Tron får inte förbli teori -den måste vara liv. Benedictus XVI firar Roms skyddspatroner
SS. Petrus och Paulus
(29.06.09) Igår avslutade påven Benedictus XVI det som vi under ett år har kallat
Paulusåret, i 2000-års minnet av aposteln Paulus födelse. Liksom förra året då vespern
invigde året hade gårdagens en ekumenisk prägel, då en delegation från den Grekisk
ortodoxa kyrkan i Konstantinopel, deltog. Idag firades Roms skyddspatroner, Petrus
och Paulus, med en högtidlig mässa klockan 9.30 i Peterskyrkan under vilken samma
delegation deltog. Under dagens mässa är traditionen den att den katolska kyrkans
nya metropoliter tar emot sitt pallium ur påvens händer. I år var det 34 biskopar
som tog emot detta pallium.
Och om påvens predikan under gårdagens Första
Vesper centrerade sig på Paulus, hade dagens predikan aposteln Petrus i centrum. Benedictus
XVI använde sig av aposteln Petrus första brev, för att förklara för de samlade biskoparna,
vilka uppgifter som ligger i biskopens händer. Påven började med att använda sig av
Petrus egen hälsning, och sa: Till er alla framför jag min hjärtliga hälsning med
orden som den apostel som ligger begrav här bredvid, använde: ”Nåd och frid åt er
i rikaste mått”(1 Pt 1:2).
Påven beskrev Petri brev – det kommer från hjärtat
och berör hjärtat. I centrum finns Kristus – hur skulle det kunna vara annorlunda.
Petrus utgår från Kistus och inviger de kristna i tron och sakramenten. Eftersom prästerskapets
år just invigdes i den katolska kyrkan, riktade sig nu påvens reflektion över hur
Petrus beskriver prästens uppgift. I den grekiska översättningen kallar Petrus Jesus
för den högste biskopen, episcopus, och i det order finns ordet se, i bemärkelsen
vaka. Kristus är själarna biskop, övervakare. Det betyder inte att han vakar utifrån,
som en fängelsevakt, utan snarare – han vakar ovanifrån. Han ser med Guds perspektiv,
som är att se med den tjänande kärlekens perspektiv, den som verkligen vill hjälpa
själarna att vara sig själv. ”Om man ser med Gud som utgångspunkt, ser man faror,
hopp och möjligheter, man ser essensen, människans inre”.
”Om Kristus är själarnas
biskop är objektivet att människans själ inte blir vedervärdig, och att människan
inte förlorar sin kapacitet till sanning och kärlek: att göra så att människan inte
går vilse i återvändsgränder, att de inte urholkar sig i isolering, men att de fortsätter
vara öppna för alla. Jesus, själarnas biskop, är prototypen för biskopens och prästernas
ämbete”.
Med ordet biskop närmar vi oss begreppet herde, eller snarare begreppen
är utbytbara, sa påven och med biskopen i åtanken beskrev påven vad herden är för
sin flock. ”Herdens uppgift är att valla och vaka över flocken, och leda den till
goda betesmarker. Att valla flocken betyder att se till att de hittar rätt näring,
som mättar dem och släcker törsten. Han måste också stå emot fiender, vargar. Han
måste gå före, visa vägen och hålla flocken samman. Och slutligen belyser Petrus något
viktigt”, sa påven, det räcker inte med att prata. Herdarna måste vara förebilder
att följa, i flocken. (1 Pt 5,3)
Tron får inte förbli teori, avslutade påven.
Att endast tänka, vilket är nödvändigt, räcker inte. Liksom inte heller att endast
tala, räcker. ”Ni har ju fått smaka Herrens godhet” (Ps 34 (33), 9 ; 1 Pt 2,3), läser
vi i Petri brev. Att smaka leder till att se. Om vi tänker på lärjungarna i Emmaus
är det under måltiden, i kommunionen med Herren som deras ögon öppnar sig och de ser.
Tron får inte förbli teori, den måste vara liv. Om vi möter Herren i sakramentet,
och vi talar till honom i bönen, - då ser vi mer och mer att han är god. Då upplever
vi att det är gott att vara med honom, och ur detta föds förmågan att kommunicera
tron till andra, på ett trovärdigt sätt, sa påven och tog årets prästföredöme, Jean
Marie Vianney som exempel: ”Cure d’Ars var inte en stor tänkare, men han smakade herrens
godhet. Han blev på detta vis en som såg. Efter mässan bad påven Angelusbönen
på Petersplatsen, och uppmanade de troende att vara ”levande stenar”, förenade med
Honom, som är den levande stenen, ratad av människor, men utvald av Gud” (1Pt 2,4)