"Människan kan mätas i vad hon väntar på" Påvens Angelus på Första Advent

(29.11.10) Under söndagens Angelus, på kyrkoårets första dag, den första advent, reflekterade påven Benedictus XVI över tiden, och värdet i det som utgör en stor del av den mänskliga tiden – väntan. Adventstiden påminner oss om denna dimension i det mänskliga livet. I vår moderna tid, då vi vill ha allt genast, uppfattar vi att ”att behöva vänta” som något negativt, någonting som man bör arbeta på att eliminera. Påven belyste väntans positiva och viktiga värde, eftersom väntan är en ”djupt mänsklig aspekt”, som han sa, ”där tron blir ett med vår kropp och vårt hjärta.” Men påven gick längre än så, när han konstaterade att vår moraliska och andliga nivå, kan mätas med vad det är som vi väntar på, med vad vi hoppas på.

Påven påminde om att adventstiden lever i två perspektiv, i väntan på två ankomster: Kristi första ankomst när han föddes av Jungfru Maria, och hans andra ankomst då han återkommer i sin fulla härlighet "för att döma levande och döda", som vi säger i trosbekännelsen. ”Väntan - att vänta - är en dimension som berör oss alla, personligen, i familjen och i samhället. Väntan är en del av tusentals situationer, från de minsta och mest triviala till de viktigaste, som berör oss fullständigt på djupet”, sa påven och gjorde ett par exempel som väntan på ett barn; som på ett besök av en vän eller släkting; en ung persons väntan på examensresultatet, eller en anställningsintervju; i relationer där man väntar på att möta den älskade, ett svar på ett brev, eller att ens ursäkt accepteras ...

Man kan säga att människan är vid liv så länge hon väntar, så länge hoppet är vid liv i hennes hjärta. Och på människans förväntningar känner man igen henne. Man kan mäta vår moraliska och andliga nivå med vad vi väntar på, med vad vi hoppas på. ”Var och en av oss bör därför”, uppmanade påven, ”särskilt vid denna tidpunkt som vi förbereder oss inför julen, fråga sig: vad väntar jag på? Vad längtar mitt hjärta efter i detta skede av mitt liv? Samma fråga kan vi ställa oss i familjen, i samhället, som nation. Vad väntar vi på, gemensamt? Vad är det som förenar våra ambitioner, det som sammanbinder dem?”

”I tiden före Jesu födelse, var väntan på Messias mycket stark i Israel, en smord ättling till kung David, som slutligen skulle befria människorna från moraliskt och politiskt slaveri och etablera Guds rike - men ingen kunde ana att Messias skulle födas av en ödmjuk flicka som Maria, trolovad med den rättfärdige Josef.

Inte ens hon hade kunnat tro det, och ändå var väntan på frälsaren så stor i hennes hjärta, tron och hoppet brann i henne, och därför kunde Han inte finna en mer värdig mor än henne.” sa påven och beskrev den mystiska överensstämmelsen mellan Guds förberedelse och Marias väntan, helt öppen för Guds kärleksfulla plan. ”Låt oss lära av henne, Adventskvinnan, att leva den dagliga rutinen med en ny anda, med en känsla av djup förväntan, som bara Guds ankomst kan fylla.”