"Endast om vår tro uttrycker sig i kärlek, är vi kristna". Benedictus XVI inleder Afrikasynoden.

(06.10.09) På måndagsmorgonen invigde påven synodsarbetet i Paulus VI audienshall i Vatikanen. Påvens anförande präglades av den förstörelse av samhället som avvisandet av Gud leder till, och han talade om hur Guds Kärlek öppnar stammarnas, de etniska gruppernas och religionernas gränser. Påven uppmanade biskoparna att ta itu med synodsarbetet med ett hjärta öppet för Guds Ande, utan vilken varje mänsklig analys av verklighet är "otillräcklig". ”Endast i den Helige Ande, kan vi få de rätta svaren, och följa honom”.


Påven förklarade att Anden tillåter att förstå verkligheten i Guds ljus, och att begränsningarna ligger i att värdera den afrikanska sociala kontexten på ett sociologiskt spår, med en horisontell analys, som påven definierade utan koppling till den vertikala analysen.


"Vår analys av världen är otillräcklig om vi inte ser världen i Guds ljus, om vi inte upptäcker att i grunden för orättvisa, för korruption finns ett orättfärdigt hjärta, en slutenhet mot Gud, och därav en förfalskning av det grundläggande förhållandet som alla andra är baserade på. "


I sin långa spontana meditation inspirerades påven av hymnen till tidegärden ters, den bön som introducerade synodsförmiddagen. En hymn, som ber om " den Helige Ande tre väsentliga gåvor." Den första, sa påven, är "bekännelse", vilket måste förstås som ett erkännande av människans litenhet inför Gud. Här markerade påven med djup andlighet Guds enkla storhet i förhållande till de mänskliga storheterna:


"Vetenskapliga och tekniska ting kostar stora investeringsprojekt, och äventyrar andligt och materiellt, de är dyra och svåra. Men Gud ger sig "fritt". De största sakerna i livet - Gud, kärlek, sanning - är gratis och jag skulle vilja säga att vi ofta ska meditera över detta: om denna Guds generositet - att det inte behövs stora materiella eller intellektuella gåvor för att vara nära Gud: Gud är i mig, i mitt hjärta och på mina läppar."


Den andra Andens gåva framgår det av den första, fortsätter påven: människan som upptäcker intimiteten med det gudomliga måste också vittna om det med hela sig själv. Han måste vittna om Guds kärlek för detta och inget annat, betonade påven, är kristendomens kärna:

"Det viktigt är att kristendomen inte är en summa av idéer, en filosofi, en teori, men att den är ett sätt att leva, att den är kärlek. Endast så blir vi kristna; om tron blir till kärlek, om den är kärlek. Vår Gud är å ena sidan "Logos", evigt förnuft, men detta Förnuft är också Kärlek. Det är inte kall matematik som bygger universum: detta eviga Förnuft är eld och Kärlek. Redan i oss själva bör vi förverkliga denna enhet av Förnuft och Kärlek, av Tro och Kärlek. "


Den tredje gåva är nära besläktad med den andra. Guds Kärlek måste förkunnas för mänskligheten, för varje människa, som för en kristen är en granne och en bror. "Kärleken är inte en individuell sak, utan universell - Universell och konkret. Man måste öppna gränserna mellan stammar, etniska grupper, religioner för Guds Kärleks universalitet, på våra platser i livet, med all nödvändig styrka. Vi ber till Gud att Han ger oss den Helige Anden, som ger oss en ny Pingst, vilket hjälper oss att vara Hans tjänare i denna stund i världen."

Omedelbart efter Benedictus XVI:s tal, fortsatte arbete med tre anföranden: presidentens hälsning, kardinal Francis Arinze; synodens generalsekreterare, Msgr. Nikola Eterovic:s inledning och kardinal Peter Turksons, ärkebiskop av Cape Coast, i Ghana "rapport före diskussionen".