"Guds plan är fortfarande anledningen till vårt kristna hopp", sa påven och presenterade San Bonaventuras historiska teologi. Appell Nigeria och Turkiet

(1.03.10) Påven Benedictus XVI började dagens audiens med en appell till det jordbävningsdrabbade Turkiet och till Nigeria, med orden: ”Jag är djupt nära de människor som nyligen drabbades av jordbävningen i Turkiet och deras familjer. Jag försäkrar alla om mina böner, samtidigt som jag ber det internationella samfundet att snabbt och generöst bidra med hjälpinsatser”.



”Mina kondoleanser går också till våldsoffren i Nigeria för det hemska våldet, vid blodutgjutelsen som inte ens besparade de försvarslösa barnen. Återigen upprepar jag, med tungt hjärta, att våld inte löser konflikter, utan endast ökar de tragiska konsekvenserna. Jag vädjar till dem i landet med civil och religiös auktoritet, att verka för säkerhet och den fredlig samexistensen mellan alla människor. Slutligen uttrycker jag min närhet till prästerna och de troende nigerianerna, och uppmanar de att stå starka och stabila i hoppet, och att de må vara försoningens autentiska vittnen.”



Under dagens katekes fortsatte påven Benedictus XVI sin undervisning om den Helige Bonaventura som han talade om förra onsdagen. Påven som tidigt i sitt liv studerade just Bonaventuras teologi, har skrivit boken ”San Bonaventura. Historiens teologi”. Den helige Bonaventura anses vara en av den franciskanska traditionens största tänkare, och tack vare honom föddes en teologisk och filosofisk lära. Bonaventura försvarade den patristiska traditionen, de första kyrkolärarna, och då främst den Helige Augustinus, ytterligare ett av Benedictus XVI:s favorithelgon.



I sina år till de engelsktalande pilgrimerna, som inte kunnat följa påvens långa katekes på italienska sa han:

”Kära bröder och systrar,

I vår katekes om den kristna kulturen under medeltiden, återvänder vi till den helige Bonaventuras undervisning, den stora franciskanska teologen på trettonhundratalet. Bonaventura motsatte sig Joakim av Floris, vars historieteori förkunnade att en ny tidsålder skulle bryta in på 1200-talet”.



”I sitt försvar av det nya i den Franciskanska karisman, utvecklade han en stor teologi om historia och utveckling, som baserade sig på det definitiva i Kristushändelsen och dess bestående fruktbarhet i kyrkans historia. Han insisterade på att den kristna uppenbarelsen inte kommer att överträffas i historien, och att den framtida uppfyllelsen av Guds plan fortfarande är anledningen till vårt kristna hopp”.



”Bonaventura påverkades av Pseudo-Dionysius skrifter, en lärjunge till aposteln Paulus. Han presenterade Gud som det godas ursprung och mål, vilket genomsyrar kosmos”, sa påven och nämnde en tänkare som han talade om i en tidigare katekes för två år sedan. ”I den helige Bonaventuras arbete ” Iteriarium mentis in deum” – Medvetandets resa till Gud – vägleder han själen från den skapade verkligheten till mystikens kontemplation av den treenige Guden. Bonaventura la Kristus i centrum av sin teologi, hans skrifter inbjuder oss att ta emot Kristi ord i våra hjärtan och därigenom uppleva glädjen i Guds eviga kärlek.”



Påven hälsade de engelsktalade pilgrimerna och till de från en skola i Irland uttryckte påven sin glädje över lovande tecken på hopp som den positiva utvecklingen på Nord Irland i dessa dagar visar på, och påven lovade sina böner för att landet ska uppnå enighet och den fred som alla önskar.



Innan påven begav sig till Paulus VI:s audienshall hade han på morgonen tagit emot en stor grupp i Peterskyrkan, pilgrimer tillhörande föreningen som är uppkallad efter den nyligen saligförklarade prästen från Milano Don Carlo Gnocchi. ”Påven talade kort till de och uttryckte sin uppskattning över deras arbete i Don Gnocchis anda, som omfattar välgörenhet inom ett brett område rörande omsorg och hälsovård: barn i svårigheter, äldrevård, handikappade, och sjuka i livets slutskede.



Påven sa att med deras verksamhet fortsätter de Don Gnocchis verks, en präst som påven kallade den moderna tidens apostel och ett geni i kristen kärlek. ”Han bemötte sin tid utmaningar, och med stor iver ägnade han sig åt barn som stympats i kriget, i vilka han såg Guds ansikte”, sa påven, och uppmanade präster som så ofta under prästerskapets år, till att se honom som en förebild att efterlikna i sina ämbeten.