2 dagar rysk ortodox kultur i Vatikanen. Sandro Magister kommenterar öppningen

(07.05.109 På fredagen ägde en presskonferens rum i Vatikanen som presenterade ett nalkande evenemang mellan den 19-20 maj – då den ryska kulturen och andligheten står i centrum under två dagar i Vatikanen. Dagarna avslutas med en konsert som patriarken Cyril skänker påven Benedictus XVI. Evenemanget främjas av patriarkatet i Moskva och av det Påvliga rådet för Kristen Enhet samt det Påvliga Kulturrådet. Metropoliten Hilarion av Volokolamsk deltar under dagarna två.

Ärkebiskop Hilarion Alfeyev av Volokolamsk är ordförande för Moskvapatriarkatets utrikesavdelning. Det är inte första gången han träffar påven Benedictus XVI. Den 18 september förra året ägde ett långt möte rum, vilket var en unik händelse eftersom relationerna mellan det rysk-ortodoxa patriarkatet i Moskva och den katolska kyrkan i Rom länge har varit konfliktfyllda.



Dagarna i Vatikanen är den sista etappen på ärkebiskop Hilarions resa i Italien där han besöker delegeringarna av Moskvapatriarkatet i Ravenna, Milano, Turin och Bologna. Den 19 maj på förmiddagen möter han kardinal Walter Kasper, presidenten i rådet för Kristen Enhet, och Msgr. Ravasi, ordförande i Kulturrådet. På eftermiddagen är dem, de första talarna under det symposium som bär namnet ”Ortodoxa och katoliker i dagens Europa. De kristna rötterna och det gemensamma kulturarvet från öst och väst”. På lördagkvällen organiserar den Ryska ambassaden i Italien en mottagning i Villa Abamelek.



På söndagsmorgonen firas den ortodoxa mässan i St:a Katarina kyrka i Rom, och på söndagskvällen har som sagt patriarken Cyril låtit organisera en konsert i Paulus VI:s audienshall med Rysslands National orkester, som dirigeras av Carlo Ponti jr. Innan konserten under vilken Benedictus XVI deltar, talar ärkebiskop Hilarion, som även bjuder på middag efter konserten. Gemensamt med påven Benedictus XVI är den 44 årige ärkebiskopen inte endast en lärd teolog och liturgiexpert, utan även en stor musikälskare. Han är själv kompositör.



Vatikanradions skandinaviska redaktion intervjuade för en tid sedan Vatikanexperten Sandro Magister apropå det nyfunna förtroendet och kommunikationen mellan kyrkorna i Rom och Moskva, och han förklarade att den rysk ortodoxa kyrkans nyvunna förtroende beror på att den finner sig i samtonighet med den katolska kyrkan inför det som den ryskortodoxa kyrkan ser som ett generellt hot i dagens europeiska kultur, och som ärkebiskop Hilarion kallar för en militant sekularisering.



Sandro Magister förklarar att anledningen till den rysk ortodoxa kyrkans öppning, en kyrka som varit fientlig mot Rom under lång tid, beror mycket på det nya pontifikatet. ”Med Johannes Paulus II var det nästan oundvikligt att relationen var svår, eftersom han kom från Polen som historiskt är det ryska folkets kulturella motståndare. Utöver det fattades det beslut under hans pontifikat som ansågs som aggressiva av den rysk ortodoxa kyrkan. Beslut som gällde katolska präster som skickades till Ryssland. Detta har förändrats med påven Benedictus XVI. Han ses som en traditionell påve. Det som i västvärlden ofta kritiseras i Josef Razinger, ses som ett stort värde, av kyrkan i Moskva. Den mark som de ser att de kan bygga på tillsammans är den stora traditionen.”



Johannes Paulus II gjorde många försök att ta initiativ för att de två kyrkorna skulle närma sig. Nu är det den rysk ortodoxa kyrkan som har tagit initiativet. ”Detta kom inte utan förvåning för den katolska kyrkan”, säger Sandro Magister. ”År 2009 publicerade patriarkatet i Moskva en bok med påven Benedictus XVI:s texter, något som aldrig har hänt tidigare. Texterna berörde Europa. Ett oväntat initiativ, som i sitt ursprung var av politiskt och kulturellt slag. Sandro Magister säger att han blev berörd av språket som ärkebiskop Hilarion använder i sin inledning till boken som publicerades av patriarkatet i Moskva. Hilarion är vad man kan kalla utrikesminister i Moskvapatrairkatet, en mycket viktig position, om man tänker på att Cyril hade den uppgiften innan han blev patriark av Moskva. ”



I inledningen använder han inte det akademiska språk som kyrkan är van at använda, han använder till och med ett politiskt okorrekt språk, som inte drar sig för att med starka ord fördöma sidor av Europas ledande politik och kultur, och uppmana till civil olydnad. Han beskriver något av en civil kamp, som de två kyrkorna kan driva. ”Ett språk”, säger Sandro Magister, ”som kyrkorna, inte har använt hitintills men som de håller på att hitta. När man tänker på den ryskortodoxa kyrkan tänker man på dess urgamla liturgi och språk, som är svårt att förstå, och här upptäcker vi en kyrka som med ett modernt språk bemöter aktuella problem. Även om de två kyrkornas språk skiljer sig finns det mycket som enar dem, det är två traditionella kyrkor som vill göra sin sociallära hörd i dagens samhälle.”



”Detta närmande mellan de två kyrkorna kan ha en viktig effekt i Europa”, säger Sandro magister. ”För det första tillåter det för hela Europa ett enande i både kulturell och religiös bemärkelse. Faran för splittring mellan öst och väst i Europa minskar. Europas enighet förstärks. Benedictus XVI:s texter som Moskvapatriarkatet valde att publicera berör just Europa, hela Europa. De punkter som de båda kyrkorna kan arbeta på konkret är synen på människan, en slags människans ekologi, inte bara miljöekologi utan även människoekologi som Skapelsens förvaltare, som först och främst utgår från att förvalta den egna personen. Detta omfattar försvaret av livet från början till naturligt slut, försvaret av familjen som samhällets grundläggande kärna, försvaret av fri utbildning – detta är teman i vilka det finns en naturlig stark gemensam förståelse, som växer mellan kyrkorna, och som markant berör politiken, teman som berör det som ärkebiskopen kallar sekulariseringens offensiv.”



”Termen civil olydnad som ärkebiskop Hilarion talar om i sin inledning, är något som finns med i den katolska kyrkans lära, även kallad samvetsvägran. Det är ett traditionellt tema i kristendomens historia, som börjar redan med de första kristnas samvetsvägran och civila olydnad inför kejsaren. Den nya kejsaren utpekas som denna sekularismens offensiv, och mot denna kejsare kallas den kristne att vara motståndskraftig. Ett budskap som kommer både från den ryskortodoxa kyrkan liksom från den katolska kyrkan – där vi återigen ser att de är överrens”, avslutar Sandro Magister.