Fader Cantalamessas adventspredikan om vikten av evighetsperspektivet

Den påvliga hovpredikanten, franciskanen Fader Raniero Cantalamessa, har påbörjat sin årliga serie adventspredikningar. I förra veckan talade han om risken med scientism, en övertro på den naturvetenskapliga metodiken, som utesluter en Skapare, och vidare belyst den kristna tron där en människa, Jesus ”genom vilken allting är skapat” är avgörande för vår existens och vår historia. Fader Cantalamessa reflektioner i å rär ett bidrag till påven benedictus XVI:s instiftande av det påvliga rådet för ny evangelisation, och de belyser även ofta den nyligen saligförklarade kardinal John Henry Newmans tankar.

Denna vecka var det evighetens perspektiv som stod i fokus under reflektionen, och Fader Cantalamessa utgick från dess motsats – sekularismen. ”Sekularism innebär en serie attityder som strider mot religion och tro”, sa Fader Cantalamessa, och förklarade att sekularismens djupaste mening finner vi i ordet det härstammar från, "saeculum" som i allmänt bruk anger nutid, i motsats till evighet, i som Bibeln är saecula saeculorum, evigheters evighet. I denna mening reducerar sekularism tiden till den jordiska dimensionen. Om evighetshorisonten faller, kvävs den kristna trons låga. Därför är tron på det eviga livet ett av villkoren evangelisation. "Gäller vårt hopp till Kristus bara detta liv, då är vi de mest ömkansvärda bland människor” sa han och citerade aposteln Paulus. (1 Kor 15:19).

Med en varierande serie citat av filosofer, teologer, poeter, troende och icke troende, vägledde Fader Cantalamessa, påven och de närvarande vid kurian, på evighetsperspektivets väg: ”Gradvis har ordet evighet fallit i en misstänkt glömska och tystnad”, sa han. ”Materialism och konsumism har gjort resten i de rika samhällena, som hävdar att det till och med är opassande att vi fortfarande talar om evighet bland högutbildade människor i vår tid. Kierkegaard hade rätt när han skrev: "Livet efter detta har blivit ett skämt, tanken är rolig att det fanns en tid där denna idé förändrade hela människans existens."

Vad är den praktiska effekten av att lämna tanken på evighet – jo att äta och dricka för imorgon dör vi” sa fader Cantalamessa och citerade återigen Paulus. (l Kor 15:32). Den naturliga önskan som är att leva för evigt, förvrängs, och blir en önskan, eller frenesi, att leva gott, tillfredställande, även på bekostnad av andra, om det behövs. Om evighetens horisont går ner, uppstår det mänskliga lidandet dubbelt så hopplöst och absurt.

Dom som njuter av livet dag efter dag utan att bry sig om, om de kommer att förlora allt eller inte, älskar inte livet i verkligheten. Den Helige Augustinus sade samma sak: "Till vad nytta är det att leva väl, om man inte får leva för evigt?". "Allt utom det eviga, är världen förgäves", sjöng en italiensk poet.