Förkunna evangeliet tillsammans till en religiöst likgitig värld. Benedictus XVI avslutar
veckan för kristen enhet.
(26.01.10) Årets ekumeniska vecka i bön om kristen enhet avslutades igår i Rom under
en högtidlig vesper i basilikan San Paolo Fuori le Mura. Benedictus XVI närvarade
och höll under vespern en stark predikan om enhet och vittnesbörd. Han tog både den
Helige Aposteln Paulus som exempel, liksom lärjungarna som mötte Jesus på vägen till
Emmaus.
Det är viktigt”, sa påven, ”att betona att detta vittnesbörd,
då som nu, föds ur mötet med den uppståndne Kristus, får sin näring i den ständiga
relationen med honom, och animeras i den djupa kärleken till honom. Endast de som
har upplevt Kristus närvarande och levande – att ha suttit till bord med honom, att
ha lyssnat till hans ord som fått hjärtat att brinna – endast de kan vara Hans vittnen.”
Påven
talade även om 100-årsjubiliet sedan sommar 1910 i Edinburgh i Scottland, då den missionärskonferens
som hölls där, anses av många som den avgörande händelsen för uppkomsten av den moderna
ekumeniska rörelsen. ”Sommaren 1910 möttes över tusen missionärer från olika grenar
av de protestantiska och den anglikanska kyrkan, liksom ortodoxa representanter i
den skotska huvudstaden för att fundera över behovet av att uppnå enighet för att
trovärdigt förkunna evangeliet om Jesus Kristus”, sa påven och fortsatte:
”Det
är faktiskt önskan att förkunna Kristus för andra och föra hans budskap om försoning
till världen, som får oss att uppleva det motsägelsefulla i splittringen mellan de
kristna. Hur kan de icke troende acceptera förkunnelsen av evangeliet om de kristna,
som kallas efter samma Kristus, är i strid med varandra? Vi vet ju att, Mästaren själv,
i slutet av den sista måltiden, bad fadern för sina lärjungar: "att de alla må vara
en ... så att världen kan tro" (Joh 17:21). Gemenskap och enhet mellan Kristi lärjungar
är därför en särskilt viktig förutsättning för ökad trovärdighet och effektivitet
i de kristnas vittnesmål”, sa påven.
”Ett århundrade efter mötet i Edinburgh,
är dessa modiga företrädares intuition fortfarande aktuell. I en värld som präglas
av religiös likgiltighet, och av en växande motvilja mot den kristna tron, behöver
vi en ny, intensiv evangelisation, inte bara bland människor som aldrig känt evangeliet,
utan även bland dem där kristendomen har spridit sig och är en del av deras historia.
Det finns tyvärr frågor som skiljer oss från varandra och som vi hoppas kan övervinnas
genom bön och dialog, men det finns ett centralt innehåll i budskapet om Kristus som
vi förkunnar tillsammans: Guds faderskap, Kristi seger över synden och döden med sitt
kors och sin uppståndelse, förtroendet för Anden omvandlande kraft.
”I
vår vandring mot full gemenskap, är vi kallade att erbjuda en gemensam vittnesbörd
för att hantera de allt mer komplexa utmaningarna i vår tid, som sekularisering, likgiltighet,
relativism, hedonism, de känsliga etiska frågorna kring livets början och slut, gränserna
för vetenskap och teknik och dialog med andra religiösa traditioner. Sedan finns det
ytterligare områden där vi från och med nu måste ge ett gemensamt vittnesbörd: bevarande
av skapelsen, främjandet av det gemensamma bästa och freden, försvaret av den mänskliga
personens centrala plats, engagemang för att övervinna vår tids elände, som hunger,
fattigdom, analfabetism och den ojämna distributionen av varor”.
”Kristen enhet
är inte ett åtagande som endast gäller några, sa påven slutligen, eller en biverksamhet
till kyrkans liv. Varje kristen är kallad att ge sitt bidrag för att genomföra de
åtgärder som leder mot full gemenskap mellan alla Kristi lärjungar, utan att aldrig
glömma att det framför allt är en Guds gåva, och därför alltid be om det. Faktum är
att den kraft som främjar enhet föds ur det berikande och lidelsefulla mötet med den
uppståndne Herren, vilket hände med Paulus på vägen till Damaskus och med de elva
andra lärjungarna samlade i Jerusalem”.
”Må de alla bli ett … då ska
världen tro” (Joh 17:21)