Religionsfriheten är vägen till fred även i Indien
Kardinalen Oswald Gracias är ärkebiskop i Mumbai, i Indien, och ordförande i den
indiska biskopskonferensen. Han gör en reflektion över temat som gäller religionsfriheten
i Indien, i Asien och i världen, med anledning av Påvens budskap till Världsdagen
för fred.
”I alla mina olika erfarenheter under mina 40 år såsom präst
i Indien kan jag säga att religionsfriheten var given. Det är de sista 20
åren som religionsfriheten har utsatts för anklagelser och tryck från de olika
grupperna i Indien. Under dessa år har religionen, tyvärr, blivit orsak till
stor splittring i vårt samhälle. Detta är tragiskt, för religionen kan vara en
mäktig styrka för sammanhållningen, toleransen och en ökad kärlek, fred, respekt
och solidaritet. Men sorgligt nog har religionen i Indiens senare historia
blivit anledning till splittring, intolerans, fientlighet och våld. Av denna orsak
är Påvens budskap till Världsdagen för fred av stor vikt för freden i världen.
Religionsfriheten är en fundamental mänsklig rättighet och förnekandet av denna
är en stor orättvisa gentemot människorna, samhället och staten och mot det globala
samfundet. Förnekandet av religionsfriheten blir sedan orsak till en våldsam reaktion
och bristen på fred. I det ögonblick då Indien håller på att framträda på
världsnivå är det särskilt väsentligt att religionsfriheten garanteras för vårt
folk, även för de mest marginaliserade och utnyttjade invånarna i vårt älskade
fosterland. Ingen får berövas religionsfriheten.
Man skall komma ihåg att
de andliga ledarna har ansvaret att främja freden, toleransen och endräkten mellan
sina troenden. Det är ett ansvar av livsviktig betydelse. De måste göra så att
en kultur av fred och tolerans ökar tack vare ett energiskt försvar av religionsfriheten.
De religiösa ledarnas roll skall framhävas i främjandet av förståelse och i
arbetet för att bygga broar av fred och endräkt mellan anhängarna till olika religioner.
Ingen kan säga sig vara en religiös ledare, om den främjar våldsamma beteenden
bland sina troenden i religionens namn. De andliga ledarna har ansvaret att lära
reglerna i den egna tron och detta kommer att skapa en kultur av tolerans och
göra det indiska andliga arvet, som den sista tiden har bestänkts med blod, mer
solitt.
Men i Indien finns ett annat problem, och d.v.s. lagarna om
religionsfriheten. Dessa lagar har införts av politiker och tyvärr har dessa
förordningar utnyttjats för att förtrycka vårt folk. Detta är en politisering
av religionen. För somliga är religionsfriheten synonym för omvändelse.
Men det är mycket ologiskt att medan en person åtnjuter många rättigheter och
friheter i vårt land - bland vilka rättigheten till att byta regeringen, genom
röstning - så när man rör problemet att göra ett fri val och informera sig på
det religiösa området, då möter man en sträng opposition. Religionsfrihet betyder
friheten till sökandet efter sanningen och man skall underlätta detta sökande istället
för att sätta hinder. Hur kan en makt, eller en annan person, bestämma vad
som är sanningen för mig? Indien, som är en modern och fri nation, borde försvara
rättigheten för sitt folk att utöva den religion som man tror på. Rättigheten
att byta religion är införd i den universella deklarationen om människans rättigheter.
Och
naturligtvis får staten inte ha fördomar mot någon speciell religion. Staten
skall vara konfessionslös - inte antireligiös - och får inte utöva religionsrelaterade
diskrimineringar.
Efter det andra Vatikankonciliet har den interreligiösa
dialogen varit ett stort bidrag från den katolska Kyrkan i hela världen. På
många nivåer har Kyrkan i Indien öppnat centra för dialog och inlett olika program,
möten och seminarier för att främja freden, förståelsen och den ömsesidiga toleransen
mellan religionerna och de troende. Tack vare denna dialog har många fördomar ersatts
av accepterandet av varandra, toleransen och den fredliga koexistensen. Våra undervisningsinstitut,
kristna sjukhus, vårdcentraler och andra sociala aktiviteter är modeller för den
interreligiösa dialogen och arbetet för freden. Människorna tas emot utan tanke
på deras religion eller kast och behandlas med värdighet.
I själva verket
har den katolska Kyrkan i Indien en avancerad roll i främjandet av religionsfriheten
tack vare sin välgörenhetsverksamhet. 85% av de personer som får hjälp är inte
kristna. Och vi utför tjänst på landsbygden och andra avlägsna och otillgängliga
områden för personer av varje kast och religion. Kyrkan har öppnat centra i isolerade
områden för att lära folk att läsa och skriva, undervisa barnen och de vuxna och
hjälpa dem på det sociala området. Daliterna och stamfolken åtnjuter ett speciellt
intresse från Kyrkans sida. Dessa delar av samhället emanciperar sig nu, medan
de tidigare var dömda till att förbli i en situation av omänsklig fattigdom, längst
ned på den sociala skalan, på grund av de ekonomiska, sociala och religiösa strukturerna.
Kyrkan i Indien har tusentals centra som ägnar sig åt fattiga barn, handikappade
personer, även förståndshandikappade, äldre människor - och sedan leprasjuka och
Aidssjuka. Det är ett engagemang för alla människor.