"Olyckor är inte den omedelbara effekten av de drabbades skulder". Påven berör omvändelse, överlåtelse och mänskligt lidande under den tredje fastesöndagen

(08.03.10) Vi har nu nått fastans tredje vecka och gårdagens liturgi den tredje söndagen sätter omvändelsen i centrum. Benedictus XVI tog under sin Angelusbön upp omvändelsen och berörde även det känsliga ämnet som människans lidande utgör, då han baserade sin reflektion på dagens läsningar.



”Den första läsningen är tagen ur den Andra Moseboken, som berättar om hur Moses, medan han vallar sina får, ser en brinnande buske, som inte brinner upp. När han närmar sig för att förstå detta under, hör han en röst som kallar honom vid namn och uppmanar honom att bli medvetna om sin ovärdighet, och befaller honom att ta av sig sandalerna eftersom platsen är helig. "Jag är din faders Gud - säger honom rösten - Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud", och tillägger: "Jag är den jag är" (2 Mos 3:6,14).”

Påven förklarade att Gud uppenbarar sig på olika sätt i vart och ett av våra liv. ”För att kunna erkänna hans närvaro är det dock nödvändigt att närma sig honom medvetna om vårt elände och med djup respekt”, sa påven. ”Annars är det svårt att möta honom och ingå gemenskap med Honom, sa han vidare och citerade aposteln Paulus som påminner oss om att Gud inte uppenbarar sig för dem som präglas av självgodhet och lätthet, utan de som är fattiga och ödmjuka inför Honom”.

Påven gick vidare till dagens evangelietext i vilken Jesus blir ifrågasatt angående några tragiska händelser: mordet inne i templet på några galiléer som Pontius Pilatus beslutat om, och ett torn som rasar ner över några förbipasserande (jfr Luk 13:1-5) . ”I motsats till den enkla slutsatsen att se det onda som ett resultat av Guds straff, ger Jesus den sanna bilden av Gud, som är god och inte kan göra ont, och han varnar för att tro att olyckor är den omedelbara effekten av den drabbades skulder”, sa påven och citerade Jesu ord: "Tror ni att dessa galiléer var större syndare än alla andra galiléer, eftersom de drabbades av detta öde? Nej, men om ni inte omvänder er, ska ni mista livet som de” (Luk 13:2-3).



Påven förklarade att ”Jesus inbjuder till att göra en annan tolkning av dessa fakta, och placerar de i samband med omvändelsen: katastroferna, tragedierna, får vi inte väcka nyfikenhet eller söka efter eventuella skyldiga, utan de innebär ett tillfälle till reflektion, för att övervinna illusionen om att kunna leva utan Gud, och stärker, med Guds hjälp, ett åtagande att förändra sitt liv”.



”Inför synden, uppenbarar sig Gud full av barmhärtighet, och drar sig aldrig för att återkalla syndarna för att undvika det onda, för att låta dem växa i kärlek och hjälpa andra som verkligen har behov, och så att de upplever nådens glädje och inte går emot evig död. Men möjligheten till omvändelse kräver att vi lär oss att ta in livets fakta i trons perspektiv, som präglas av en helig gudsfruktan”. Påvens recept är att när vi lider och sörjer ligger ”den sanna visdomen i att se på mänsklighetens otrygga historia med Guds ögon, som endast och alltid vill sina barns väl, enlig en outgrundlig kärleksplan, som ibland tillåter att de prövas av smärta för att leda de till det större goda”.



Och denna söndag bad påven Jungfru Maria att vi under denna fastan må återvända till Herren med hela hjärtat. ”Hjälp oss i vårt fasta beslut att avstå från det onda och med tro acceptera Guds vilja i våra liv”.

Påven hade tidigare på morgonen besökt en av Roms församlingskyrkor, uppkallad efter den helige karmelitmunken Johannes av Korset. Påven firade mässan med de samlade församlingsborna och under sin predikan talade han även där om omvändelse och om hur lätt det är att tro att tragedier beror på Guds straff och att man är immun mot sådana händelser, och att man inte har något att konvertera i sina liv. ”Det som leder till döden är att sluta sig för Gud, att inte omvända sig, som leder till själens död”, sa påven och uppmanade de samlade troende att se fastan som en tid då vi får tillfället att göra förändringar i våra liv, korrigera något i vårt sätt att be, agera, arbete och i våra relationer med andra.



Jesus är inte sträng här i fråga för stränghetens skull, förklarade påven, utan för att han oroar sig för oss, vår lycka och vår frälsning. Det vi måste be honom om är att hjälpa oss att förstå vilka punkter i synnerhet vi måste konvertera. Påven påminde även om hur den sista delen av evangelietexten visar det brådskande behovet av att återvända till Gud, och förnya livet enligt Gud. ”Jesus ger oss en liknelse - fikonträdet som inte bär frukt (jfr Luk 13,6-9).



”Den dialog som utvecklas mellan ägaren och vinmakaren, visar dels på Guds nåd, Gud som har tålamod och ger människan tid för ånger och omvändelse, och å andra sidan nödvändigheten att börja omvändelsen genast, förändra det inre och yttre livet, för att inte förlora möjligheterna som Guds nåd ger oss att övervinna vår andliga lättja, och besvara Guds kärlek”.



Påven talade sist i sin predikan länge om församlingen som under många år utfört sitt uppdrag i tillfälliga lokaler och han lovordade deras engagemang inom liturgi och katekes och välgörenhet för de behövande i kvarteret, samtidigt som han uppmuntrade församlingsborna att ofta ta emot de två sakramenten; bikt och eukaristi, och till att lyssna till Guds Ord. Påvens sista uppmaning gick till familjerna, att agera budbärare: ”Vänta inte på att andra ska kommer till er med budskap som inte leder till livet, utan bli ni missionärer, där ni bor, arbetar studerar eller bara tillbringae er lediga tid”.