"Martyrskapet är det kärleksfulla svaret på Guds enorma kärlek" Benedictus XVI under den allmänna audiensen i Castelgandolfo

(11.08.10) Onsdagens allmänna audiens höll påven idag i Castelgandolfo, istället för på Petersplatsen i Rom. Klockan 10.30 klev han ut på balkongen i borggården för att undervisa för pilgrimer och de troende som samlats under augustisolen. Centralt tema var för dagen martyrskapet, ett uttryck på den totala kärleken till Gud. Augusti månads helgonkalender firar många helgon som lidit martyrdöden för sin tro. Påven nämnde några av dem: S:t Lars, diakon, S:t Pontianus, påve och S:t Hippolytus, präst - och närmare vår tid - S:ta Teresa Benedicta av Korset, Edith Stein, Europas skyddspatron, och S:t Maximilian Kolbe.



”Vad grundar sig martyrskap på? Svaret är enkelt”, sa påven, ”på Jesu död, på hans yttersta kärleksfulla uppoffring, fullbordad på korset för att vi skulle få liv (jfr Joh 10:10). Kristus är den lidande tjänaren som profeten Jesaja talar om (se Jes 52:13-15), som gav sig själv som lösen för många (jfr Mt 20:28). Han uppmanar sina lärjungar, var och en av oss, att ta sitt dagliga kors och följa honom på den totala kärlekens väg till Gud och till mänskligheten: "den som inte tar sitt kors och följer mig” - säger han – ”är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv, skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. "(Matt 10:38-39). Detta är logiken i vetekornet som måste dö för att gro och föra liv (jfr Joh 12:24). ”Jesus själv är det gudomliga vetekornet som kommen från Gud, låter sig falla till marken, låter sig delas i stycken, söndras i döden och genom just detta, öppna sig för att bära frukt i den vidsträckta i världen” (Benedictus XVI, Besök i den lutherska kyrkan i Rom [14 mars 2010]). Martyren följer Herren till fullo, genom att fritt acceptera att dö för världens frälsning, ett högsta prov på tro och kärlek (jfr Lumen Gentium, 42).”

”Var kommer styrkan att möta martyrskapet ifrån?” frågade påven vidare och svarade: ”Från den djupa och innerliga föreningen med Kristus, eftersom martyrskapet och kallelsen till det, inte är ett resultat av mänskliga insatser, utan ett svar på en Guds kallelse, det är en gåva av Hans nåd, som tillåter att skänka sitt liv för kärleken till Kristus och kyrkan, och därmed till världen. Om vi läser om martyrernas liv, förvånas vi över det lugn och det mod med vilket de går lidandet och döden till mötes: Guds kraft visar sig till sin fullhet i svagheten och fattigdomen som hör till dem som anförtror sig till honom och sätter sitt hopp endast i honom ( jfr 2 Kor 12:9). Men här är det viktigt att understryka att Guds nåd inte undertrycker eller kväver friheten hos dem som hotas av martyrskap, utan snarare ökar och berikar den: martyren är en person med fullkomlig frihet, frihet mot makten, mot världen, en fri människa som i en enda handling ger sitt liv till Gud, genom trons, hoppets och kärlekens yttersta uttryck, genom att överlämna sig i händerna på sin Skapare och Frälsare. Med ett ord är martyrskapet ett kärleksfullt svar på Guds enorma kärlek.”



”Kära bröder och systrar”, avslutade påven, ”som jag sade förra onsdagen, är vi troligen inte kallade till martyrskap, men ingen av oss är uteslutna ur Guds kallelse till helighet, att leva det kristna livet högt, vilket innebär att var dag ta sitt kors. Alla, särskilt nu i vår tid då individualismen och egoismen verkar råda, måste vi ta som första och grundläggande åtagande, att växa varje dag i en större kärlek till Gud och till vår nästa, för att förändra våra liv och förändra vår värld till det bättre. Genom helgonens och martyrernas förbön ber vi Gud att låta våra hjärtan brinna för att kunna älska som han älskade var och en av oss alla.”