Appeller för Chile och Irak under påvens Angelusbön. "Jesus ensam är den lag och den politik som styr vår existens".

(01.02.10) Efter en veckas fastereträtt i Vatikanen har påven Benedictus XVI nu återupptagit sina aktiviteter och den här veckan är det Ugandas biskopar som har rest till Rom för att avlägga sitt Ad Limina besök hos påven. Igår söndag bad påven som vanligt Angelusbönen från sitt fönster på Petersplatsen, inför pilgrimer och troende, och hans tankar gick naturligtvis till det hårt jordbävningsdrabbade Chile. Påven sa:



”Mina tankar går till Chile och till människorna som drabbats av jordbävningen, som orsakat så många förlorade människoliv och stora skador. Jag ber för offren och jag är andligt nära människorna, så prövade av den stora naturkatastrofen. Jag ber Gud befria dem från lidandet och att ge dem mod i motgångarna. Jag är säker på att mångas solidaritet inte kommer att utebli, särskilt de kyrkliga organisationernas”. Påven gjorde även en appell till Irak när han uppmärksammade den utsatta kristna minoriteten i landet. ”

”Det är med djup sorg jag har tagit del av de tragiska nyheterna den senaste tiden om morden på flera kristna i staden Mosul, och jag har med stor oro följt andra episoder av våld som begås i det härjade Irak, mot försvarslösa människor av olika religiös tillhörighet. Under den senaste veckans intensiva meditation, bad jag ofta för alla offer vid dessa attacker, och i dag vill jag helt instämma i initiativet som främjas av Ninive biskoparna om bön för fred och återställandet av säkerheten. Jag är djupt nära det kristna samfundet i hela landet. Tröttna aldrig på att sprida det goda i det land som sedan sekler är ert hemland”.



Påven fortsatte: ”I den känsliga politiska fasen som Irak går igenom vädjar jag till de civila myndigheterna, att göra allt för att återställa säkerheten för befolkningen och i synnerhet för de mest utsatta religiösa minoriteterna. Jag hoppas att ni inte ger efter för frestelsen att hävda de egna tillfälliga intressena till priset av säkerheten och alla medborgares grundläggande rättigheter. Slutligen, medan jag hälsar irakierna här på Petersplatsen, ber jag det internationella samfundet att arbeta för att ge irakierna en framtid i försoningens och rättvisans tecken, och jag åberopar den allsmäktige Gud med tillit, om fredens dyrbara gåva”.



Under sin reflektion tackade påven dem som följt honom och den romerska kurians reträtt med sina böner. Han beskrev de andliga övningarna, och sa att han tillbringat dagar i meditation och intensiv bön, och begrundat den prästerliga kallelsen, i linje med det år som den katolska kyrkan firar i år. Påven talade även om söndagens läsningar, den andra söndagen i fastan, som domineras av avsnittet i evangeliet om Kristi Transfiguration, som i Lukasevangeliet följer direkt efter Jesus inbjudan: "Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig” (Luk 9:23).



”Transfigurationen” – Kristi Förklaring – ”denna unika händelse är en uppmuntran till att följa Jesus”, sa påven. ”Lukas talar inte om Transfiguration, utan beskriver vad som hände med två saker: Jesu ansikte förändas och hans klädnad blev bländande vit, i närvaron av Moses och Elias, symboler för lagen och profeterna. De tre lärjungarna som bevittnade scenen är tyngda i djup sömn: det är attityden hos dem som, trots att de är åskådare till ett Guds underverk, inte förstod.Bara kampen mot dvalan som attackerar dem tillåter Petrus, Jakob och Johannes att "se" Jesu härlighet.



”Nu ökar tempot, fortsatte påven, ”medan Moses och Elia skiljs från mästaren, talar Petrus och samtidigt täcker ett moln honom och de andra lärjungarna med sin skugga – det är ett moln som, samtidigt som det täcker, avslöjar det Guds härlighet, som det var för det vallfärdande folket i öknen. Ögonen kan inte se, men öronen kan höra rösten som kommer ut ur molnet: "Detta är min Son, den utvalde, lyssna till honom" (v. 35)”.



Lärjungarna är inte längre inför ett förändrat ansikte, eller en bländade klädnad, eller ett moln som avslöjar den gudomliga närvaron. Inför deras ögon, står återigen "endast Jesus" (v. 36). Jesus är ensam inför sin Fader, i bön, men på samma gång är det "Jesus ensam" som ges till lärjungarna och kyrkan i alla tider, det är vad som måste vara tillräckligt för vandringen.



Han är den enda röst att lyssna till, den enda att följa, han som går upp till Jerusalem, ger sitt liv, och en dag "kommer att förändra vår ringa kropp så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet" (jfr Fil 3:21).

"Mästare, det är bra att vi är med" (Luk 9:33): är Petri extatiska uttryck, som liknar vår önskan att finna tröst i Herren. Men Transfiguration påminner oss om att de glädjeämnen Gud planterade i livet inte är målet, utan lyktor som han ger oss på vår jordiska pilgrimsfärd, för "Jesus ensam" är vår lag och hans ord är den politik som styr vår existens”.



”Under denna fasta uppmanar jag er alla att flitigt meditera över evangeliet”, avslutade påven. ”Jag hoppas också att ”prästerna under detta prästerskapets år, verkligen genomsyras av Guds Ord, att de verkligen lär känna det, älskar det så till den grad att det verkligen ger dem liv och formar deras tänkande" (predikan mässan, 9 April, 2009 ). Jungfru Maria, hjälp oss att leva våra stunder i mötet med Herren, intensivt, så att vi kan följa honom varje dag med glädje”.



På Petersplatsen deltog en grupp irakiska kristna under påvens Angelusbön. Vatikanradion snappade upp deras kommentarer efter påvens appell om fred i Irak. ”Vi tackar påven för just dessa ord och denna känsla av närhet till irakiska kristna som han uttryckte”.

”Situationen i Irak är verkligen svår. Om de irakiska familjerna lämnar sina hem, vet de inte om de kommer att återvända. Det finns även studenter från universitetet i Mosul som inte kan närvara vid lektionerna och studera. Naturligtvis ber vi för hela det irakiska folket, vi ber för fred: det här är vårt budskap”.

”Tyvärr har Korsvägsbönen blivit verklighet för oss, de kristna i Irak lever den varje dag. Vi bär vårt kors och följer Jesus. Vi är tacksamma mot påven och alla kristna som ber för oss. Vi känner deras närhet i bönen och vi känner att vi inte är ensamma i Irak”.



”Påvens appell gav oss styrka. På ett av plakaten stod det att vi inte står ut längre. Detta var ett sätt att uttrycka vår trötthet på. Vi hoppas, men när verkligheten blir dramatisk, då tröttnar man. Vi behövde denna påvens appell som gav oss nya krafter.”