Påvens svar till journalisterna på väg till Skottland

(16.09.10) Ett 70 tal journalister närvarade på påvens flygplan mellan Rom och Edinburgh på torsdagsförmiddagen, de flesta från Storbritannien. Den första frågan var om påven var orolig inför resan eftersom det förekommit debatt och starka antikatolska positioner i landet.

”Jag måste säga att jag inte är orolig”, svarade påven, ”för när jag åkte till Frankrike fick jag höra att: "Det skulle vara det mest antiklerikal land och med ett minimum av trogna." När jag åkte till Tjeckien sa de att: "Det skulle vara Europas mes antireligiösa land och även antiklerikala." Så i Frankrike och Tjeckien upplevde jag ett varmt välkomnande från det katolska samfundet, och en stark uppmärksamhet från agnostiker som söker och vill finna de värden som framhäver mänskligheten. Naturligtvis Storbritannien har sin egen antikatolska historia, detta är självklart, men är också ett land med en lång historia av tolerans. Jag är säker på att möta positiva katoliker, troende i allmänhet. Där det råder anti-katolicism går jag vidare med stort mod och glädje.”

Den andra frågan rörde sekularisering och ateism. Kan något göras för att kyrkan som institution, än mer trovärdig och attraktiv för alla?

Påven svarade att: ”Jag skulle säga att en kyrka som syftar till att vara särskilt attraktiv är redan på fel väg, eftersom kyrkan inte fungerar av sig själv, inte arbeta för att öka deras antal och därmed sin makt. Kyrkan tjänar sin nästa, inte sig för att vara stark, utan syftar till att förkunna Jesus Kristus, den stora sanningar och stora kärlekens kraft.Kyrkan ska inte tänka på sig själv, utan att hjälpa att tänka på den andra, och själv se och prata med varandra. I den meningen, tror jag, att anglikaner, och katoliker har samma enkla uppgift, samma riktning. Om du ser både anglikaner och katoliker, inte för sig själva utan Kristi verktyg, om båda prioriteringar Kristus och inte sig själva, enas de, eftersom då förenas de i prioriteringen av Kristus. Då är de är inte längre konkurrenter som söker det största antalet medlemmar, utan eniga i vårt engagemang för sanningen om Kristus - så finner vi varandra i en verklig och givande ekumenik.”

Den tredje frågan berörde övergreppsskandalerna som skakat förtroendet för de troende i kyrkan. Hur tror påven att han kan hjälpa till att återställa detta förtroende?

”För det första måste jag säga att dessa avslöjanden har varit en chock för mig”, svarade påven, förutom en stor sorg. Det är svårt att se hur denna avart i det prästerliga ministerium varit möjligt. Vid ordinationen, till vilken prästen förberett sig i flera år, säger han ja till Kristus, att vara hans röst, hans mun, hans hand och tjäna honom med hela sitt liv, så att den Gode Herden som älskar och hjälper och vägleder till sanningen finns i världen. Som en man som har gjort och sagt detta är det svårt att förstå hur man kan hamna i denna perversion. Det är en stor sorg, en sorg att även kyrkans auktoritet inte har varit tillräckligt vaksam och inte tillräckligt snabb i beslutet att vidta nödvändiga åtgärder. Vi befinner oss i en tid av omvändelse, ödmjukhet och förnyade uppriktighet. Som jag skrev till de irländska biskoparna, tror jag att vi nu använder tiden för bot, för att förnya och lära om ödmjukhet och med fullständig uppriktighet.”

”När det gäller offren, vill jag säga att tre saker är viktiga. De första är intresset för offren: hur kan vi återställa? Vad kan vi göra för att hjälpa dessa människor att övervinna traumat, att hitta liv, att återfå förtroendet för budskapet om Kristus? Vård, engagemang för offren är första prioritet, med materiellt stöd, psykiskt, andligt. För det andra problemet med skyldiga personer. Straffet är att de inte får någon möjligheten att verka bland unga människor, eftersom vi vet att detta är en sjukdom och den fria viljan fungerar inte vid sjukdom. Så vi måste skydda dessa människor från sig själva, och hitta ett sätt att hjälpa dem, och utesluta dem från all tillgång till ungdomar. Den tredje punkten är förebyggandet i prästutbildning, vara försiktiga vid val av prästkandidater, för att utesluta framtida fall. Och jag skulle nu också vilja tacka de brittiska biskoparna för sitt samarbete med både Rom och med både offentliga organ. De brittiska biskoparna har gjort ett bra jobb och jag är mycket tacksam för.”