På skönhetens väg vandrar konsten med tron. Benedictus XVI tog emot artisterna
(23.11.09) “Vittna och förkunna även ni, genom er konst, om hoppet för mänskligheten”.
Med dessa ord gjorde påven det han definierade en vänskaplig och passionerad appell,
när han på lördagen tog emot över 250 världsberömda artister, inom olika områden,
i det Sixtinska kappellet. Det var bildkonstnärer, musiker, skådespelare och regissörer
inom teater och film, arkitekter som hade tackat ja till Benedictus XVI:s inbjudan.
Bakgrunden till mötet
Är ett dubbelt årsminne: tio år sedan påvens Johannes
Paulus II:s brev till artisterna, och 45 år sedan ett liknande möte ägde rum med påven
Paulus VI.
Konst som uttrycker skönhet: en skönhet som skakar mannen
ur sin dvala, leder honom bortom de rent estetiska begränsningarna, som öppnar hjärtat
för hoppet, och leder honom till ett Bortom, mot den transcendenta skönheten som berör
anden och återspeglar konturerna av Guds ansikte – Det är i huvudsak detta vägen,
den höga djupa vägen, som påven kallar ”via pulchritudinis”, skönhetens väg, och som
påven målar fram i sitt tal för att, som han sa, ”bekräfta vänskapen mellan Kyrkan
och konsterna”.
Liksom vid mötet mellan påven Paulus VI och artisterna
stod det Sixtinska kappellet värd för ceremonin, som inleddes och avslutades med Palestrinas
toner. Påven utgick från Michelangelos fresker när han inledde sin djupgående diskussion
om skönhet som en konvergenspunkt mellan tro och konst:
”Denna målning
breder ut, inför våra ögon, även risken för människans ultimata undergången, och hotet
mot mänskligheten när den låter sig förföras av de onda krafterna. Fresken gör därför
en stark profetisk appell mot det onda, mot alla former av orättvisa. (...) Den dramatiska
skönheten i Michelangelos målning, med dess färger och former, är alltså ett hoppfullt
budskap, en kraftfull uppmaning att lyfta blicken mot den yttersta horisonten”, sa
påven.
Vid flera tillfällen under talet hänvisade Benedictus XVI till Paulus
VI:s berömda ord den 7 maj, för 45 år sedan, särskilt till konstnärernas förmåga att
kunna göra det osynliga, andens värld, tillgänglig, vilket även ordförande vid det
påvliga kulturrådet Gianfranco Ravasi, underströk i sitt välkomsttal.
”Ingen
bättre än ni artister, skönhetens geniala skapare, kan känna något av den patos med
vilken Gud i början av skapelsen såg på sina händers verk (...)Ni vet att kyrkan har
fortsatt känna stor uppskattning för konstens värde som sådant - faktiskt, även när
den ter sig utanför de typiskt religiösa uttrycken – när den är sann har den ett nära
släktskap med trons värld.”
”I denna stund, som tyvärr är märkt av negativa
företeelser i det sociala och ekonomiska” (…) vad kan återge entusiasm och självförtroende,
vad kan uppmuntra den mänskliga anden att drömma om ett liv värdigt sin kallelse,
om inte skönheten?
En av skönhetens viktiga funktioner, vilket också påpekats
av Platon, är att ge människan en sund stöt, att gå ut ur sig själv, en stöt från
vardagens bekvämlighet, som ger honom lidelse, som om han träffats av en pil, men
som på detta vis väcker hans hjärta och sinne, ger honom vingar och driver honom uppåt.
“Dock är det sökandet efter skönhet, som jag talar om är inte en flykt till
det irrationella eller rent estetiska”, sa påven. ”Inte heller är det den illusoriska
skönheten, ”den ytliga och bländande” som förslavar sinnet snarare än befriar det:
”Detta är en förförisk men hycklande skönhet som väcker längtan, önskan om
makt, ägande, överlägsenhet över andra och den omvandlas mycket snabbt till sin motsats,
till obscenitet, överträdelse eller till provokation för provokations skull. Den sanna
skönheten öppnar det mänskliga hjärtat för nostalgi, till den djupa önskan att känna,
att älska, att gå mot den Andra, mot Bortom jaget.”
Påven lyfte här fram sin
djupaste tanke om skönhet: ”Skönheten, från den som visar sig i kosmos, och i naturen,
till den som uttrycks genom konstnärliga skapelser, kan, på grund av dess karakteristiska
drag, öppna och vidga det mänskliga medvetandets vyer, och bli en väg mot det transcendenta,
mot det slutgiltiga Mysteriet, mot Gud”.
Talet var fyllt av citat om skönhet,
från helgon som Augustinus till författare som Dostojevskij. I slutet av talet uppmanade
påven artisterna att vara skönhetens beskyddare i världen: “Vittna och förkunna även
ni, genom er konst, om hoppet för mänskligheten”. Var inte rädda att konfrontera er
med skönhetens första och sista källa, att föra en dialog med de troende, som liksom
ni är pilgrimer här i världen, och i historien, mot den eviga Skönheten! Tron berövar
er inte på ert konstnärsgeni, er konst, utan den förhöjer den och ger den näring,
och ger er mod att gå över tröskeln och att begrunda, med fascinerade ögon, det sista
och slutgiltiga målet, solen som aldrig går ner och som lyser upp och förskönar nuet”.
Påven avslutade sitt tal med ett enkelt ”arrivederci” – på återseende.
En lång och ihållande applåd följde hans ord och efter att han lämnat kappellet delade
Msgr. Ravasi ut påvens medalj till artisterna, en medalj som framställts tillfället
i ära.
Läs hela påvens tal här: http://www.katobs.se/pope__tal_konstn.html