Den arabiska världens vår - fader Samir talar om händelserna i Mellanöstern

(25.02.11) Demonstrationerna i Libyen, Egypten, Tunisien o.s.v. har inte med någon fundamentalism eller anti-israelisk ideologi att göra. Det är ungdomar som har drivits till att protestera på grund av ekonomiska orsaker och ideal såsom demokrati, jämlikhet, frihet och rättvisa, säger den libanesiske jesuiten fader Samir Kahil Samir. Demonstrationerna är utan våld och hat. Europa och USA som alltid har stött diktatorerna borde göra en samvetsrannsakan.

Vad vi nu upplever i Nordafrika och Mellanöstern är verkligen en vår i den arabiska världen. Hela detta område håller på att förändras och visa en aspekt som hittills inte var tydlig - nämligen betydelsen av ungdomarna. De personer som demonstrerar, håller kontakterna och sprider nyheterna är alla ungdomar under 30 år. I dessa länder är hälften av befolkningen under 30 år. I alla Mellanösternländerna är befolkningens genomsnittsålder mellan 29 och 31 år. Vad dessa ungdomar önskar är att få ett arbete och kanske att gifta sig - men detta förutsätter att man har pengar och följaktligen ett arbete.

En annan sak som karaktäriserar dessa demonstrationer är ett mindre intresse för de internationella konflikterna. Det har inte förekommit teman som är knutna till Amerika, Israel, palestiniernas kamp, befrielsen av Jerusalem o.s.v. I decennier har det utförts mycket ideologiserade demonstrationer i den arabiska världen. Men dessa ungdomar är istället centrerade på nationella och sociala problem. Under alla dessa månader har ingen bränt den amerikanska eller israeliska flaggan eller talat om försvaret av islam som skall dominera världen. De bryr sig inte om ideologier utan vill ha realism.

Vad som är slående är att ungdomarna vill ha religion, men utan fanatism. All opposition mellan människor av olika religioner är utesluten. I dessa dagar var jag närvarande vid årsminnet av Rafik Haririrs död i Libanon. Ceremonin ägde rum i en sal som hade fyllts av hundratals personer, stora dignitärer och vanliga människor, i Biel i Beirut. Men innan minneshögtiden hölls sjöng en libanesisk kristen kvinna "Ave Maria", medan en muslimsk vissångare kallade till den muslimska bönen. De två rösterna blandades på ett så djupt och fint sätt att många blev så rörda att de grät.

Det råder alltså en önskan om enhet och fred, kanske lite idealistisk men verklig. Under demonstrationerna i Egypten kunde vi även se nya och ovanliga gester, såsom kvinnorna som kysste soldaterna som om de vore deras söner, för soldaterna beslöt att inte skjuta på befolkningen. Även i Libyen har militärerna gjort myteri. Minst fem libyska ambassadörer har lämnat sin post och likaså ministrar. Andra soldater vägrar att bombardera några städer.

Det är en proteströrelse som säger nej till diktaturen, det är en verklig vår. I denna situation framgår aldrig någon formell eller överdriven religiositet. Det är inget problem att skäggprydda män, d.v.s. anhängare av islamiska rörelser, deltar i demonstrationerna. De håller inte ihop i grupp utan blandar sig med hela folkmassan. Denna enhet är en nyhet.

En annan sak som framträder tydligt är att alla har försökt att demonstrera och uppmana om en förändring på ett fredlig sätt - framförallt i Egypten, men även i Bahrain, Tunisien och lite även i Libyen. Det är som om den arabiska världen äntligen strävade efter en tid av fred. Det fredliga element framgår även av det faktum att det inte rådde någon stark hätskhet mot Mubarak och Ben Alì. Något förekom naturligtvis, men det utfördes inget våld. Och detta visar en vilja att göra någonting fint och nytt tillsammans.

Om vi sedan ser på Europa - vad som är mest häpnande är att alla de europeiska regeringarna erkänner att dessa förändringar har skett helt oväntat. Hur är det möjligt att Europa, som har så många ekonomiska förbindelser med dessa länder, aldrig har lagt märke till någon signal? Kanske intresserade sig Europa, i sina relationer med dessa områden, endast för sina investeringar. Denna okänslighet eller blindhet är en förvånande lakun.

Det är även en del som säger att allt detta som sker skulle vara orkestrerat av USA för att utöva sin makt från Marocko till Kuwait och kontrollera regionens alla oljeresurser. Jag anser att denna åsikt ger USA en roll såsom manipulerande supermakt som det inte har.

Istället är det nu Europas uppgift att bidra med sin hjälp utan att blanda sig i ländernas interna angelägenheter. Folket vill inte ha någon extern inblandning i sin politik, men samtidigt är det i behov av stöd. Dessa uppror har orsakat stora ekonomiska skador. Det skulle vara bra att räcka en hjälpande hand för att lösa dessa problem.

Å anda sidan är det dags att Europa utnyttjar denna nya situation för att göra en samvetsrannsakan. Vad har vi gjort med dessa regimer? I själva verket har vi stött dem. Frankrike med Tunisien, Italien med Libyen, USA med Egypten - på ett eller annat sätt har dessa länder haft västerländska sponsorer. Vad som sker i Mellanöstern är en uppmaning till Europa att granska stöden som man ger dessa regimer för att i framtiden göra det europeiska bidraget mer positivt gentemot dessa länder.