Förnyelse sker inte genom förändrade strukturer, utan genom bot och omvändelse. Benedictus XVI om Hildegard av Bingen "helig mystiker och modig profetissa"

(08.09.10) Påven Benedictus XVI höll sin onsdagsaudiens i Paulus VI:s audienshall inför tusentals troende. Liksom förra onsdagen handlade dagens audiens om den Heliga Hildegard av Bingen, en nunna och mystiker som levde under medeltiden, och som påven kallade ”profetissa”. ”Hennes modiga urskiljningsförmåga av tidens tecken, och hennes kärlek till skapelsen, Kristus och kyrkan, gör att hennes ord är av betydelse även för kyrkan idag, som är sårad av prästernas och lekmännens synder”, sa påven.

Men vem var Hildegard av Bingen? Hon levde i Tyskland under 1100-talet. Hon föddes 1098 i Rhenlandet, och dog 1179 vid en ålder av 81 år, trots hennes ständigt bräckliga hälsa. Hildegard tillhörde en stor, adlig familj och från födseln, beslutade hennes föräldrar att hon skulle tjäna Gud. Redan åtta år gammal anförtroddes hon en benediktinnunna i klostret S:t Disibod, hon vigdes sedan till nunna där, och 38 år gammal blev hon klostrets abbedissa. Några år senare på grund av det ökande antalet unga kvinnor som knackar på porten till klostret, grundade Hildegard ett nytt kloster i Bingen, uppkallat efter S:t Rupert. Där tillbringade hon resten av sitt liv. ”Hennes sätt att utöva sin auktoritet var exemplarisk för varje religiöst samfund, med en växande spridning av goda gärningar systrarna sinsemellan”, sa påven.

Redan under åren som abbedissa i klostret S:t Disibod började Hildegard få mystiska visioner, som hon dikterade för sin andliga rådgivare, Munken Volmar, och för en nära syster hon var mycket förtjust i, Rikardis di Strade. Som alltid när det gäller sanna mystiker, ville även Hildegard lämna över avgörandet om visionernas äkthet till en högre myndighet eftersom hon fruktade att de var ett resultat av illusioner. Hon vände sig därför till en person som på den tiden hade den högsta aktningen i kyrkan: S:t Bernard av Clairvaux. Han lugnade Hildegard och uppmuntrade henne.

1147 fick hon ytterligare en utmärkelse, då påven Eugenius III, som ledde en synod i Trier, läste en text som dikterats av Hildegard. Påven tillät mystikern att skriva sina visioner och tala offentligt. Efter det växte Hildegards andliga prestige, så mycket att hon fick titeln den ”germanska profetissan”. ”Detta är den autentiska erfarenheten av den Helige Anden, vars sigill är källan i varje karisma”, sa påven. ”Den person som har tagit emot övernaturliga gåvor skryter inte med dem, och framför allt visar denna person sin totala lydnad till kyrkan.”

Hildegards mystiska visioner liknar de gammaltestamentliga profeternas: genom att tala med sin tids kulturella och religiösa kategorier, tolkade hon, med hjälp av Guds ljus, skrifterna, och tillämpade dem på livets olika omständigheter. Alla som hör dem uppmuntras på så vis att utöva ett konsekvent och engagerat kristet liv. Hildegards mystiska visioner är rika på teologiskt innehåll. De beskriver de viktigaste händelserna i frälsningshistorien, och använder ett poetiskt och symboliskt språk. Till exempel, i hennes mest kända verk, med titeln Scivias, som betyder "Känn till vägen”, sammanfattar hon i trettiofem visioner, händelserna i frälsningshistorien från skapelsen av världen till tidens slut.

Med den kvinnliga känslighetens karakteristiska egenskaper, utvecklar Hildegard, i mitten av verket, temat om det mystiska äktenskapet mellan Gud och mänskligheten som skett i inkarnationen. På Korsets träd äger bröllopet mellan Guds Son och kyrkan rum. Kyrkan, hans hustru, fylls med nåd och kan så donera nya barn till Gud, i den Helige Andens kärlek (jfr Visio tertia: PL 197, 453c). Bara från dessa korta kommentarer ser vi hur teologin kan få ett särskilt bidrag av kvinnor, eftersom de kan tala om Gud och trons mysterier med deras särskiljande intelligens och känslighet”, sa påven och uppmuntrade dem som är engagerade i att fördjupa kyrkans teologi, att studera medeltidens fortfarande till stor del outforskade mystiska tradition.

Påven nämnde även ytterligare två av Hildegard av Bingens skrifter: ”Liber vitae meritorum” (Boken om livets meriter) och ”Liber divinorum operum” (Boken om de gudomliga verken). Den första beskriver en unik och kraftfull vision av Gud som besjälar hela kosmos med sin styrka och sitt ljus. Hildegard betonar den djupa relationen mellan människan och Gud och påminner oss om att människan är hela skapelsens höjdpunkt, som får sitt liv av Treenigheten. Skriften som fokuserar på förhållandet mellan dygder och de laster, som människan varje dag måste utmana, uppmanar till att dra sig undan det onda och ära Gud. I den andra boken, som av många anses som hennes mästerverk, beskriver hon skapelsens förhållande till Gud, och människans centralitet.

I andra skrifter framgår Hildegards mångsidiga intresse och de kvinnliga klostrens livliga kultur under medeltiden, i motsats till de fördomar som fortfarande väger tungt. Hildegard var kunnig i medicin och naturvetenskap, samt musik, tack vare sin konstnärliga talang”, sa påven. ”För henne är hela skapelsen den Helige Andens symfoni, som i sig själv är glädje och jubel.

Påven talade vidare om Hildegards mod, och tog som exempel då hon inte tvekade i att påminna kejsar Alexander III om att även han en dag skulle vara föremål för Guds dom. Med den "djärvhet som präglar varje profet, skrev hon dessa ord till kejsaren från Gud:" Ve, ve detta onda beteende som föraktar mig! Lyssna, o konung, om du vill leva! Annars kommer mitt svärd genomborra dig! ".

Trots sin höga ålder började Hildegard resa under sina sista år, för att tala om Gud till människorna. Alla lyssnade gärna, även när hon använde en sträng ton: de såg henne som Guds budbärare. Framför allt motsatte sig Hildegard den tyska rörelsen katarerna. Katarerna som bokstavligen betyder "ren" - förespråkade en radikal reform av kyrkan, särskilt för att bekämpa prästerskapets missbruk. Hildegard klandrade dem för att vilja undergräva kyrkans natur och påminde dem om att den verkliga förnyelsen av det kristna samfundet inte sker genom förändrade strukturer, utan med en uppriktig anda av botgöring och en aktiv omvändelse vandring. Detta är ett budskap som vi aldrig bör glömma”, avslutade påven sin undervisning denna onsdag och åberopade den Helige Anden om heliga och modiga kvinnor i kyrkan, ”som värdesätter Guds gåvor, och lämnar sina värdefulla och unika bidrag till den andliga tillväxten i våra samhällen och kyrkan i vår tid.”