Skynda mot Gud - med Kärlek och Sanning som enda vapen.
Påven omkullkastad - reser sig igen

(26.12.09) Bara några få minuter efter att påvens procession hade lämnat sakristian på julaftons natt hände det som inte hända skall. En schweizisk kvinna, Susanna Maiolo, 24 år gammal, klättrade över staketet som avgränsade deltagarna i Peterskyrkan och sprang fram mot påven. Säkerhetsvakten var inte snabb nog och hon hann ta ett stadigt tag i påvens mässhake. När vakten tog tag i henne föll även påven till marken. Allt hände under några få sekunder inför förskräckta åhörare som skrek av fasa. Men påven gjorde sig inte illa i fallet och fick snabbt hjälp att resa sig. Sämre gick det för kardinal Echegaray som föll omkull även han i tumulten och bröt lårbenshalsen. Han transporterades snabbt till sjukhuset Gemelli och ska opereras imorgon söndag. Samma kvinna försökte göra samma sak förra året men blev då stoppad tidigare.



När påven reste sig ropade folk ”Viva il Papa” och applåderade. De filmklipp som visats i pressen dessa dagar kom från amatörfilmare, som blev vittnen till händelsen. De flesta i den till bredden fyllda Peterskyrkan kunde nämligen inte se vad som inträffade eftersom det inte fångades på skärmen men de har berättat efteråt att de hörde skrik och såg vakter springa. När påven sedan fortsatte mässan visste endast de i mittgången om det inträffade, men det var en tagen och prövad påve som fortsatte fira ett av det liturgiska årets största och mest uppmärksammade ceremonier – Jesu Kristi födelse.



Under julnatten uppmanade påven om att överge egoism och våld, och se på Gud med ödmjukhet och efterfölja honom - avstå från våld och endast använda oss av två vapen: Kärleken och Sanningen. ”Gud är viktig, absolut viktigast i våra liv”.



Påven citerade profeten Jesaja i början av sin predikan: "Ett barn är fött för oss, en son har blivit oss given", då han påminner oss om att det är jul i hela världen. En värld som måste vara vaksam, fortsatte påven, liksom herdarna som begav sig till Betlehem. En värld som måste vakna upp och ta sig loss ur ”jagets värld och kliva in i gemenskapens värld, i Sanningen, som är den enda som förenar oss alla":



”Konflikten i världen, de ömsesidiga motsättningarna, härrör från det faktum att vi är fångna i våra egna intressen och personliga åsikter, i vår egen lilla privata värld. Själviskhet, liksom den grupp av individer, som håller oss fångna i våra intressen och önskemål, står i strid med sanningen och skiljer oss från varandra. Vakna, uppmanar oss evangeliet. Kom ut och anslut dig till Sanningens stora gemenskap, i gemenskap med Gud. Att vakna upp betyder att utveckla lyhördhet mot Gud, för de tysta signaler med vilkahan vill leda oss, och för de många tecknen på hans närvaro."



Påven förklarade att dagens sätt att tänka och handla förminskar vår lyhördhet mot Gud – mentaliteten i den moderna världen gör att vi inte har gehör för Honom. "I varje mänsklig själ finns dock längtan efter Gud, och förmågan att möta honom”, sa påven.



Sedan uppmärksammade påven ett uttryck i Lukasevangeliet - Hedarna skyndade till Betlehem, och han jämförde det med hur Gud idag ofta ligger på sista plats på listan av prioriteringar i dagens värld. Men evangeliet säger att Gud är viktigast.



Detta lär herdarna oss. Av de vill vi lära oss att inte låta oss bli överväldigade av vardagens alla viktiga saker. De kan lära oss den inre friheten att lägga vår verksamhet på andra plats, hur viktiga de än må vara, för att närma oss Gud och låta honom komma in i våra liv och i vår tid. Tiden som går till Gud, och genom honom, för vår nästa är aldrig förlorad tid. Det är tid som vi verkligen lever, tid då vi verkligen är mänskliga personer.”



"Vi lever i en filosofi, i företag och yrken som fyller oss helt," fortsatte Benedictus XVI. Vägen till Gud är mycket lång, liksom den som de vise männen var tvungna at vandra för att nå Betlehem. Men Herren går alla människor till mötes:



"För alla finns det en väg. Herren ger passande signaler till var och en. (...) Ja, Gud är på väg mot oss. Vi kan inte nå honom ensamma. Vägen går utöver vår förmåga. Men Gud har nedkommit till oss. Han kommer emot oss. Han har gått den längsta delen av vandringen. Nu ber han oss om att komma och se hur mycket han älskar oss. ”Kom och se att jag är här”.



Med dessa ord visar påven att på julnatten händer det något nytt: "Ordet kan ses. Ordet blev kött i ”ett barn lindat i linne. Ett barn som ber om vår kärlek. Hur vi människor önskar en annan typ av tecken – mäktiga, som visar på Guds omisskännliga makt och storhet. Men hans tecken inbjuder oss till tro och kärlek, och därför ger det oss hopp: sådan är Gud. "



Med denna bild av Gud avslutade påven sin predikan på julnatten, en god Gud, som inbjuder oss att efterlikna honom: "Ja, vi efterliknar Gud, om vi låter oss formas av detta tecken, om vi lär oss ödmjukhet, och därav sann storhet, om vi avstår från våld och endast använder Sanningens och Kärlekens vapen."