"Ödmjukhet är inte etikett eller hierarki - lär av Gud den oegenyttiga gåvan". Påven ber för gruvarbetarna och gör en appell för miljön

(30.08.10) Augusti månads sista Angelusbön samlade som varje vecka en stor skara troende från världens olika hörn till byn utanför Rom, på den branta sluttningen vid den djupa vulkan sjön Albano, där påvarnas 1700-tals palats tronar högst upp på kullen där påven Urban VIII lät uppföra palatset.

Denna söndag gick påvens uppmuntran och bön särskilt till de 33 gruvarbetare i regionen Atacama i Chile, som efter ett ras i en gruva i början av augusti, nu befinner sig instängda i ett mörkt gruvschack på 700 meters djup. Det komplicerade arbetet att befria dem kan ta månader, och allt som kan hålla deras humör uppe är viktigt under denna tid. Genom ett trångt hål får de fångade gruvarbetarna via en sond föda, vatten, medicin och uppmuntrande brev från nära släktingar. Påven önskade att från Rom sända sin solidaritet och sa att han ”anförtror gruvarbetarna och deras familjer till S:t Lars förbön, och att han är dem andligt nära och konstant ber för dem, att de må behålla lugnet och hoppet om att räddningsarbetet går bra.”

Bönen för gruvarbetarna uttryckte påven efter Angelusbönen då hans hälsningar gick till de spansktalande pilgrimerna. Han talade vidare om förvaltningen av skapelsen när han gjorde en stark appell, eftersom den italienska biskopskonferensen den 1 september firar ”dagen för beskydd av skapelsen”.

”Det är ett återkommande arrangemang”, sa påven, ”även viktigt ur ekumeniskt perspektiv. I år påminner vi oss om att det inte kan bli fred om inte miljön respekteras. Vi har faktiskt en skyldighet att överlämna jorden i ett gott skick till kommande generationer, så att även de kan leva på jorden med värdighet, och för att de ska kunna fortsätta att bevara den. Må Herren hjälpa oss i detta arbete.”

Under dagens Angelusreflektion belyste påven dagens evangelietexts kärna: ödmjukhet. Mänskligt sett evangeliets mest revolutionerande nyhet – Guds rike anser att den minste är störst.

”I söndagens evangelium (Luk 14:1-14), äter Jesus middag hos en av fariséernas ledare. När han konstaterar att gästerna väljer de främsta platserna vid bordet, berättar han en liknelse, som äger rum vid ett bröllop. "När du är bjuden på bröllop, slå dig då inte ner överst vid bordet. Kanske någon av de andra gästerna är mer ansedd än du och värden kommer och säger: Ge honom din plats. Då får du skämmas när du måste flytta dig längst ner. Nej, när du är bjuden, gå då genast och ta den nedersta platsen.”(Luk 14:8-10).

Herren har inte för avsikt att ge en lektion om etikett, eller om de olika myndigheternas hierarki. Han insisterar snarare på en avgörande punkt, nämligen ödmjukhet: "Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd" (Luk 14,11). Denna liknelse, för tanken till den djupare meningen i människans ställning i förhållande till Gud. Den "sista platsen" kan i själva verket representera mänsklighetens av synden degraderade tillstånd, ett tillstånd som bara Guds enfödde Sons inkarnation kan upphöja. Därför valde Kristus "den sista platsen i världen - korset - och genom denna radikala ödmjukhet friköpte han oss, och hjälper oss ständigt" (Deus Caritas Est, 35).

I slutet av liknelsen, föreslår Jesus fariséernas ledare att till sitt bord inte bjuda vänner, släktingar eller rika grannar, utan de fattigaste och mest marginaliserade människorna som inte har någon möjlighet att återgälda, så att gåvan inte är egennyttig. ”Nej, när du skall ha en fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning; belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse.” (Luk 14:13-14

"Den verkliga belöning skänker i själva verket Gud i slutändan, "Han som styr världen ... Vi erbjuder honom vår tjänst i vad vi kan, och så länge han ger oss styrka "(Enc. Deus Caritas Est, 35). Återigen, ser vi därför till Kristus som en förebild för ödmjukhet och osjälviskhet: av honom lära vi oss att ha tålamod i frestelser, ödmjukhet i förolämpningar, lydnad till Gud i smärta, i väntan på att värden som har inbjudit oss säger till oss: Käre vän, flytta dig närmare"(jfr Luk 14:10), det sanna goda är att vara nära honom. Ludvig den Helige, kung av Frankrike - vars minne vi firade i onsdags – gjorde i praktiken vad som står skrivet i Jesus Syraks vishet: "Var ödmjukare ju högre du stiger, så finner du nåd hos Herren” (3:18). I sitt andliga testamente till sin son skrev han: ”Om Herren ger dig välstånd, bör du inte endast ödmjukt tacka honom, men ta dig i akt att inte bli högfärdig eller hamna i konflikt med Gud eller förödmjuka honom med hans egna gåvor "(Acta Sanctorum Augusti 5 [1868] 546).

Vid slutet av Angelusbönen påminde påven om att kyrkan på söndagen även firade minnet at Johannes Döparens martyrskap, som han kallade den störste av Kristi profeter, som lyckades förneka sig själv för att göra plats för Frälsaren, och led och dog för sanningen. Vi ber honom och Jungfru Maria att vägleda oss på den ödmjukhetens väg, för att bli värdiga den gudomliga belöningen.