"Bekämpa det onda med det goda", Benedictus XVI under sin Angelusbön. Koncentrationslägrena - det ondas extrema symboler - en kulmen av den ateistiska humanismen där människan utesluter Gud.

(10.08.09) Det var martyrernas hjältemod som stod i centrum för påvens Agelusbön igår, då han samtidigt uppmanade människorna att inte överge Gud och varnade för den ateistiska humanismens utbredning. Under det pågående prästerskapets år har påven Benedictus XVI valt att med extra uppmärksamhet lyfta fram helgonen som kärlekens vittnen och föredömen för oss; och i sin Angelusbön igår på Castel Gandolfos borggård talade han om några av dem som vi firar i dessa dagar. Han nämnde Sankt Lars som vi firar idag, Sankta Klara, imorgon – men la sin främsta vikt på de två helgonen som led martyrdöden i koncentrationsläger, och som kyrkan nu firar. Igår var det den heliga Teresa av Korsets högtid. Hon är kanske mer känd som Edith Stein, hennes judiska namn fram till det att hon konverterade och blev karmelitnunna; och den helige Maximilan Kolbe, ”Polens och Franciskus son” - som påven kallade honom under sin Angelusbön - liksom Marias apostel.

”Dessa helgon vittnar om den kärlek som älskar ”in i det sista”, och som bortser från det onda de har tagit emot”, sa påven, ”genom att bekämpa det onda med det goda. (jfr 1 Kor 13,4-8 – ”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den”). Med deras exempel, särskilt prästernas, kan vi förstå det evangeliska hjältemodet som driver dem utan att frukta något, till att ge sitt liv för själarnas frälsning. Kärleken övervinner döden, sa påven och fortsatte:

”Alla helgon, men särskilt martyrerna, vittnar om Gud - Gud som är Kärlek - Deus Caritas Est. De nazistiska koncentrationslägerna, liksom alla utrotningssläger kan betraktas som det ondas extrema symboler, symboler för det helvete som öppnar sig på jorden då människan glömmer bort Gud och utser sig till hans ersättare – genom att tillskansa sig rätten att avgöra vad som är gott och vad som är onda, att ge liv och att ta liv”.

Och påven fortsatte med att säga att tyvärr är detta inte ett fenomen som begränsar sig till koncentrationsläger. ”De är snarare kulmen av en omfattande och bred verklighet, vars gränser är svåra att definiera. Helgonen, som jag kort nämnde”, sa påven, ”får oss att reflektera över de djupa skillnaderna som finns mellan ateistisk humanism och kristen humanism - en antites som sträcker sig över hela historien, men som i slutet av det andra årtusendet, med den samtida nihilism, har nått den avgörande punkten, vilken stora författare och tänkare hade förutspått, och som händelserna har bevisat med råge”.

Påven beskriver att å ena sidan har vi filosofier och ideologier, men även ett mer vida spritt sätt att tänka och handla på, vars främsta princip prisar den fria människan som ett alternativ till Gud, och därmed förvandlar människan till en gud, men en felaktig sådan, som ställer allt i förhållande till sitt eget fria tycke.

”Å andra sidan har vi helgonen”, sa påven, ”som genom att praktisera den evangeliska kärleken, gör skäl för sitt hopp. De visar att Guds sanna ansikte är Kärlek, och samtidigt visar de att det även är det sanna ansiktet på människan, som är skapad i avbild och likhet med Gud.

Och efter att med sin sedvanliga klarhet ha belyst vad mänsklighet är, och riskerna med att välja bort Gud, bad påven Jungfru Maria att hjälpa oss, och då först och främst prästerna, att vara heliga - trons heroiska vittnen. ”Det är det enda sättet att trovärdigt och omfattande besvara de mänskliga och andliga frågorna, som är upphov till den moderna världens djupa kris - svaret omfattas ”Kärlek i Sanningen”.