"I de fattigas ansikten ser kyrkan Kristi ansikte". Benedictus XVI besöker ett soppkök i Rom

”I de fattigas ansikten ser kyrkan Kristi ansikte”, sa påven då han på söndagsmorgonen vid tiotiden besökte ett av Roms soppkök, det i Caritas regi uppkallat efter ”Don Luigi Di Liegro” ett soppkök som sedan 23 år är verksamt på Via Marsala vid centralstationen Termini. Påven togs emot av kardinal Agostino Vallini, som är biträdande biskop i Roms stift. Påven träffade fattiga, marginaliserade och deras läkare och volontärer som dagligen vittnar om kyrkans omsorg för de behövande. För alla hade den Helige Fadern hoppfulla och uppmuntrande ord. Besöket var ett svar på det Europeiska året 2010 för bekämpning av fattigdom. ”Ett tillfälle”, sa påven, ”att förnya insatserna på alla nivåer för att bygga ett rättvisare och mer enat samhälle.”

Kyrkan älskar de fattiga och överger dem aldrig, kyrkan älskar varje människa "för vad hon är och inte för vad hon äger", underströk påven i sitt tal till de samlade, de sista som dock i Guds kärleksfulla plan är de första.



Det var ett uppriktigt känslofullt besök, som började på härbärget. Påven möttes av applåder, sång och fest, och han fick tillfälle att tala med några gäster. På Caritas soppkök, fick påven en speciell gåva, som han tog emot av Giovanna Contaldo, en av härbärgets gäster: nämligen det krucifix som skadades vid jordbävningen i Abruzzo, som hängde i S:t Peterskyrkan i en av de mest härjade byarna, Onna, och som nu har restaurerats. När hon lämnade över krucifixet sa förklarade hon betydelsen av detta kors.



”På detta kors som jordbävningen bröt itu, finns vår smärta, de jordbävningsdrabbades, barnen på Haitis, och de smärta som deras föräldrar upplever, som upprepar Jungfru Marias smärta. En oförklarlig smärta, men inte desperat. Det restaurerade korset som vi skänker är därför inte endast ett tecken på lidande, utan även väntan på gryningen och på inlösen”. Om hoppet talade även påven under sitt tal som man kan kalla en sann lovsång om Kärlek i Sanningen.



"Ni vet att kyrkan älskar er djupt och inte överger er eftersom den ser i vart och ett av era ansikten Kristi ansikte. Han ville identifiera sig alldeles särskilt med dem som befinner sig i fattigdom och är utblottade”.



”Människan behöver inte endast födas materiellt, eller få hjälp att övervinna stunder av svårigheter, utan hon behöver också veta sanningen om sig själv, sin värdighet”, sa påven och påminde om sin första encyklika "Deus Caritas est" då han bekräftade att "utan sanning, glider kärleken ut till sentimentalitet".



"Kyrkan, med sin tjänst till de fattiga, har därför åtagit sig att förmedla sanningen om människan, älskad av Gud, skapad till hans avbild, återlöst av Kristus och kallad till evig gemenskap med honom."

”Genom denna kärlek”, sa påven, ”har många människor återupptäckt sin förlorade värdighet, ibland förlorad i tragiska händelser, och de har funnit självförtroende och framtidstro”. De erfar så att "deras liv beskyddas av kärleken, som är Gud, och genom den har de en känsla av betydelse:



"Denna djupa övertygelse väcker ett starkt, orubbligt och ljust hopp i hjärtat, som ger mod att fortsätta på livets väg trots de misslyckanden, svårigheter och prövningar, som åtföljer den."



Sedan riktade påven sina ord till Caritas volontärer och uppmanade dem att se de fattiga som "en av de mest värdefulla skatter" i deras liv. Påven uppmanade även alla människor av god vilja, och särskilt de som har institutionella ansvarsområden, att "engagera sig i att bygga en mänsklig framtid, återupptäcka kraften i välgörenhet för den autentiska utvecklingen "och att skapa ett mer rättvist och broderligt samhälle" detta:

"För att främja den fredliga samexistensen som hjälper människorna att se att de tillhör en enda mänsklig familj, där kostnadsfri, gratis medmänsklig kärlek är uppbyggande inslag i vardagen och i de mellanmänskliga relationerna. Allt detta blir varje dag mer och mer angeläget i en värld där vinstlogiken och det egna intresset tycks råda”.