6 nya helgon som "alltid bad utan uppehåll"

(18.10.10) Igår ägde vad påven själv kallade det, en “Helgonfest” rum på Petersplatsen, då 6 helgon från 5 olika nationer helgonförklarades av Benedictus XVI. Tiotusentals pilgrimer främst från Spanien, Polen, Canada, Australien och Italien fyllde Petersplatsen för att fira sina nya helgon: den polske prästen Fader Stanisław Soltys Kazimierczyk, och den kanadensiske Fader André (Alfred) Bessette, den spanska nunnan Candida Maria de Jesús y Cipitria Barriola, den australiensiska nunnan Mary of the cross (Mary Helen) MacKillop, och de italienska nunnorna Giulia Salzano, och Battista (Camilla) Varano.



På Peterskyrkans fasad hängde stora bilder på helgonen. Och för att fira kanoniseringen beskrev påven kyrkans nya helgon och något som förenar dem: bönen – bönen som aldrig är meningslös. Bönen stod även central i dagens liturgi med evangeliet i vilket Kristus lär oss att det är nödvändigt att alltid be utan uppehåll (Luk 18,1-8).



”Ibland tröttnar vi på att be, vi får känslan av att bönen inte är så användbar i livet, att den inte är särskilt effektiv. Därför frestas vi att hänge oss med alla tänkbara mänskliga medel för att uppnå våra mål, istället för att vända oss till Gud”, sa påven.



Påven talade om evangelieliknelsens två personer: den orättfärdige domaren som inte fruktar Gud, och änkan som inte tröttnar, utan insisterar på att be honom om rättvisa, trots att hennes möjligheter verkade saknas. Domaren lyssnar inte till änkans argument utan snarare förkastar han henne. Hon kan inte ens överklaga till religiösa principer, eftersom domstolen inte fruktar Gud. Men hon insisterar utan att tröttna, hon beter sig olämpligt, och så till slut lyckas hon med sina böner att övertyga den orättfärdige domaren.



”Jesu reflektion vid slutet av liknelsen är att den orättfärdige domaren till slut övertygas av änkans bön, varför skulle inte Gud, som är god, lyssna till dem som ber till honom. För Gud är generositeten personifierad, han är barmhärtig, och är därför alltid villig att lyssna till bönerna. Därför må vi aldrig misströsta, utan alltid insistera i bön”, sa påven.



Men påven slutade inte sin reflektion här utan belyser istället evangelietextens sista ord: ”Kommer Människosonen att finna tro på jorden?” (Luk 18:8). En fråga som vill öka vår tro. För viss är det klart att bönen måste vara ett uttryck för vår tro, annars är det inte sann bön. Om man inte tror på Guds godhet, kan man inte be på ett adekvat sätt. Tron är viktig som grund på vår böns attityd. Och med dessa ord kom påven in på dagens nya helgon: ”att be med tro är vad de sex nya helgonen gjorde, de som nu står inför den universella kyrkans vördnad. En efter en beskrev påven kort de sex:

Stanisław Kazimierczyk, var en präst på 1400-talet i Polen, aktiv i Corpus Domini kyrkan i Kazimierz, dagens Kraków. ”Hela hans liv var kopplat till eukaristin”, sa påven, i sitt arbete som präst, lärare, och i sin omsorg för de behövande. Hans brinnande kärlek till Kristus levde han i Eukaristins mysterium och genom att praktisera kärleken till sin nästan, som är källan och tecknet på kommunion.

Broder Andre Bessette från Quebec i Kanada, som levde i slutet av 1800-talet fram till 1937, som präst i det Heliga Korsets Kongregation. ”Han lärde tidigt känna fattigdomen och lidandet”, sa påven, ”vilket tog honom till Gud genom bön och ett intensivt inre liv. Vid Porter College of Notre Dame i Montreal, visade han gränslös kärlek, och försökte lindra nöden hos dem som anförtrodde sig åt honom. Med mycket lite utbildning, förstod han kärnan i sin tro. För honom var tron ett medel för att fritt överlämna sig till den gudomliga Kärleken. Han byggde St Joseph's Oratory av Mount Royal, där han bevittnade otaliga helanden och omvandlingar. "Be inte om att bli av med prövningar”, sa han, ”utan be om nåden att bära dem väl." För honom talade allt om Guds närvaro. Må vi, likt honom, söka Gud med enkelhet och upptäcka hans ständiga närvaro i vårt livs hjärta!”



Om den spanska ordensgrundarinnan Moder Candida Maria de Jesus Cipitria och Barriola, sa påven att ”i hennes hjärta hade Gud tidigt satt sitt sigill, vilket ledde henne till den starka viljan att leva ”enbart för Gud”. Hon levde för Gud och för hans främsta önskan: att nå alla, att alla må hoppas och aldrig vackla, och särskilt de mest behövande. ”Om det inte finns någon plats för de fattiga, finns det inte heller plats för mig”, sa det nya helgonet som till sida medsystrar spred engagemanget att utbilda sig och hjälpa andra kvinnor. Det ledde till orden Jesu Döttrar som fortsätter det passionerade uppdraget i många länder där de sprider Moder Candidas anda och apostolat.”



Efter det till Australiens första helgon, nunnan som med mycket iver, uthållighet och mod, engagerade sig för utbildning och fattiga på den australiensiska landsbygden, Moder Mary McKillop. Hon inspirerade andra kvinnor att gå med i den första kvinnliga religiösa orden i landet. Hon mötte alla unga människors behov, som anförtroddes henne, utan hänsyn till deras sociala klass eller förmögenhet. Hennes böner och hängivenhet till Jesu Heliga hjärta, till vilket hon anförtrodde sin orden, fick hon nåden att bemöta mänga utmaningar och förbli trogen Gud och kyrkan.



Sist i predikan de två italienska helgonen: vid mitten på 1800-talet kallade Gud den unga lågstadieläraren Giulia Salzano i Kampanien i södra Italien, att grunda kongregationen katekistsystrarna av Jesu Heliga Hjärta. Moder Gulia förstod väl vikten av kyrkans trosundervisning, och ägnade sig åt den med generositet och intelligens, då hon hjälpte människor i alla åldrar och samhällsklasser i undervisning. Hon upprepade att hon ville undervisa katekesen till livets sista timme, och sa "Gud skapade oss för att lära känna honom, älska honom och tjäna honom i det här livet, ingenting kan föregå denna uppgift. I hennes förebild ser vi kyrkans uppgift att förkunna Kristus och forma sanna kristna samveten.



Till sist Camilla Battista Varano, en klarissan som levde på 1400-talet vittnade om den verkliga innebörden av de evangeliska livet och särskilt om uthållig i bön. 23 år gammal trädde hon i klostret i Urbino, och var snart en av huvudperson i den stora reformen av kvinnliga ordnar för att återhämta klarissornas ursprungskarisma. I en tid då kyrkan drabbades av en moralisk uppluckring, gick hon beslutsamt botgöringens och bönens väg, fylld av önskan om förnyelse av Kristi mystiska kropp.

”Låt oss styras av dessa helgons lysande exempel och lärdom, då vi följer Jesus på det eviga livets väg. Må vårt liv så bli en lovsång till Gud”, avslutade påven sin predikan, då kyrkan den 17 oktober fick 6 nya medlemmar i sin vackra familj av helgon.