"Fastan och allmosorna ger bönen vingar" - Benedictus XVI under audiensen på Askonsdagen

(09.03.11) Benedictus XVI inledde Askonsdagen med att i vanlig ordning på onsdagar ta emot troende och pilgrimer vid den allmänna audiensen i Paulus VI:s audienshall. Dagens reflektion lämnade katekesundervisningens tema, och påven fokuserade istället på fastan som börjar idag.

”Det kristna livet är en ständig resa i omvändelse och förnyelse i Herrens gemenskap, när vi följer honom längs vägen som leder genom korset till uppståndelsens glädje. Det primära sättet att följa Kristus på är i liturgin, i vilken hans person och hans frälsande makt bli närvarande och effektiv i våra liv. I fastetidens liturgi, då vi följer dem som förbereder sig för att ta emot dopet, öppnar vi våra hjärtan på nytt för nåden i vår återfödelse i Kristus. Denna andliga resa präglas traditionellt av bruket av fasta, allmosor och bön.”

”Kyrkofäderna lär oss att dessa tre fromma övningar är nära besläktade: ja, S:t Augustinus kallar fastan och allmosorna för "bönens vingar", eftersom de förbereder våra hjärtan att flyga och söka det som är i himlen, där Kristus har förberett en plats för oss. Låt oss nu då fastan börjar acceptera Kristi inbjudan att följa honom närmare, förnya vårt engagemang i omvändelse och bön, och se fram emot att fira uppståndelsen i glädje och i det nya livet”, avslutade påven i sina ord till de engelsktalande pilgrimerna idag.

Under fastan understryker den katolska kyrkan tre botövningar som den bibliska och kristna traditionen sätter mycket stort värde på: bön, allmosor och fasta. Påvens fastebudskap inför den 40 dagar långa fastan fokuserade i på Dopet.

Påven påminner om att "Kyrkan alltid har associerat påsken med firandet av dopet”, och som alltid, ”erbjuder fastan oss en väg som liknar den som de som förbereder sig för dopet vandrar. Vi bör alltså alla återigen gå in i Fasteperioden, ”som i en skola där vi lär oss om vår tro och det kristna livet”, skriver påven och i budskapet leder han oss, steg efter steg, genom söndagens evangelietexter under denna period.

I vår tid då medvetandet om synden fördunklats, påminner Benedictus XVI outtröttligt om det ondas verklighet och om den ende Herren som befriar oss från dess slaveri, genom dopet och det andra sakramentet som har att göra med förlåtelse, vilka är som är bikten.

Även för dem som redan har döpts föreslår Benedictus XVI att de ska låta nästa fasta bli till en tid då de företar ett nytt katekumenat som får sin höjdpunkt i Påskvakan då doplöftena upprepas.

I sitt budskap belyser påven hur den gamla människan dör i dopet, i mötet med Kristus, och hur den nya människan föds. Under tre punkter beskriver han hur denna förvandling äger rum, då Guds barmhärtighet utplånar synden och tillåter oss att leva vår existens med Kristi sinnelag. Aposteln Paulus understryker meningen med förvandlingen som sker då man deltar i Kristi död och uppståndelse. Målet är som han säger att: ”lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans - kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.” (Fil 3,10-11)

”Fastetiden är ett gynnsamt tillfälle att erkänna vår egen svaghet, att uppriktig granska vårt liv, förnya nåden i botens sakrament och gå med beslutsamhet mot det personliga mötet med Kristus.”
På eftermiddagen ledde Benedictus XVI oss in i fastan under den traditionella processionen på Aventinen. Det rör sig om en botgöringsprocession som utgår från Benediktinernas kyrka Sant’Anselmo och avslutas i Dominikanernas kyrka Santa Sabina, som ligger 300 m längre bort. Vid processionen deltog även kardinaler, ärkebiskopar, biskopar benediktinmunkar och dominikanbröder, samt ett antal lekmän.
Väl i den antika kyrkan Santa Sabina, firar påven mässan, som denna dag innefattar ceremonin med askpåläggning – aska strös på de troendes huvud, samtidigt som de uppmanas till omvändelse. Askan kommer från de palmkvistar som välsignats på Palmsöndagen året innan, och som bränts; en ritual som påminner den befriade människan om att använda sin frihet rätt.

På Katolsk Observatörs hemsida finner vi årets fastebudskap översatt till svenska:

Ur påve Benedikt XVI:s budskap inför fastan år 2011

Kära bröder och systrar, [...] när vi nu önskar börja vår vandring mot Påsken och förbereda oss på ett riktigt sätt inför firandet av Herrens uppståndelse – den allra mest glädjerika och högtidliga festen under hela det liturgiska året – vad kunde vara mera lämpligt än att låta oss ledas av Guds ord? Därför ger kyrkan i evangelietexterna som vi läser under fastesöndagarna oss en särskilt intensiv möjlighet att möta Herren när hon manar oss att gå det kristna upptagandets väg. Det är katekumenernas väg, de som skall upptas i kyrkan genom dopet, förberedas inför återfödelsens sakrament, i ljuset av de nya och avgörande steg som de ska göra i Kristi efterföljelse och för att på detta sätt överlåta sig på ett än djupare sätt åt Honom.

Den första söndagen i fastan visar oss på de villkor som är våra, oss människor här på jorden. Det rör sig om den segerrika kampen mot frestelsen, som är början på Jesu uppdrag. Detta är en uppmaning till oss att bli medvetna om vår egen svaghet så att vi sedan kan ta emot den nåd som befriar oss från synderna och ger oss ny styrka i Kristus – det är vägen, sanningen och livet (jfr. Ordo Initiationis Christianae Adultorum, n. 25). Detta utgör en kraftfull påminnelse om vad den kristna tron innebär då vi följer Jesu exempel och i förening med honom kämpar ”mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna” (Ef 6:12), i vilken djävulen verkar och aldrig – ens idag – förtröttas att fresta var och en som önskar komma Herren nära. Kristus går segerrik ur kampen och öppnar våra hjärtan för hoppet samtidigt som han visar oss hur vi ska överkomma det ondas frestelser.

Evangeliet om Herrens förklaring ställer oss inför Kristi härlighet som föregår uppståndelsen och talar om människans heliggörande. Den kristna församlingen blir varse att Jesus leder den, liksom han gjorde apostlarna Petrus, Jakob och Johannes ”upp på ett högt berg där de var ensamma” (Matt 17:1), där de än en gång i Kristus, så som Guds sons söner och döttrar, tar emot gåvan av Guds nåd: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom (Matt 17:5). Det är en inbjudan att lämna varje dags larm och brus för att istället gå in i närvaron med Gud. Han önskar varje dag ge oss ett Ord som tränger in i djupet av våra sinnen, ”så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt” Heb 4:12), och förstärker vår önskan att följa Herren.

Den fråga som Jesus ställer till den samariska kvinnan: ”Ge mig att dricka” (Joh 4:7) hör vi i liturgin för den tredje söndagen. Den uttrycker Guds kärlek till varje man och kvinna och vill i våra hjärtan väcka längtan efter gåvan som består av ”en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv” (Joh 4:14): Detta är den helige Andes gåva som förvandlar de kristna och gör dem till ”sanna gudstillbedjare som skall tillbe Fadern i ande och sanning” (Joh 4:23). Det är endast detta vatten som kan släcka vår törst efter godhet, sanning och skönhet! Endast detta vatten, som Sonen ger oss, kan bevattna våra oroliga och otillfredsställda själars öken, ”och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i Gud”, enligt de berömda orden vi läser hos den helige Augustinus.

Söndagen då evangeliet handlar om den blindfödde mannen visar oss Kristus i sin egenskap av världens ljus. Detta evangelium ställer frågan till var och en av oss: ”Tror du på Människosonen?” ”Herre, jag tror!” (Joh 9:35. 38), utropar den blindfödde mannen i glädje och ger sålunda röst åt det varje troende tror. Underverket då han blir botad är ett tecken på att Kristus inte bara vill öppna vår yttre syn utan även den inre så att vår tro kan bli allt djupare och vi kan erkänna honom som vår ende Frälsare. Han upplyser allt som är mörkt i livet och leder män och kvinnor till ett liv som ”ljusets barn”.

Under den femte söndagen då vi läser om Lasarus uppståndelse konfronteras vi med det yttersta mysteriet i vår existens. ”Jag är uppståndelsen och livet... Tror du detta?” (Joh 11:25-26). För den kristna församlingen är detta ögonblicket då vi – tillsammans med Martha – sätter allt vårt hopp till Jesus av Nasaret: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen” (Joh 11:27). Förening med Kristus i detta livet förbereder oss så att vi kan passera dödens gräns och leva i evighet med Honom. Tron på de dödas uppståndelse och hoppet om det eviga livet öppnar våra blickar för våra livs yttersta mening: Gud skapade människorna så att de skulle återuppstå och leva och denna sanning ger vår mänsklighets historia dess slutgiltiga mening, även alla de individers mening som arbetar inom kultur, politik och finanser. Utan trons ljus blir slutet på hela universum en grav utan framtid, utan hopp.

Vägen vi går under fastan når sin fulländning under påskens Triduum (de tre heliga påskdagarna, ö.a.), särskilt under den Heliga nattens stora vaka: Vi förnyar våra doplöften, bekräftar att Kristus är Herren i vårt liv, att Guds liv gavs oss när vi återföddes ur ”vattnet och den Helige Ande” och bekänner igen vår önskan att besvara nådens verkan i oss och bli hans lärjungar. [...]

I sammandrag kan vi säga att fastans väg då vi bjuds in att betrakta Korsets mysterium avser att låta oss lära känna Kristus och ”bli lik honom i en död som hans” (Fil 3:10), så att vi kan uppleva en djup omvändelse i våra liv, så att vi kan förvandlas genom den Helige Andes verkan, liksom den helige Paulus gjorde på vägen till Damaskus, så att vi kan låta våra liv formas enligt Guds vilja med dem, så att vi kan befrias från vår själviskhet, övervinna vårt begär att styra och härska över andra och öppna våra sinnen och ta emot Kristi kärlek. Fastetiden är lämplig för att låta oss inse våra svagheter och genom att göra en allvarlig genomgång av våra liv, ta emot Botens sakrament och dess nåd som förnyar, samt med fasta steg vandra mot Kristus.

Kära bröder och systrar, genom det personliga mötet med vår Frälsare och genom fasta, utdelande av allmosor och bön, leder oss vägen till omvändelse att återupptäcka Dopet. Låt oss denna fasta förnya vårt mottagande av nåden som Gud gav oss vid vårt dop, och låta det lysa upp och leda våra handlingar. Låt oss varje dag uppfatta vad detta sakrament betyder och kräver av oss genom att vi följer Kristus på ett än frikostigare och än mera äkta vis. Låt oss på denna väg överlämna oss åt jungfru Maria som lät Guds ord bli till människa i sin egen tro och sitt eget kött. Låt oss, liksom hon gjorde, ta till oss hennes son Jesu död och uppståndelse och låt oss få evigt liv.

Vatikanen, den 4 november 2010

BENEDICTUS PP. XVI