Synoden - ett tillfälle til att stoppa de kristnas flykt från Irak

”Det råder en verklig fara för en utplåning av det kristna samfundet i Irak, om världssamfundet inte ingriper för att garantera dess närvaro i landet”. Så sa mons. Louis Sako, kaldeisk ärkebiskop i Kirkuk, när han i början av månaden deltog i ett internationellt möte i Bryssel om förföljelsen mot de kristna och strax innan inledningen av Synoden om Mellanöstern. I sitt tal sa mons. Sako:

”Många av er känner antagligen inte till situationen för de kristna i Irak. Kristendomen kom till Mesopotamien redan i början av den kristna eran. Enligt den mest kända version var aposteln Tomas den förste som evangeliserade dessa områden under sin resa till Indien. Vid tiden för den muslimska erövringen år 637 var omkring hälften av befolkningen i vad som idag är Irak, och en stor del av Iran, kristna. De kristna i Irak är ett av de äldsta kristna samfunden i världen. Deras moderspråk är arameiska, Kristi språk, och de talar även arabiska.

Vår framtid är för oss bunden till muslimerna som utgör majoriteten, men samtidigt är vi bekymrade för ökningen av den islamiska religiösa och politiska extremismen. Extremisterna är en stora fara för hela världen. Deras strategi är att påtvinga sina regler t.o.m. i de länder där de blir mottagna.

I början av det tjugonde seklet utgjorde de kristna 20% av befolkningen i Mellanöstern, men idag är de mindre än 10%. Enligt USA-kommissionen för internationell religionsfrihet fanns det Irak, innan kriget, omkring en miljon kristna - idag är de endast 500.000.

De sista åren har det förekommit ett oroväckande antal religionsrelaterade mord, kidnappningar, våldtäkter, hotelser och attacker mot religiösa ledare, pilgrimer och heliga platser. I Irak är de minsta religiösa samfunden bland de mest sårbara, även om alla irakierna - från många muslimska och icke muslimska religiösa samfund - har lidit av detta våld. Dessutom har medlemmarna av de små religiösa minoritetssamfunden i Irak inte någon milis eller några stamstrukturer som försvarar dem. De får inte ett nödvändigt officiellt beskydd och är juridiskt, politiskt och ekonomiskt marginaliserade.

I Irak fortsätter antalet kristna att minska. Över 50 kyrkor har attackerats, av vilka tre i mitt stift, Kirkuk. En biskop och tre präster har kidnappats och mördats och omkring 900 oskyldiga kristna har dödats sedan år 2003. Hundratusentals människor har lämnat sina hem och lever nu i grannländerna såsom politiska flyktingar. De söker en säker plats där de kan leva och uppfostra sina barn på samma sätt som det var möjligt för dem innan kriget. Sedan sex månade är de irakiska politikerna inte istånd att bilda den nya regeringen.

Det råder en verklig fara för utplåningen av det kristna samfundet i Irak och andra länder. För dessa familjer blev kriget en katastrof.

Bristen på en plan för att stoppa utvandringen som plågar vårt kristna samfund är oroande. Framtiden för de kristna i Irak, men även i Mellanöstern, har två möjligheter - antingen emigrationen eller att acceptera att leva såsom andra klassens medborgare med massor av svårigheter och rädsla.

Frågan som kräver ett brådskande och bestämt svar är: ´Hur kan man hjälpa de irakiska kristna?´. Vi är i behov av ett starkt stöd från allas sida, med en klar politisk vision och exakta planer, inte endast för att beskydda och uppmuntra de kristna till att stanna kvar hemma och hoppas, utan även för att främja försoningen mellan irakierna, de mänskliga rättigheterna i området och be regeringarna om att respektera lagarna. De kristna har varit, och kan fortsätta att vara det idag, ett medel för dialog, fredlig koexistens och samarbete med våra muslimska bröder som uppskattar våra egenskaper. Således är emigrationen av de kristna från Mellanöstern en stor förlust för de båda samfunden.

Det internationella samfundet måste ta sitt ansvar och tillsammans med de lokala myndigheterna finna ett gemensamt avtal för att respektera människans värdighet och hennes rättigheter som är grundade på jämlikheten och det fulla medborgarskapet.

Styrkan hos en Stat borde vara grundad på trovärdheten i tillämpandet av lagarna på lika sätt för alla medborgare, utan diskriminering mellan muslimer och icke muslimer, majoritet och minoritet. Detta är en skam. I Västvärlden åtnjuter muslimerna full jämlikhet och betraktas inte såsom en minoritet eller andra klassens medborgare. I Mellanöstern är vi urinvånare och inte flyktingar!

Det internationella samfundet borde hjälpa migranterna med att underlätta och garantera deras återresa hem, men även ge hjälp med bosättningen i speciella fall av irakier som inte har någon möjlighet att återvända hem eller vars situationer är så farliga att livet i Irak helt enkelt inte är möjligt, dock utan att uppmuntra eller främja migrationen. Om ambassaderna ger visum åt de kristna, kommer ingen att stanna kvar. Världssamfundet kan finansiera en del projekt i byarna där de kristna lever, t.ex. skolor, apotek, vägar, jordbruksprojekt.

Vi måste lösa problemet som gäller fundamentalismen. Man borde utarbeta nya läroprogram som är grundade på en religiös undervisning. Att bekämpa fundamentalismen med vapnen kan endast underblåsa den. En undervisning som omfattar mänskliga rättigheter och positiva religiösa värden skulle vara mer effektiv. Vi hoppas att Synoden om Mellanöstern skall fästa uppmärksamheten på våra problem. Det är ett tillfälle till att granska hela situationen för de kristna i Mellanöstern”.