"Alltid bredvid livet". Benedictus XVI:s Angelusbön

(26.10.09) I sin Angelusbön i söndags talade Benedictus XVI om den just avslutade synoden. ”Tre veckor av böner och gemensamt lyssnande, för att urskilja det som den Helige Anden idag säger till kyrkan som verkar på den afrikanska kontinenten, men samtidigt även till den universella kyrkan.



”Synodsfäderna, som kommit från alla afrikanska länder presenterade de lokala kyrkornas rika verklighet. Tillsammans har vi delat deras glädje för de kristna gemenskapernas dynamism, som fortsätter att växa både i kvantitet och kvalitet. Vi känner stor tacksamhet mot Gud för ivern att missionera, som funnit bördig jord i många stift och som kommer till uttryck i missionärer till andra afrikanska länder och andra kontinenter”.



En särskild vikt gav biskoparna familjen, som även i Afrika utgör ett samhälles främsta kärna, men som idag hotas av ideologiska strömningar utifrån. Vidare ungdomarna, som utsätts för dessa påtryckningar, påverkade av tankar och uppförande, som helt går emot

de afrikanska folkens mänskliga och kristna värden. Naturligtvis så kom även Afrikas verkliga problem i dagen: Afrikas stora behov av försoning, rättvisa och fred. Just på dessa problem svarar kyrkan genom förnyade impulser, förkunnandet av evangeliet, samt handlingar för att främja människans värdighet”.



”Styrkt av Guds ord och Eukaristin, anstränger sig kyrkan för att se till att ingen är utan det nödvändigaste för att leva, och att alla kan leva tett människovärdigt liv”.



Då jag tänker på den apostoliska resan jag gjorde till Camerun och Angola detta år i mars, och som hade som mål att påbörja förberedelserna för den då nära förestående Afrikasynoden, så önskar jag idag vända mig till Afrikas alla folk, framför allt till dem, som bekänner sig till den kristna tron, för att överlämna till dem idealistiskt denna synods slutbudskap. Det är ett budskap som kommer från Rom, som är säte för Petri efterträdare. Men det har lika mycket sitt ursprung i Afrika, eftersom det sammanfattar dess erfarenheter, förväntningar och projekt. Nu återvänder budskapet till Afrika, berikad av detta evenemang i djup enhet med den Helige Anden. Kära bröder och systrar som lyssnar på mig från Afrika. Jag anförtror på ett alldeles speciellt sätt era böner för frukten av synodfädernas arbete, och jag uppmuntrar er med Herren Jesus ord; Må ni vara den älskade afrikanska jordens salt och ljus”.



”Medan denna synod avslutas, önskar jag påminna om att nästa år förbereder man för en specialsynod för Mellanöstens biskopar. I samband med mitt besök på Cypern, kommer jag att överlämna denna synods arbetsredskap Instrumentum Laboris. Låt oss tacka Herren som aldrig tröttnar på att bygga upp sin kyrka i gemenskap, och låt oss med tillit åkalla Jungfru Marias moderliga förböner.



Efter Angelusbönen fortsatte Påven med hälsningar på olika språk, och började denna gång på italienska. ”Jag sänder en hälsning framför allt till alla de tusentals troende, som är samlade på torget framför katedralen i Milano, där man nu på förmiddagen saligförklarade prästen Don Carlo Gnocchi”.



”Han var först en utmärkt lärare för barn och ungdomar. Under det andra världskriget blev han kaplan för alpjägarna, och tillsammans med dem gjorde han den tragiska reträtten från Ryssland, under vilken han genom ett mirakel kom undan döden. Efter denna upplevelse, bestämde han sig för att helt ägna sitt liv åt välgörenhet. I Milano, under återuppbyggandet av staden, arbetade Don Gnocchi på att restaurera människan, genom att ta emot föräldralösa och lemlästade barn, och erbjuda dem husrum och utbildning. Han gav hela sig själv till slutet, och då han dog skänkte han hornhinnorna till två blinda pojkar. Hans verk har fortsatt att utveckla sig,och idag är Don Gnocchis fond i första ledet, när det gäller rehabilitering av människor i alla åldrar. Medan jag hälsar Kardinal Tettamanzi, ärkebiskop av Milano, och gläder mig med hela den ambrosianska kyrkan, så är mitt motto för denna saligförklaring; ”Alltid bredvid livet.”