"Att följa Kristus i öknen är ett nödvändigt villkor" Påven leder kyrkan in i fastan

(22.02.10) Vi gör en översikt över påven Benedictus XVI:s predikan igår då han i kyrkan Santa Sabina på Aventinen i Rom, ledde kyrkan in i fastan. Traditionen är att botgöringsprocessionen går från benediktinernas kyrka Sant’Anselmo till den antika dominikankyrkan Santa Sabina, uppkallad efter ett tidigt romerskt helgon, som led martyrdöden för sin tro.



I den mycket stillsamma processionen deltog kardinaler, ärkebiskopar, biskopar, benediktinmunkar och dominikanbröder, medan regnet föll. Den smala gatan kantades av människor, och i basilikan väntade hundratals troende på påven. Påven inledde sin predikan med de vackra orden ur Salomos vishet som är liturgins ingångsantifon: ”Du är barmhärtig mot alla, Herre, och avskyr ingenting av det du skapat; du överser med människornas synder, för att de ska omvända sig, och du skonar dem, ty du är Herren, vår Gud”.



Påven påpekade hur passande dessa ord är för att beskriva Guds herravälde över skapelsen – ett herravälde som består i allsmäktig kärlek – ” vilket betyder oändligt överseende, som drivs av en konstant och universell vilja till liv. Faktum är att, att förlåta någon är detsamma som att säga att jag inte vill att du ska dö, men att du får leva, jag vill alltid och endast ditt väl, ditt eget bästa”.



Påven talade vidare om Jesu 40 dagar i öknen, och beskrev att det inte var en handling som präglades av stolthet, utan ett ödmjukt val att lyda Faderns barmhärtiga kärlek. Under Jesu fasta utsatte han sig frivilligt för fiendens attacker, frestaren som gjorde att Adam föll, och vars avund har fört döden in i världen, och utmana honom utan andra vapen än det gränslösa förtroendet för Fader allsmäktiga kärlek.



”Allt som Herren Jesus har gjort för oss, sa påven, gjorde han för att rädda oss, och på samma gång för att visa oss vägen att följa. Frälsningen är verkligen en gåva och Guds nåd, men för att vara effektiv i mitt liv, krävs mitt medgivande, ett mottagande som visar sig i praktiken, det vill säga viljan att leva som Jesus, att följa honom”.



”Att följa honom i fastans öken är därför ett nödvändigt villkor för att delta i hans påsk, hans "Exodus". Adam utvisades från Lustgården, symbolen för gemenskap med Gud, för att nu komma tillbaka till denna gemenskap och därmed till det sanna, eviga livet, måste du korsa öknen, pröva din tro. Inte ensam, utan med Jesus! Han - som alltid – har gått före oss redan har vunnit kampen mot den onde”. Det är innebörden i fastan, förklarade påven, ”att dela hans seger över synd och död”.



Påven nämnde sedan sitt fastebudskap där han varnar för att ge efter för frestelserna stolthet och självtillräcklighet: ”en synd, en dödlig sjukdom, som har förgiftat jordens välsignade mark som är människan”, och han förklarade att nu kan människan endast återfinna rättvisan, bli rättfärdig, genom Guds rättfärdighet.



Påven ledde oss vidare genom de bibliska texterna på askonsdagen för att visa hur aktuell frågan om rättvisa är denna dag. Profeten Joels ångerpsalm belyser hur ursprunget till alla materiella och sociala orättvisor, är vad Bibeln kallar "orättvisa", dvs den synd som i princip består av olydnad mot Gud, nämligen en brist på kärlek. Den första akten av rättvisa är alltså att erkänna sin egen missgärning, och inse att detta är förankrat i "hjärtat" i kärnan av den mänskliga personen.



"Fastan", "tårarna", "klagan" (jfr Joel 2:12) och alla uttryck för botgöring har endast värde i Guds ögon, om de är tecken på att hjärtat uppriktigt har ångrat sig. Även evangeliet, som är hämtat från bergspredikan, "insisterar på behovet av att inte utöva sin "rättvisa" - allmosor, bön och fasta - inför människorna, utan endast i Guds ögon, ”han som ser i det fördolda" (jfr Mt 6,1-6.16-18). Den verkliga "lönen" är inte de andras beundran, utan vänskapen med Gud och den nåd som kommer från den; en nåd som ger frid och styrka att göra gott, att älska även dem som inte förtjänar det, att förlåta dem som förolämpat oss.



Och påven avslutade sin predikan med att beskriva hur fastan öppnar vår horisont, och leder oss mot det eviga livet!! På jorden är vi pilgrimer, här har vi inte en stabil plats. Fastan hjälper oss att förstå hur relativt jordens goda är, den hjälper oss därmed att urskilja, välja bort det onödiga, och gör oss fria att göra gott. Vi öppnar jorden för himlens ljus.