I krubban finns svaret på vår längtan efter en nära Gud och hans Kärlek

(14.12.09) Utav alla söndagar är den tredje advents söndagen en av de som kallar mest rombor till Petersplatsen. De som bara går ett par gånger om året går dit just denna söndag, då det är tradition att påven efter Angelusbönen välsignar familje-julkrubbornas Jesusbarn. Petersplatsen är fylld av familjer och då påven lyfter armen i välsignelse, lyfter barnen upp Jesusbarnen i luften mot fönstret, vilket är en mycket speciell scen. Jesusbarn i alla storlekar, och material, sovande men framförallt den vanligaste - ett barn med utsträckta, uppsträckta armar.



Julkrubban stod i centrum även för påvens reflektion idag den tredje advent, som även kallas glädjens söndag – ”Gaudete” – och den liturgiska färgen är rosa. ”Gläd er alltid i Herren” (fil 4,4) uppmanar aposteln Paulus i dagens liturgi. ”Vår moder kyrkan hjälper oss att återupptäcka innebörden och smaken av den kristna glädjen, som skiljer sig från världens glädje, så här i vår vandring mot jul”, sa påven.



”Denna söndag”, fortsatte påven, ”kommer Roms barn hit för att få sina Julkrubbors Jesusbarn välsignade, vilket är en fin tradition. Jag ser många barn och unga här i dag, tillsammans med föräldrar och församlingslärare”. Och på dessa ord svarade barnen med rop. ”Kära vänner, jag hälsar er alla med stor kärlek och jag tackar er för att ni kommit hit. Det ger mig stor glädje att veta att er familj behåller traditionen att göra julkrubbor”.



”Men det är inte tillräckligt att upprepa en tradition, hur viktig den än är. Man måste försöka att var dag i verkligheten leva det som julkrubban representerar: Kristi kärlek, hans ödmjukhet, hans fattigdom. Det var det som Franciskus gjorde i Greccio: när han iscensatte en levande julkrubba – Jesus födelse - för att kunna begrunda och tillbe, men framför allt för att veta hur man kan omsätta budskapet om Guds Son bäst i praktiken; han som för vår skull lämnade allt och blev ett litet barn”.



”Välsignelsen av Jesusbarnen - ”i bambinelli” som man säger i Rom - påminner oss om att krubban är en skola för livet där vi kan lära oss den äkta glädjens hemlighet. Den består inte i att äga så många saker som möjligt, utan i känslan att vara älskad av Herren, att vara en gåva för andra och älska varandra. Låt oss titta på krubba: Maria och Josef framstår inte som en lyckligt lottad familj, de fick sitt första barn mitt i stora svårigheter, och ändå var de fyllda av djup glädje, eftersom de älskar varandra, hjälper varandra och framför allt är de vissa om att deras historia är i Guds händer, som har gjort sig närvarande i det lilla Jesusbarnet.



Och herdarna? Vilken anledning hade de att glädjas? Barnet kommer inte att ändra på deras tillstånd av fattigdom och marginalisering. Men tron hjälper dem att i ”barnet som ligger insvept i linne i en krubba”, se "tecknet" på att Guds löften för hela mänskligheten "som han älskar" går i uppfyllelse (Luk 2,12.14), även för dem!



Detta, kära vänner, är vad sann glädje är - en känsla av att våra personliga och gemensamma liv, blir hemsökta och fyllda med ett stort mysterium, Guds kärleksmysterium. För att glädjas behöver vi inte bara saker att njuta av, utan kärlek och sanning. Vi behöver en Gud som är nära, som värmer våra hjärtan, och svarar på vår djupaste längtan. Denna Gud har uppenbarat sig i Jesus, född av jungfrun Maria.

Det är därför som barnet som vi lägger i krubban är alltings kärna, världens hjärta. Vi ber att varje människa kan liksom jungfru Maria, acceptera som ett centrum för sina liv till Gud som blev ett barn, en källa till sann glädje.”