kärleken den första och mest nödvändiga gåvan. Med kärleken älskar vi Gud över allt och vår nästa av kärlek till Honom. Men för att kärleken skall kunna gro som ett frö i själen och bära frukt, måste varje troende lyssna till Guds ord och utföra hans vilja med hjälp av hans nåd, ofta ta del av sarkamenten, särskilt eukaristin och den heliga liturgin; be ofta, förneka sig själv, tjäna nästan och utöva alla dygder. Kärleken är nämligen fullkomlighetens band och fullbordan av lagen (jfr Kol 3:14; Rom 13:10). Den styr alla de medel som leder till heligheten, ger dem form och leder dem till målet. Kanske är Andra Vatikankonciliets språk litet för högtidligt för oss. Kanske måste vi försöka formulera oss på ett enklare sätt. Vad är viktigast? Det viktigaste är att inte låta någon söndag gå utan att möta den uppståndne Kristus i eukaristin. Det är inte en extra börda, det är ljus för hela veckan. Att inte inleda och inte avsluta någon dag utan åtminstone en kort kontakt med Gud. Och att längs vårt livs väg följa de ”vägmärken” som Gud har förmedlat i de tio budorden lästa med Kristus. De formulerar helt enkelt vad kärlek är i bestämda situationer. Jag tror man kan säga att detta är den sanna enkelheten och storheten i ett heligt liv: mötet med den uppståndne varje söndag; kontakten med Gud i början och slutet av varje dag; att i varje beslutssituation följa Guds vägmärken, som är former av nästankärlek. Därför utmärks en sann lärjunge till Kristus av sin kärlek till Gud och till nästan (Lumen gentium, 42). Detta är den sanna enkelheten, storheten och djupet i det kristna livet, i heligheten.

Därför kan Augustinus säga något djärvt i sin kommentar till det fjärde kapitlet av Johannes första brev: "Dilige et fac quod vis", “Älska och gör vad du vill”. Han fortsätter: ”Om du tiger, tig av kärlek. Om du talar, tala av kärlek. Om du tillrättavisar, tillrättavisa av kärlek. Om du förlåter, förlåt av kärlek. Ha i dig själv kärlekens rot, för av denna rot kan bara gott komma” (7,8: PL 35). Den som leds av kärleken, den som lever fullt i kärleken, den leds av Gud, för Gud är kärlek. Det är innebörden i dessa storslagna ord: "Dilige et fac quod vis", “Älska och gör vad du vill”.

Kanske frågar vi oss: kan vi sikta så högt? Med våra begränsingar och vår svaghet? Under kyrkoåret inbjuder kyrkan oss att minnas oräkneliga helgon, människor som har levt fullt ut i kärleken, som har förmått älska och följa Kristus i vardagen. De säger oss att alla kan följa denna väg. I varje epok i kyrkans historia, på varje breddgrad, hör helgonen till alla åldrar, och alla livssituationer. De är påtagliga ansikten av alla folk, språk och nationer. Och de är sinsemellan helt olika. I själva verket måste jag säga att också för min personliga tro är många helgon, inte alla, sanna stjärnor på historiens stjärnhimmel. Jag skulle vilja tillägga att för mig är det inte bara några få stora helgon som jag älskar och känner väl som är vägskyltar, utan också enkla helgon, goda människor som jag ser i mitt liv, som aldrig kommer att kanoniseras. De är så att säga vanliga människor, utan något synligt hjältemod, men i deras godhet ser jag varje dag trons sanning. Denna godhet, som de har mognat fram i kyrkans tro, är för mig det mest övertygande argumentet för kristendomen, de visar var sanningen finns.

Kyrkan lever i gemenskap med helgonen, kanoniserade eller ej, tack vare Kristus och i alla sina medlemmar. I denna gemenskap njuter vi av deras närvaro och sällskap, och hoppas att vi förmår efterlikna deras vandring för att en dag få del av samma saliga liv, det eviga livet.

Kära vänner, om man ser den kristna kallelsen i detta ljus är den verkligen stor och enkel! Vi är alla kallade till helighet. Den är det kristna livets mått. Återigen skriver Paulus med stor glöd: ” Var och en av oss har fått just den nåd som Kristus har velat ge honom ... Några gjorde han till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare. De skall göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp, tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet” (Ef 4:7,11-13). Jag skulle vilja uppmana alla att öppna sig för den Heliga Andens verkan, som omvandlar vårt liv, för att också vi skall bli delar av den stora helighetens mosaik som Gud skapar i historienj, för att Kristi ansikte skall stråla i sin fulla strålglans. Vi skall inte vara rädda för att sikta högt, mot Guds höjder. Vi skall inte vara rädda för att Gud skall begära för mycket. Låt oss leds av hans Ord i alla våra vardagliga gärningar, även om vi känner oss fattiga, otillräckliga, syndare. Han skall omvandla oss med sin kärlek.